Mot ljusare tider

Jag bor så nära polcirkeln att vi nästan har midvintermörker och midnattssol. Lika deppigt som det är när det vänder mot mörkare tider kring midsommar lika trevligt är det när det vänder mot ljusare tider kring jul. I år kom vändningen den 21 december. Det blir plötsligt lite lättare att leva och enklare att vara fotograf. I går tog jag mig en promenad i Kyrkbyn för att njuta av ljuset som försiktigt håller på att återvända. Jag hade kameran med mig och tog några bilder som du kan se i collaget här ovan.

Tomhet

Julledigt. Precis som under sommaren så är julen en tid helt utan uppdrag. Ingen vill ha mig, och det kunde inte vara bättre. Visst är det skönt att få sova tills man vaknar, men tyvärr är det ungefär samma tid oavsett om det är arbetsdag eller inte. Julafton är oftast helt okey. Jag tycker om förberedelserna. Slå in julklappar och laga god mat. Sen älskar jag verkligen julmaten och en god snaps och en god öl. Nu har jag inga små barn längre men det är roligt at få ge mina vuxna barn gåvor och jag vore oärlig om jag inte erkände att jag gillar att få julklappar också. Idag, juldagen är antagligen året tråkigaste dag. Allt är över och ingenting blir gjort. Det är samma känsla som när ett projekt är avslutat, vernissagen är över och boken är tryckt. Tomhet.
Jag har två ambitioner under julledigheten. Skriva en projektbeskrivning färdig för att kunna söka pengar och finslipa bildspelet till vår folkmusikföreställning "Nurmen Lintu". Vi ska visa den på Jokkmokks Marknad i början av februari och på Umeå Folkmusikfestival i slutet av samma månad.
21.05 är det konsert med EST på Svt2. Den vill jag inte missa.

Esko Männikkö

Började min dag med att förbereda den förrätt som vi ska ha med oss på ett födelsedagskalas ikväll. Hann precis koka äggen när strömmen gick. Det har snöat kraftigt de senaste dagarna, och snön är blöt och tung, så jag antar att det var anledningan till strömavbrottet. Jag fick äta frukost och läsa tidningen i stearinljusets sken. Efter en timme kom elen tillbaka.
Klockan ett var det vernissage på Konsthallen i Luleå, den ville jag absolut inte missa. Den finske fotografen Esko Männikkö visar en stor samlingsutsällning i Konsthallens alla tre rum. Det var en mäktig utställning som jag måste besöka fler gånger. Vernissager är oftast dåliga tillfällen att titta på bilder, då ska man ju helst mingla omkring och prata med folk. Jag går tillbaka när jag vet att det är lite folk i omlopp. Männikkö själv var där men sa inte mer än 10 ord, han låter bilderna tala. Jo, sen pratsjöng han de fem första orden på Frank Sinatras "I did it my way".

Dokumentärfilm

Det här är Sofia från NTI Gymnasiets mediautbildning. Som skoluppgift håller hon på att göra en dokumnetärfilm om mig. Det är mycket trevligt att få umgås med unga entusiastiska människor, och förhoppningsvis har jag med min erfarenhet av mediabranschen något bra att bidra med. Inte bara för henne utan även för övriga elever på skolan. Det kommer säkert att bli en kanonfilm.

Fem minuter

Ska berätta om ett jobb och en bild som blev essensen av detta jobb. Vi skulle porträttera en skådespelare som efterträdde en avliden (i Luleå legendarisk) skådespelare som Jultomte i en levande julkalender. Eftersom det var skådespelaren och inte tomten som var huvudperson i vår artikel så var den viktigaste bilden en civil bild på honom. Jag tog de första bilderna under ett genrep. Sen gjordes intervjun. Under själva intervjun gick det inte att fota pga fult ljus och störande bakgrund. Men under tiden så funderade jag på vad jag skulle göra. Jag vill inte påstå att jag är lat men jag vill inte göra saker mer komplicerade än vad de är. Naturligtvis hade jag kunnat släpa honom runt halva stan för att hitta en lämplig miljö, men jag bestämde mig för att ta bilden här och nu. De bilder jag hade tagit tidigare var aktiva bilder så jag bestämde mig för att ta en Kronblombild. För er som inte vet vem Kronblom är så ska jag berätta att det är en tecknad seriefigur som helst tillbringar sin tid på sofflocket. Han är lat. Nå. Jag bad Kjell (skådespelaren) lägga sig på soffan och i samma ögonblick kom en kollega till honom in med sina hundvalpar. Då uppenbarade sig det rätta tillfället. Kjell ville på en gång leka och busa med hundarna och där kändes det som att bilden fanns. Fotograferingen tog kanske 4 minuter. Den kommentar jag fick från journalisten gick ut på att hon hade minnsann jobbat i över en timme och för mig tog det bara fem minuter. Hon sa det med glimten i ögat. Ibland betyder tiden allt och ibland så betyder den ingenting.

Oss demokrater emellan

Då och då måste jag disponera om utrymmet i min arbetslokal. Idag behövde jag göra plats för en fotoskrivare. Stök och bök innebär alltid att bortglömda saker flyter upp till ytan. Det som bl.a. kom upp ur glömskans dammiga vrår var denna annons för Tylö bastu från någon gång på 70-talet, skulle jag tro. När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet 1979 så satt ett fotografi av annonsen fastnaglad på bastuväggen. När den höll på att falla sönder fotograferade jag av fotografiet. Den är för anmärkningsvärd för att evigt glömmas bort.
Jag undrar hur annonsmakarna tänkte? Jag undrar om det blev nån debatt när den publicerades? Jag undrar om försäljningen ökade? Jag skulle definitivt INTE köpt ett Tylöaggregat med den annonsen som inspiration.

Julmarknad

Det har varit en hård helg både för de svenska skidåkarna och för oss som älskar skidåkning på TV. Jag har i alla fall varit ute och fått lite frisk luft. På andra advent så har vi julmarknad i Gammelstad och som traditionen bjuder så gör jag alltid ett svep genom byn. En annan tradition är att kameran alltid följer med. För det mesta blir det inga bilder värda att visa men i år tog jag ett ganska snyggt kort. I färg.

Mitt första blogginlägg

Detta är mitt hundrade inlägg. Det trodde jag aldrig när jag startade att jag skulle hålla ut så här länge. Som ett jubileumserbjudande så publicerar jag mitt första inlägg igen.

Den här bloggen är egentligen inte till för dig utan bara för mig.
Jag har under många år tänkt att jag skulle skriva en jobbdagbok som en minnesjournal för mina barn och eventuella barnbarn. Men det har aldrig blivit av förutom vid vissa speciella tillfällen.
Visst är det kul att ta en bra bild eller skriva en fantastisk text även om man bara lägger den i byrålådan. Men. Jag är nog en publicist i själ och hjärta och vill gärna publicera och dela med mig av de alster jag lyckas framställa.
I skapandet är man ensam, men en berättelse utan publik är en död berättelse. Ensamhet och gemenskap. Motpoler som samverkar och för livet framåt. Det är vad allt handlar om. Berättandets glädje och skapandets glädje.
Så därför tror jag att detta är rätt sätt för mig att genomföra denna jobbdagbok. Att även ha en slags publiceringsambition på denna blogg. Hur många som kommer att läsa den spelar egentligen ingen roll. Den finns iallfall där.
Jag kommer förutom att skriva om mitt jobb, både om uppdragfotografering och egna projekt, även att ge tips om fotografer, fotositer, nya böcker, utställningar, fotofestivaler mm.
Min ambition är att skriva den under ett år så ofta som jag orkar eller kan eller vill

Förskjutet fokus

Två av mina intresserade elever, Eva och Marianne. Att visa den här bilden ger mig väl ingen ökad status som fotolärare men det har varit så få bilder på bloggen den senaste tiden.

Sen jag slutade med "dagboken" har allt gått på i sina vanliga fotspår, förutom idag. Jag har varit i Haparanda och haft fotoutbildning för Haparandabladets journalister. Haparandabladet är en lokal Tornedalstidning som kommer ut två dar per vecka. De har ingen fotograf anställd utan litar på sina skrivare. För dom är naturligtvis texten prio ett och bilden prio två. Jag hade tänkt ändra på det. Jag läste någonstans att nästan alla människor tittar på bilderna i en tidning men bara sex procent läser en hel text. Vad säger det? Är bilden eller texten det viktigaste?
Utbildningen gick naturigtvis inte ut på att ändra fokus utan möjligtvis förskjuta det en liten bit. Och sen ville jag ge dom konkreta tips på hur man med enkla medel och lite engagemang kan förbättra bildkvaliteten avsevärt.
Jag tyckte att det gick bra och jag hoppas att mina elever tyckte samma sak. Jag tror faktiskt att jag fick dom att tänka i lite nya banor och se vilka möjligheter som finns.

Dag 10

Och inte fick jag Rubus Arcticus i år heller. Norrbottens Läns Landsting har delat ut Rubus Arcticus stipendiet sedan 1995 och hittills har ingen fotograf fått det. Det är inte riktigt sant, en fotograf har fått det men hon fick benämningen konstnär. Jag är inte det minsta bitter.
Arbetsdagen idag startade med sovmorgon till klockan åtta. Hur skönt som helst. På fm hade jag en fotografering på ett byggföretags kontor. Personalbilder och kontorsmiljöer. Väldigt positiva människor, nåt som kunde ha blivit en ökenvandring blev en riktigt trevlig stund. Tyvärr var nästan hälften av personalen borta så jag måste dit en gång till. Eftermiddagen tillbringades framför spisen inför morgondagens 50-års kalas.

Dag 9

När jag skriver en dagbok på detta sätt känns det som att jag har ett tråkigt och enformigt liv. Inte i verkligheten men när jag läser om mig själv upplever jag det så. Knäpp lite kort här och knäpp lite kort där. Sitt framför datorn. Leverera. Har jag blivit en bildmaskin, som gör vad alla andra vill. Nu var det länge sen jag på allvar gjorde nåt eget, det är dags att skärpa till sig.
Idag har jag på fm flängt runt och knäppt en massa kort, och jag har precis kommit hem från Piteå där jag fotograferat NLL:s fest för pensionärer och för de som jobbat 25 år. Det kommer att publiceras i personaltidningen. Detta är näst sista dan på min jobbdagbok. Om jag fortsätter blir jag deprimerad.

Dag 8

I morse blev jag också tvungen att kliva upp för tidigt. Jag skulle fotografera en frukostförelsäning med Johan Stael von Holstein på Aurorum Science Park i Luleå. Han pratade om entreprenörsskap. Näst efter kärlek så finns det inget bättre, enligt JSvH vill säga. Fotograferingsmässigt gick det inte alls bra. Totalt värdelöst ljus och egentligen också i fel lokal.
Jag hann inte lyssna färdigt för jag skulle ut till Sunderby Sjukhus för att fotografera på Hudmottagningen till en artikel i Landstingstidningen. Man kan säga att det blev lite för mycket på för kort tid för att vara optimalt. Men när jag kom till sjukhuset visade det sig att patienten som skulle vara med hade blivit sjuk? så det blev fyra mil bil helt i onödan. Jag hade alltså i lugn och ro kunnat stanna kvar på föreläsningen och gjort ett bättre jobb. Om det är något jag har blivit bra på genom åren så är det att vänta och att göra lappkast.
Tillbaka till Aurorum gjorde vi ( jag och en skribent från en reklambyrå ) ett svep för att ta bilder till Luleå Kommuns näringslivstidning Progress. Hem fram och tillbaka. In till stan för ett kompletteringsporträtt till en artikel åt Landstinget. Lunch. Eftermiddagen framför datorn.

Dag 7

Lena fyller 50 år idag och vi har varit ett par i drygt 30 år. Denna dag har delvis gått åt till att göra förberdeleser inför 50 års kalaset på lördag.
Men lite jobb har jag allt hunnit med.
Personalbilder för en reklambyrå här i Luleå.
Porträtt på en som spelar jultomte till Landstingets personaltidning. Först i samband med repetitioner av Julkalendern i Stadsparken och efter det civila bilder.
Två av mina kamrater fråm SYNK bildbyrå var i stan och ville ta en öl ikväll. Jag tackade naturligtvis nej, kan inte gärna vara ute och dricka öl när min fru fyller 50. Dessutom visste jag att några vänner skulle komma på besök. Så det blev lite skumpa här hemma istället för öl på puben.

Dag 6

Måndag igen. Bilen till verkstan för att byta den krockkudde som inte blev utbytt förra veckan pga felbeställning. Den blev inte bytt idag heller eftersom leveransen blev försenad. En krockkudde innehåller krut och då får den inte fraktas med flyg utan måste ta landsvägen. Antagligen blev den försenad eftersom det snöar och blåser.
Annars blev det innejobb hela dan. Färdigställande av bilder, telefonbokningar inför jobb senare i veckan. Och som vanligt när jag har tid över så gör jag lite bilder till min bildbyrå, SYNK.
På kvällen hade Publicistklubben en debatt/diskussion med Lars Borgnäs och Tomas Bresky om fördjupande journalistik. Eftersom jag är med i styrelsen så deltog jag i en middag med dessa två herrar innan debatten. Uppslutningen på mötet var väl så där, vi var ett trettiotal, men jag tror att alla var nöjda. Som vanligt inga fotografer i publiken.

Att misslyckas är bra

Lena 1981.

När jag går igenom gamla negativ, som jag har gjort denna vecka, slås jag av och förvånas över hur bra många av mina gamla bilder är. De har en enkelhet, helt utan effektsökeri, och en direkthet som antagligen beror på att jag inte tänkte så mycket på den tiden. Mina kunskaper om komposition, ljus och teknik var grunda. Jag gick på ren känsla. De bästa bilderna jag tog för trettio år sedan är på intet sätt sämre än de bästa jag tar idag. Annorlunda men inte sämre. Jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det naiva sättet att fotografera. Tyvärr kan man som uppdragsfotograf inte tillåta sig lyxen att misslyckas, men att misslyckas är minst lika viktigt som att lyckas.

Dag 5

Skönt med fredag, extra god mat och lite vin. Jag begär inte mycket mer.
Ännu en datordag. Ordnat proofprints/kontaktkopior på fabriksjobbet jag gjorde tidigare i veckan. Sorterade och städade i datorn. Brände DVD: er, kastade en massa skit och konstaterade ännu en gång att jag tar alldeles för många bilder. Måste skärpa till mig. Jag har precis köpt en ny kamera, Nikon D700, och äntligen verkar det som man kan lite till 100 % på autofokusen. Då blir det lättare att skärpa till sig och inte överfotografera (finns det ordet). Avslutade arbetsveckan med Nautilusträning.
För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av Sofia från en av mediautbildningarna. Hon ville också göra praktik hos mig till våren. Naturligtvis tackade jag ja. Idag ringde hon med ytterligare en fråga. De har till uppgift att göra en dokumentärfilm och hon funderade på att följa mig. Vad säger man! Jag ska bli dokumentärfilm, det blir säkert otroligt nyttigt att vara på andra sidan kameran. Antagligen blir det en näradödenupplevelse att se sig själv, men det bjuder jag på.

Dag 4

Denna dagen ett liv, visst var det så Farbror Melker i Saltkråkan sa. Vad han egentligen menar är jag inte säker på. Var det att dagen var så lång och tråkig att det kändes som ett helt liv eller menade han att man ska ta tillvara på varje dag som om det vore ett helt liv eller...
Vet egentligen inte varför jag började dagens inlägg på detta sätt, men jag har haft en bra och lugn dag. Lite datorjobb, sortering och arkivering av veckans fotograferingar och sen har jag jobbat i mörkrummet och kopierat svartvita bilder resten av dagen. Trettio bilder som sträcker sig över trettio år. Så det blev nästan ett halvt liv denna dag.

Dag 3

Jag har blivit mentor. En tjej från Gymnasiet i Kalix ringde mig för ett tag sedan och undrade om jag ville hjälpa henne med hennes specialarbete. Porträtt och smycken. Jag tackade naturligtvis ja. Det förvånar mig att inte fler fotografer in spe hör av sig till oss aktiva fotografer för studiebesök, pryo, föreläsningar mm. Beror det på att de är blyga, ointresserade, tillräckligt bra eller bara lata? I Luleå har vi två mediautbildningar och en estetisk utbildning på gymnasienivå. Det är säker ett par tre hundra elever sammanlagt. Under de senaste tre åren har två elever hört av sig.
Nå, Linnea hörde i alla fall av sig. Först skickade hon några bilder hon redan har tagit och jag gav henne synpunkter via mail och idag kom hon till Luleå för att träffa mig. Hon hade också med sig en av sina modeller. Vi gick igenom massor med bilder hon tagit och jag gav henne feedback och vi resonerade om sätt att gå vidare.
Jag tycker verkligen det är roligt att vara pedagog. Det kan kanske bli en ny karriär.
Eftermiddagen gick åt till ett litet jobb åt en lokal tidning och efter det gjorde jag snabbesök hos två kompisar. En konstnär och en fotograf. Ikväll blir det herrträff på Bishops Arms.

Dag 2

Idag klev jag upp tidigare än vanligt och har varit tröttare än vanligt. Fem mil bil i morgonmörkret gjorde inte saken bättre. Kom fram exakt i tid, när jag klev in genom dörren till min kontaktperson så tittade han på datorns klocka och konstaterade lite att den var 08.00.02. Jag var två sekunder sen.
Mitt uppdrag idag var att ta bilder på en fabrik för framförallt deras web men även för andra framtida behov. Drygt halva dan gick jag runt i fabriken och försökte hitta det rätta ljuset och de rätta vinklarna för alla olika moment som de ville ha bilder på. Resten av tiden var jag på samhället och tog bilder på referensobjekt. Det är en hård tid att vara fotograf i Norrbotten denna tid av året. Vill man ha dagsljus fär man för det första hoppas på en molnfri dag och även då kan man bara utnyttja några timmar mitt på dan.
Det gick väl ganska bra, men som jag anade så hann jag inte med allt på min lista. Får se om de nöjer sig med detta för nu eller om jag får en kompletteringsdag.
Lunch på den enda hamburgerian som duger, Max. Där läste jag ett inlägg av Göran Greider på Aftonbladets kultursida om den finansiella krisen. Tänk om man hade bråkdelen av hans klokskap och kunskap.

Paparazzi

Har just sett Kobra om Paparazzifotografer, ja vad ska man säga. Det handlar naturligtvis om tillgång och efterfrågan. När folk är så jävla ytliga att det viktigaste som finns är en bild när Georg Clooney kysser en kvinna eller när Britney Spears har ett rakat huvud, då bidrar man ju också till att denna föraktfulla gren inom fotografin lever kvar. Fördumningen och förytligandet sprider sig som en löpeld.
Om ni vill lära er mer om en annan gren inom fotografin så är ett besök på denna länk att rekommendera. Det är videointervjuer men de två senaste årens vinnare i World Press Photo.

Dag 1

En ambition jag hade med denna blogg var att skriva en slags jobbdagbok. Den närmaste tiden ska jag verkligen göra ett försök för att på allvar visa hur en frilansfotograf på landsorten har det.
Dag 1:
Jag kliver för det mesta upp när Lena har gått till jobbet. Det är skönt att få var helt ensam på morgonen. I normala fall innebär det ca 07.30.
Innan toalettbestyren så startade jag hemmadatorn. Klockan åtta skulle jag lämna synpunkter på sista korret av Kyrknyckeln, en församlingstidning som jag både tar bilderna till och är redaktionsmedlem i. Gick ner till min arbetslokal vid halv nio. Kallt som fan, jag har inte hunnit vänja mig vid minusgrader ännu. Jobbade vid datorn; med lite privata bilder, med bilder till SYNK bildbyrå, med bilder till uppdatering av min hemsida. Fick några telefonsamtal med jobbförfrågningar. Allting ska ske så jävla fort, ingen planering eller framförhållning verkar vara orden för dagen.
Eftersom jag inte har någon arbetsgivare som bestämmer mina arbetstider så blir det ofta att jag gör privata ärenden under "arbetstid". Idag skulle bilen in på verkstad för att byta en krockkudde så jag körde dit den och tog bussen hem. Lena hämtar den efter jobbet. På väg till verkstaden rekade jag lite inför en bild som ska tas på onsdag. Jag behöver en miljö med mycket grönska. Hittade vad jag sökte på en stormarknad för blommor.
Linssoppa och nybakt bröd till lunch. Hann också med att planera veckans matinköp.
Mer datorjobb på em, men denna gång vid hemdatorn. Jag har ingen internetuppkoppling på jobbet så när jag skickar bilder eller jobbar med min hemsida så sker det från hemmet. Eftersom jag bara bor 50 m från min arbetslokal så går det bra. Låga fasta kostnader är ingen nackdel.
Jag jobbade med bilder till uppdateringen av min hemsida. Jag ska byta ut vissa gallerier och lägga in några helt nya. Det blir färdigt om nån vecka.

Lukten av fix

Det var flera år sedan jag tog en uppdragsbild med film men det privata fotograferandet har skett på film till alldeles nyligen. Det var väl ungefär ett halvår sedan jag bestämde mig för att bli helt digital. Via Micke Bergs blogg via Goro Bertz blogg tittade jag på en video med Daido Moriyama när han var ute och fotograferade med en liten kompaktkamera och sen när han gjorde sina bilder i mörkrummet. Då blev jag genast nostalgisk och undrar om jag kanske måste börja med Tri-X igen. Jag saknar att mina väl ordnade negativpärmar med kontaktkopior inte längre blir fler. Jag saknar att lådorna med proofprints och arkivkopior inte ökar i antal. Jag saknar lukten av fix på mina händer. Jag saknar det vackra kornet i Tri-X filmen.
Samtidigt känns det bar och smidigt med det digitala. Det känns bra att inte förbruka en massa tungmetaller och kemikalier som antagligen inte är så vänliga mot naturen.
Sammantaget kan jag säga att det känns inte helt bra med det digitala men antagligen kommer jag inte att gå tillbaka till film. Måste i alla fall köpa en skrivare så att jag får papperskopior på mina nya bilder.

Bildbar

Antagligen har Torsten sagt nåt roligt.

Idag ska vi på middag till några vänner.
I går fyllde jag år och hela lilla kärnfamiljen var samlad. Kan inte bli annat än trevligt.
I förrförrgår hade vi en s.k. Bildbar. Vi är ett gäng fria fotografer som är medlemmar i SFF, Svenska Fotografers Förbund, som två gånger per termin brukar ordna en träff med någon slags programpunkt som inspirerar eller utvecklar. Denna kväll var Vinter Reklambyrå vår värd. Magnus och Lars-Åke berättade om hur de jobbar med bilder och om hur det gick till på det glada 80-talet när "the sky was the limit". Det är lätt att inse att vilkoren i Stockholm och Göteborg på 80 talet skiljer sig ganska mycket från villkoren i Luleå idag. Mindre projekt, mindre pengar och mindre tid.

Nio minuter

I mars i år var jag på en fotofestival i Oslo som hette Dokument08. Det unika med den var att ett ovanligt stort antal Magnumfotografer var samlade på ett och samma ställe. Det var många intressanta föreläsningar och bildvisningar. En av de mer givande föreläsningarna var med chefen för Magnum in Motion, Bjarke Mythu. Han delade med sig av tankar och idéer kring att jobba med bildspel på webben. Då och då går jag in på Magnum in Motions hemsida och kollar vad de har för sig. Det senaste jag hittade tog nästan andan ur mig. Både innehållsmässigt och formmässigt. Det finns otroligt mycket man kan göra med sina bildspel om man har lite kreativitet och idéer. Men då måste man lämna Soundslides bakom sig och ta ytterligare ett tekniksteg. Jag har ialla fall tänkt börja egenutbilda mig för att se var det leder. Var ska man visa sina bildreportage om inte på nätet. Ingen annan verkar intresserad.
Här kan ni se Magnums bildspel om Dödsstraffet. Ge er själv dessa nio minuter, det är det värt. Jag lovar.

Magnum Magnum

Gjorde ett fynd på stan idag. Gick till Akademibokhandeln för att köpa ett fakturablock för 49: - och kom ut med en helt underbar fotobok. Den heter Magnum Magnum och innehåller som titeln skvallrar om bilder från bildagenturen Magnum. Jag blev faktiskt lite överraskad att se den i en bokhandelsbokhylla i Luleå. Glatt överraskad naturligtvis. Vi är inte bortskämda med denna typ av smalare litteratur men Luleå är en stad som blir mer och mer komplett. På alla sätt och vis.
Köpet av denna känns som plåster på såren för en annan Magnumbok som jag köpte i Paris för ett par år sedan. Jag gjorde ett riktigt klipp, halva priset mot vad den borde ha kostat. Den heter Magnum Stories och handlar om bildberättelser. Fotograferna berättar om hur de jobbar och vad som är viktigt för just dom. Därefter kommer ett bildreportage av varje fotograf. För mig var texten kanske viktigare än bilderna. Hemma upptäckte jag att texten var på franska, ett för mig helt obegripligt språk. Det kändes minst sagt snopet.
Tillbaka till dagens inköp. Den innehåller sex bilder av varje Magnumfotograf och 564 sidor. Kring dessa bilder gör någon av Magnumkollegorna personliga reflektioner. Jag har inte hunnit läsa något ännu men det kommer antagligen att vara otroligt spännande och lärorikt.

Inte längre mitt hem

Det visas två fotoutställningar i Luleå för tillfället. Konsthallen visar flygbilder av Lars Bygdemark och Norrbottens Museum visa Malmbergsbilder av min vän Erik Holmstedt. Båda är värda ett besök men väldigt olika varandra.
Bygdemarks bilder är otroligt snygga och genomestetiska vilket egentligen borde tilltala mig. Men. Det blir för mycket yta och för lite känsla.
Eriks bilder är inte på nåt sätt fula men de har dessutom en uppriktig vilja att berätta någonting som han tycker är viktigt. De första bilderna togs i slutet av 60-talet när rivningarna i Malmberget gav plats för järnmalmsgruvans expansion. Nu är det dags att flytta och riva fler delar av samhället och Erik är där med sin kamera 40 år senare. Bilderna blir ett tidsdokument över ett samhälle som offras i den ekonomiska utveckligens namn och även ett dokument över en fotografs utveckling.
Läs mer här och här.

Oskarpa bilder

En liten kommentar till bilden nedan. Jag tycker att jag gör mig bäst på oskarpa bilder.
Jag var ju med i SvT och deras Eftersnack för en dryg vecka sedan och det var traumatiskt. Jag överdriver lite men att se sig själv är ingen upplyftande upplevelse. Jag inser naturligtvis att alla som ser mig varje dag känner igen vad de ser och tycker inte att det på något vis är anmärkningsvärt. Själv ser jag mig bara i spegeln varje dag och då kan jag bortse från allt som inte riktigt överenstämmer med den mentala bild jag har av mig själv. Men på TV blir allt naket och väldigt avslöjande. Självbilden förändras och det är antagligen bara bra. Verkligheten springer man inte ifrån så lätt.

Livet är orättvist

Framsida och baksida på 2008 års utskick.

En gång per år brukar jag göra ett utskick till presumtiva kunder, Eller kanske inte ens en gång per år. Det är all riktad markandsföring som jag håller på med. Jag vet att man egentligen borde följa upp utskicket med ett telefonsamtal men den tanken tänker jag egentligen inte. När någon ny kund dyker upp frågar jag ofta hur de har hittat just till mig. Någon enstaka gång, alldeles i anknytning till ett utskick, kan de svara just utskicket var anledningen till att de ringde upp just mig. Men för det mesta handlar det om att någon kände en som hade arbetat med en kompis till en man till någon jag känner.
Ofta undrar jag hur saker och ting egentligen hänger ihop. Varför har vissa mer jobb än de hinner med och andra klarar sig knappt. Kom inte och säg att det bara beror på hur bra yrkesman man är.
Låt mig citera min äldsta son Love: Livet är orättvist och sen dör man

Improvisation

Jag har varit på workshop i Torneå. Inte en fotografisk utan en musikalisk. Jag har tidigare skrivit om jazz och fotografi (080522) och de likheter jag ser mellan dessa två konstformer och att få delta i ett seminarium om jazzimprovisation gör mig definitivt till en bättre fotograf.
I helgen har Norrbotten Big Band (NBB) varit ledare och mentorer för ett gäng musiklärare från Norrbotten och Uleåborg i Finland. Det är en del av ett projekt som heter Music on Top, jag har varit där för att dokumentera helgens aktiviteter för bland annat deras hemsida
Det finns mycket att skriva om denna helg men speciellt kommer jag att minnas och vara tacksam att ha fått var med på trombonisten Sven Berggrens improvisationsworkshop. Det blev väldigt tydligt att det är musik man borde syssla med. Jag blev otroligt avundsjuk när de skapade musiken i samma ögonblick som den hördes. In i öronen och direkt ut i blodomloppet.
Jag måste börja spela.
Pratade med Karl Martin Almqvist , tenorsaxofonist, och passionerad amatörfotograf. Tänk om man kunde göra ett byte, jag fick ta över hans saxfärdigheter och han mina fotografiska för en vecka eller så. Undrar om någon av oss skulle vilja byta tillbaka?

Intressant diskussion

Senaste inlägget på Magnum Blog tog mig bakåt i tiden på samma blogg. Det är en diskussion om några bilder från presidentkampanjen tagna av Christopher Anderson. Läsare av bloggen kommenterar bilder och ger en ganska hård kritik. Det intressanta är att Anderson tar sig tid att svara och argumentera och det hela utvecklar sig till något riktigt lärorikt. Läs det. Här är länken.

Liet Lavlut

Och vinnaren är Jacques Culioli

Jelte Posthumus & Pilatus Pas

Igår var det Liet Lavlut, en Festival över gränser kulturer och nationer på Kulturens Hus i Luleå. Ännu ett perfekt tillfälle att kombinera jobb och nöje. Jag hade köpt biljetter för att gå när NK ringde och undrade om jag kunde foto tillställningen. Det var ju på ett ut.
Iblnad undrar jag över hur mycket plats en fotograf får ta i jakten på bra bilder. Jag tror att jag resonerat kring detta förut. PÅ Liet Lavlut var det en otroligt energisk fotograf som nästa tog mer utrymme och uppmärksamhet än artisterna. Måste man sitta på huk på scenkanten när man lika gärna kan stå nedanför? Det var blixtförbud men trots detta användes blixt. Hur många gånger måste man springa fram och tillbaka efter scenkanten för att leta den perfekat vinkeln utan att en sekund tänka på publiken? I normala fall är också jag väldigt aktiv när jag fotograferar men under denna konsert/tävling stod jag på nästa samma plats hela tiden. Det kändes ibland frustrerande emn jag fick de bilder jag behövde och störde minimalt.

Kom hem

Det var några dagar sen jag bloggade sist.
Har man varit borta i tre veckor från den vanliga produktionen så straffar det sig. Det är mycket att att ta igen. Lite kul är det när kunder mailar och säger att: Nu får du fan komma hem. Egot blir inte mindre direkt. Om det är bra eller dåligt låter jag andra avgöra, det med egot alltså.
Låt mig ta tisdagen som exempel.
08.30-12.00 Fotografering av aladåber, blodpalt och blodplättar till en lokal matproducent.
Lunch
13.00-15.00. Färdigställande av bildspel som ska visas på Kulturens Hus under Liet Lavlut, en Festival över gränser kulturer och nationer.
Leverans av digitala bilder till SvT inför kvällen inspelning av Eftersnack. Hämtning av hyrbil.
15.30-16.30. Jobb åt Lärarnas Tidning
16.30-19.00. Hemtjänst
19.30-21.00. Inspelning av Eftersnack om Nurmen Lintu på SvT i Luleå
21.00-22.00. Resa till Kalix inför morgondagens jobb om löjfiske.
Naturligtvis väljer jag extra fullpackade dagar när jag ger exempel som denna dag.

Tordag 16 gav vi vår sista föreställning av Nurmen Lintu för denna gång. Lilla salen på Kulturens Hus var utsåld. Vi börjar bli vana vid utsålda hus.
Jag kommer snart att lägga ut lite fler bilder från turnén här på bloggen. Har inte hunnit med det ännu.

Nurmen Lintu 8

Kom hem igår efter elva dagar på vägarna. Fantastiskt trevligt och stor succé på alla ställen. Vi hoppas att vi kan göra en ny omgång till våren.
Efter Vettasjärvi hade vi en dags ledighet i Gällivare. Vi avslutade i Aapua och Juoksengi. Eller egentligen så är avslutningen på Kulturens Hus i Luleå torsdag 16 oktober.
På väg hem gjorde vi en gemensam lista över bästa och sämsta. Bandet och Peter får ursäkta om jag kommer ihåg fel, jag tar på mig hela ansvaret.

Bäst boende-Stugbyn i Lainio
Sämst boende-Cape East i Haparanda.
Bästa bullarna-Juoksengi.
Sämsta spelningen-Hakkas.
Bästa spelningen- Resten
Bästa mat-Hotel Grand Arctic i Överkalix.
Sämsta mat-Hamburgare i Lansjärv
Bästa falukorv- Jokkmokkskorven
Bästa öl-Staropramen på burk
Bästa whisky-Tullamore Dew
Sämsta whisky-Billig finsk
Bästa kringarrangemang-Paltbuffén i Vettasjärvi
Bästa roliga historia-Ta ripan
Bästa sång/låt-Mordet i Aareavaara
Bästa bastun-Lainio
Bästa chauffören-Peter
Bästa vindkraftsexperten-Mikael
Bästa folkbildaren-Janne
Bäst på Överkalixdialekt-Hasse
Bäst social kompetens-Ove
Bäst på att äta-Lars

Nurmen Lintu 7

Igår spelade vi i Vettasjärvi, dit har jag verkligen längtat. Min bok "Den Barnlösa Byn" är fotograferad där i början av 90-talet så det var många kära återseenden för mig. De hade lagt ner mycket möda för att få denna kväll att bli en bra kväll. Först mat och fikaservering. Maten var en paltbuffé bestående av fiskpalt, potatispalt och blopalt. Det var första gången jag åt fiskpalt, den var okey men jag föredrar blodpalt. Vettasjävis fiskpalt görs på fiskens rom, lever, och blod, samt mjöl, salt, ägg och vatten i lämpliga proportioner. Serveras med skirat smör. Det kanske börjar bli lite tjatigt men vi spelade för en utsåld arena. Drygt 100 personer inkluderat en busslast från Gällivare.
Jag måste få delge er två av många intelligenta och roliga kommentarer som hela haglar genom turnébussens atmosfär.
På tal om att vara egen företagare så fick vi ett gott råd: Börja aldrig med kvitton.
Efter ett matstopp på en Statoilmack: Pucko och korv är nästan lika bra som kaffe och Plupp.
Idag är vi lediga. Två spelningar kvar.

Nurmen Lintu 6

Jag har för vana att fotografera hotellutsikten när jag är ute och reser. Här kommer några utsikter från denna turné.

Hotell Gästis i Jokkmokk


Cape East i Haparanda. Utsikt mot Finland och Torneå.


Snickarbacken i Pajala.


Gällivare Värdshus.

Nurmen Lintu 5

Vi är två som bloggar från denna resa. Janne Olofsson bloggar på Norrbottens-Kurirens hemsida med början i måndags. Föreställningen utvecklas hela tiden, arrangemangen finslipas och timingen blir bättre, bilder kommer till och bilder försvinner. När sista spelningen är avklarad så är vi som bäst.

Jag gör en lite tillbakablick på de dagar som gått sen sist.
3/10
Mattila, Övertorneå Kommun.
En totalt utsåld spelning. Folk som åkt 10 mil fick vända om i dörren. Kul men tråkigt. Vi övernattade på Cape East i Haparanda, ett stort lågbudgethotell för IKEA kunder. Vi badade vedledad bastu på kvällen. Underbart skönt om än något dyrt, 1200kr för sju personer. Gruppbilden är tagen i Haparanda.
4/10
Siknäs, Kalix Kommun.
Om man är ute på vägarna i Norrbotten denna tid på året vet man aldrig när väglaget blir en livsfara. Både bussen och släpet hade sommardäck och det oroade oss en del. Efter långa diskussioner och många telefonsamtal lyckades vi (Peter) ordna ett bussbyte och vinterdäck till släpet när vi hade den spelning som var närmast Luleå.
Hasses son tog den vinterdäcksförsedda, bussen lastade i vinterdäck till släpet och for upp till Siknäs. Det tackar vi för. Övernattning i Pajala efter 20 mils körning. Den resan visade att vi hade haft rätt när vi satt på vinterdäcken.
5/10
Saittarova, Pajala Kommun
Bygdegården heter Tre Tallar och ligger väldigt vackert på en kulle med en fin sjö nedanför. Fullsatt som vanligt. Man kan inte annat än bli imponerad av alla ideella krafter som gör dessa arrangemang möjliga. De bakar bullar, kokar kaffe, affischerar, och säljer biljetter, helt utan egen vinning. Mest kvinnor. I dagens publik fanns bl.a. Mikael Niemi.
6/10
Lainio, Kiruna Kommun.
Lainio ligger vid vägs ände. Här kan man snacka om uppslutning. 150 personer i publiken och en befolkning på 70. Det kom en hel busslast från Kiruna, tänk att de ville färdas 2 timmar för att se och lyssna på det vi hade att förmedla. Det värmer i hjärtat. Det kom fram en man till mig och berättade att han var med på en av bilderna. Det är en bild av Samuli Paualaharju från ett bönemöte i Lainio 1932. Han sitter längst fram på bilden tillsammans med sin bror. Bakom dem sitter deras pappa. Det kändes speciellt. Bilden på färjan är från Lainio.
7/10
Hakkas, Gällivare Kommun
I dessa sammanhang är Hakkas en storstad med ca 400 invånare. Fullsatt som vanligt. Sveriges Radio spelade in denna konsert för senare sändning. Hur och i vilken kanal vet jag inte än.
I natt och tre nätter framåt sover vi i Gällivare och i morgon spelar vi i Vettasjärvi.

Nurmen Lintu 4

Vi är nu inne på tredje dagen av turnén. Två spelningar avklarade utan några större missöden. Båda föreställningarna var utsålda, det innebar i Murjek 80 och i Svartbyn 50 personer. Murjek är ett litet samhälle med ca 100 invånare så om man skulle översätta det till Luleå förhållanden så innebär det att drygt 50.000 skulle se vår föreställning. Av alla oss som är med är det bara jag som inte har nån erfarenhet av turnéliv. Vi både riggar och tar ner allt ljud och ljus själva under fast ledning av vår ljudtekniker Peter. De första två dagarna har han fått svara på lika många frågor som det finns toner i föreställningen, men man lär sig.
Vi försöker också ta del av de lokala sevärdheterna på de platser vi kommer till. I Murjek besökte vi deras lilla hembygdsmuseum och i Svartbyn blev traktormuseet sju besökare rikare. Där passade vi också på att ta en gruppbild på hela gänget. Hade väl kunnat bli bättre om nån hade stått bakom kameran.

Nurmen Lintu 3

Imorgon börjar turnén. Första anhalt Murjek.
Igår hade vi genrep inför en utvald skara människor och idag hade vi sista repet och en presskonferens. I en kreativ process går det upp och ner. Ibland känner man sig helt värdelös och allt blir bara skit och nästa dag faller tonvis med bitar på plats och plötsligt är det fantastiskt. Sista dagarna har varit full av ändringar Det är bra mycket lättare att kombinera text och bild i en bok än i ett bildspel. I en bok kan bilden leva sitt eget liv och behöver inte nödvändigtvis vara direkt kopplad till texten. Det fungerar ändå. Men här blir man mer låst av det som händer på scenen. Vad handlar sången mellansnacket om? Hur ser övergångarna mellan låtarna ut? Det är ett stort antal parametrar som man måste ta hänsyn till. Det duger inte att rada upp de bästa bilderna i en lång följd. Detta har varit en ny resa för mig. Jag har fått lära mig både tekniken och ett nytt sätt att berätta med bilder under arbetets gång. Just nu känns det som man borde ha haft några dagar till på sig. Men så känns det antagligen alltid.

Nurmen Lintu 2

Jag har nu varit med på två repdagar för vår multimediaföreställning om folkmusik i Tornedalen. Jag är ju van att sköta mig själv och ta mina bilder och leverera det som jag tycker blir bra. Det är både nyttigt och frustrerande att delta i ett stort grupparbete som detta. Nu räcker det inte att ha ett gäng bra bilder. Man ska tänka på känslan i musiken, ska bilderna vara med eller emot, hur ska övergångarna vara, klipp eller mjuka övertoningar, många eller få bilder osv. Alla har synpunkter på allt, msuikerna på bilderna och jag på musiken, man får ge och ta och lämna egot hemma. Det är inte alltid så lätt. Mot min önskan och vilja, men utan stora protester, så har jag fått "fuska" och göra fotografiska illustrationer eftersom inga av mina befintliga bilder passade. Tack digitalkameran. Sen ska alla dessa bilder sättas ihop för att på ett smidigt sätt kunna visas i någorlunda synk med musk och tal.
Jag använder Powerpoint som visningsprogram. I ett ppdokumnet har jag placerat in några videofiler och mängder av enskilda stillbilder. Även videofilerna, som jag gjort i Adobe Premiere Elements, består av stillbilder. Nästan allt i svartvitt. Det är både gamla bilder av bl.a. Samuli Paulaharju och Borg Mesch och relativt nytagna bilder av mig. På tisdag ska allt vara färdigt för på onsdag har vi premiär i Murjek

Inside

Var på Röda Korset i veckan för att ta ett porträtt på en anställd. När jag väntade på henne såg jag ner i butiken. På disken låg en hög med böcker som någon just hade betalat och överst låg till min glädje och förvåning min första bok "Inside". Den handlar om Luleå Hockey och kom ut 1984. Tänk att någon fortfarande vill läsa den och dessutom köper den. Antar att den kostade en femma, men ändå.

Sorgkanter

Hittills tror jag att varje inlägg på bloggen har haft någon slags fotoanknytning, men så icke idag.
Jag gillar tanken med skatter, att vi tillsammans efter förmåga ska bidra till vårt gemensamma goda. Men idag verkar detta vara en tanke som kommer längre och längre från verkligheten.
Nå. Jag blev remitterad från den offentliga sjukvården för att träffa en läkare på en privat sjukvårdsinrättning. En läkare som kommer upp till Luleå någon gång då och då för att köra ett race och beta av ett gäng sjuklingar. En timme för sent fick jag komma in. Läkaren beklagade sig då över hur stressigt det var och vilka långa dagar han jobbade och hur många patienter han hann med och i samma andetag fick jag minsann veta hur lata och ineffektiva alla offentligt anställda läkare var. Om jag inte varit patient och i en beroendeställning till honom så hade jag sagt mitt vänt honom ryggen och gått ut. Vilken jävla inställning. Dessutom fick han ju betalt av det offentliga. Vi ska bara vara förbannat tacksamma att vi fortfarande har det system vi har. Alla har fri tillgång till bra sjukvård. Visst, det finns väl fel och brister och inkompetent och ointresserad personal där som på vilken arbetsplats som helst, men jag är lycklig över att det är som det är. Desto mindre privat sjukvård desto bättre, så är det i min bok i alla fall. Men det värsta var nog att han hade långa naglar med rejäla sorgkanter. Det skulle aldrig förekomma inom Landstinget.

Nurmen Lintu

Från och med idag och drygt tre veckor framåt kan jag inte ta några fotograferingsuppdrag. Det känns lite scary. Jag ska nämligen delta i ett längre projekt som avslutas med en turné på elva dagar till en del av Norrbottens metropoler. Vad sägs om: Murjek, Siknäs, Saittarova, Vettasjärvi, Aapua, Juoksengi, Lainio, Hakkas, Mattila och Svartbyn. Tio ställen på elva dagar.
För fyra år sedan kom det ut en bok som heter Nurmen Lintu/Ängens Fågel - visor och låtar i Norrbottens Finnbygder 1677-1984. Den är skriven av Hasse Alatalo och jag hjälpte honom med bildmaterialet. Både som bildredaktör och med egna bilder. Boken innehåller 152 visor och låtar som Hasse tecknat ner och noterat efter fältinspelningar gjorda under nästan 30 års tid.
Nu ska vi koka ner denna bok till en multimedial scenföreställning på ca en timme. Det är fem musiker, en ljudtekniker och jag. Repetitionerna började igår, men jag sitter hemma och försöker bildsätta musiken och de förinspelade ljudeffekterna. Det ska vara färdigt på onsdag nästa vecka, det känns aningen stressigt. Sen har vi en vecka på oss att få all teknik och musik att samarbeta innan premiären i Murjek den 1 oktober. Jag kommer att ge lite lägesrapporter under dessa tre veckor.
På bilden ser vi Mikael, Janne och Ove under andra repetitionsdagen.

Fotografstatist

Imorgon börjar en ny säsong av den svenska polisserien Höök. Förra säsongen var inget vidare, enda anledningen till att jag såg vartenda avsnitt, var att den var inspelad i Luleå med omnejd. Huvudrollsinnehavaren är ny men inspelningen är fortfarande gjord här uppe. Dessutom dyker det upp en statist vars blogg du just nu läser. Jag staterar nämligen som pressfotograf.
Det började med att de ville låna lite kamerautrustning av mig och det slutade med att de lånade mig också. Jag är naturligtvis extra känslig när fotografer uppför sig som idioter i filmer och på TV. Förut var det ju lätt att se att det inte ens fanns film i kameran, pinsamt. Så äntligen en fotagrafstatist som vet vad det handlar om och som kan göra rätt.
Men så enkelt var det inte.
Scenen var en trafikolycka. För att inte avslöja vad som händer (SvT kanske blir sur) så kan jag kort säga att jag också uppförde mig som en idiot. Om det varit på "rikt" hade jag gjort på ett helt annat sätt.
Under repetitionen gjorde jag helt efter eget huvud men blev tillsagd att inte göra si utan istället göra så. Att jag påpekade för regiassistenten? att det var felaktigt och att jag antagligen skulle få sparken eller åtminstone en rejäl utskällning för inkompetens från min redaktion, hjälpte inte alls.
Jag tog order och blev ännu en av fotograferna som jag får skämmas över på TV. Med lite tur så är jag bortklippt eller så märks det inte.

Outside the box

Jag har en otrolig förmåga att formulera mig i ord, de mest komplicerade förhållanden och tankar kan jag koka ner till välformulerade meningar. Men sen när jag ska skriva ner allt är det som bortblåst.
Jag kom nyligen upp från bastun där jag funderat kring mitt jobb och den kreativa processen. Klart och tydligt och vasst och kritiskt formulerat så att uppdragsgivarna bara inte kan låta bli att lyssna och naturligtvis ändra sin attityd så att det blir optimalt för mig.
Men nu sitter jag vid datorn efter en god middag med några glas bag in box och då blir ingenting lika självklart. Men jag försöker.
När man försöker styra kreativa människor då blir det problem. Det går inte att tränga in en fotograf i en gränd och tro att man ska få en beskrivning av hela kvarteret. Ge mig hellre en karta över stan då först kan jag levandegöra kvarteret. En yrkesrelation precis som vilken annan relation som helst måste bygga på tillit annars går det inte i längden. Ge mig förutsättningarna och ramarna och lita på att jag gör en bildmässig tolkning som fungerar. Ibland traditionell och enligt formulär 1a och andra gånger outside the box. Om instruktionerna leder mig in i en gränd så lär jag aldrig hitta ut. Det är frustrerande.

Nära mig

Hur nära ska en tågstation vara för att det ska vara en tågstation nära dig?
Det kom en tidning med posten om OnTrackImaging, en fotomässa på tåg. Jag vet inte hur det är med arrangörernas geografiska kunskaper men de verkar dåliga eller så är dom bara nonchalanta. Tåget gör sju stopp i Sverige och det nordligaste är i Västerås, 89 mil från Luleå, 120 mil från Kiruna och 138 mil från Riksgränsen. Hur nära är det? Inte ens för en norrbottning som jag är det nära. Alltid dessa överdrifter och smålögner.
Jag kommer naturligtvis att missa alla seminarier och leverantörsutställningar. Men om sanningen ska fram så kunde jag inte bry mig mindre. Som vanligt i fotografiska sammanhang så är det tekniknörderiet som regerar. Det har väl alltid varit så men i dessa digitala tider så är det värre än någonsin. Nog är den digitala tekniken fantastisk och kamerorna är otroliga men inte har bilderna blivit bättre. Jag är hjärtligt trött på snack om kurvor och histogram analyserade in i minsta pixel och den oskarpa masken som ska läggas till med vetenskaplig precision, mitt i allt detta håller vi på att glömma bort bilden.
Jag stannar hemma och tittar i en fotobok istället. Ian Berrys fina svartvita bok The English, nuddar inte vid det digitala, så den får det bli.

F Blog

Jag har skickat in några bilder till The F Blog och denna blev antagen. The F blog är en ambitiös fotoblog som innehåller intervjuer med fotografer och bilder med olika teman. Ta en titt.

Svenska Fotobokspriset

Igår gick anmälningstiden ut för tävlingen Svenska Fotobokspriset, fd Bästa fotobok. Första året när det delades ut var jag nominerad med boken Den Barnlösa Byn. Dessutom var Micke Berg: Stockholm Blues,
Gösta Spång: Söndagsfotografen, Thomas Wågström: På insidan av allvaret och Anders Petersen: Ingen har sett allt nominerade. Inget dåligt sällskap. Jag är stolt över boken och extra stolt över nomineringen, men det blev inte mer än så. Anders Petersen vann och det var inte orättvist på något sätt.
Första fotoboken jag gav ut var en bok om Luleå Hockey. Jag hade på eget uppdrag följt med laget hela säsongen 1983-84 och min tanke var att göra en utställning. Nu slumpade det sig så att de gick upp i Elitserien, och då såg jag min chans. Hockeyintresset i Luleå exploderade så jag bestämde mig för att ge ut en bok också. Det var innan datorernas intåg så layouten gjordes med papper och penna. En checkkredit på 70 000: - betalade tryckeriet och sen var det bara att sälja. Jag har ju pratat om min inställning till säljaktiviteter tidigare på denna blogg och det var inte roligare för 25 år sedan. För att göra en lång historia lite kortare så köpte Bibliotekstjänst ca 400 böcker och återbetalningen var räddad. Efter detta projekt har jag aldrig bekymrat mig om pengar. Jag bekymrade mig för ett helt liv under dessa månader. Det var verkligen en chanstagning men det är ingenting jag ångrat. Jag har gett ut en bok till på eget förlag men den var finansierad innan tryckningen.
Förlagen i Sverige står inte direkt i kö för att ge ut fotoböcker. Egentligen finns det bara ett förlag som är att räkna med, om vi räknar bort kokböcker och liknande, och det är Journal. Ett enmansförlg och mannen heter Gösta Flemming. Om jag har räknat rätt så har han haft 16 böcker nominerade av totalt 60 och vunnit 5 gånger av totalt 12. Det säger en del om kvaliteten.
Vi behöver fler Journal och gärna fler fotobokspriser för att höja statusen och intresset för fotoböcker. Det är ju trots allt ett av de bästa publiceringssätten för fotografier.

Bilden är omslaget till min bok som blev nominerad 1996. Bilder från den och mina andra böcker finns på min hemsida.

Prylar

Ibland tror jag att många fotografer valde yrket pga all teknik och alla prylar och inte därför att de var intresserade av bilder. Visst är fotografi är, för att utrycka sig med sporttermer, ett materialyrke. Det är naturligtvis viktigt att man har prylar som fungerar men de är ju trots allt bara hjälpmedel till ett bra resultat och inget självändamål. Trots detta så finns det antagligen inga som är mer prylfixerade än fotografer. Prata bilder det är svårt det men prata objektiv och nya kameror (de står ju numera som spön i backen) det går bra. I början av min fotografiska karriär så kunde jag allt om allt men nu kan jag knappt de kameror jag själv använder. Jag är helt ointresserad av tekniken. Kanske lite för ointresserad för mitt eget bästa. Vem fan ids läsa igenom en centimetertjock instruktionsbok för en blixt? Inte jag i alla fall.
Det är väldigt tidskrävande att investera i nya prylar. Det märker jag just nu när jag köpt en ny bärbar dator. Det tar många timmar att föra över alla gamla filer och installera om alla program. Sen blir det alltid extrakostnader när man märker att flera av de gamla programmen inte fungerar ihop med det nya operativsystemet. Men lite kul är det.
När jag nu lika snackar prylar och teknik så kan jag ju kort berätta vad jag har för utrustning.
Två st Nikon D 200 med några objektiv. Om jag bara hade gjort mina egna bilder så hade jag nöjt mig med två fasta, 24 mm och 85, mm men som uppdragsfotograf måsta man ju täcka in lite mer. Jag har dessutom 20 mm, 35 mm, 24-70 mm och 80-200 mm. En blixt och stativ och några gamla Elinchromeblixtar står i ateljén. I motsats till de flesta fotografer så är jag en PC man. En stationär och en bärbar. Eftersom jag eftersträvar enkelhet och direkthet kan jag inte låta tekniken bli för dominerande. Det ska gå snabbt och intuitivt.

En förlust

Pieter ten Hoopen, en av Sveriges mest belönade bildjournalister de senaste åren. Han har placerat sig i Årets Bild, World Press Photo och Picture of the Year i USA. Jag vill nog räkna honom som nyskapande inom denna genre. Han vågar ta ut svängarna och gå utanför gränserna för vad som anses vanligt inom bildjournalistiken. Han bilder går ofta över gränsen mot konst. En otroligt duktig och ambitiös fotograf. Nu har han blivit lärare i bildjournalistik vid Nordens Fotoskola Biskops-Arnö. Jag tolkar detta som att han har svårt att försörja sig med att göra de reportage han vill göra. Om det så är fallet så är det inte annat än sorgligt. Inte ens de bästa får avsättning för sina alster. Vad säger det om tillståndet för bildjournalistiken i Sverige och världen?
Jag märker ju att media helst vill anställa multijournalister som gör allt tillräckligt bra. Vi går stadigt mot en förflackning. Mina lokaltidningar har bytt ägare och rationaliserar, räknenissarna styr och allt blir sämre.
ten Hoopen ska jobba 75% som lärare, så vi som gillar god bildjournalistik har inte förlorat honom helt och hållet.

Diskretion hederssak

Att fotografera på konserter kan ibland vara besvärliga uppdrag. Det blir en kompromiss mellan att leta de bästa vinklarna och att störa publiken så lite som möjligt. Jag tycker det är otroligt irriterande med fotografer som tar för mycket uppmärksamhet från musiken med både blixtar och allt för energiskt letande av de bästa vinklarna. Man måste ju tänka på att publiken har betalt för att få en musikupplevelse. Det är naturligtvis olika på olika typer av konserter. När hårdrocksbandet spelar så stör nog inte kameran så mycket men när stråkkvartetten spelar en sats i diminuendo då bör man vänta med bilderna.
Idag fick jag i uppdrag att fota Gunnar Idenstam som tillsammans med Christian Lindberg hade konsert i Domkyrkan i Luleå. Jag bestämde mig att ta bilderna på Gunnar (kyrkorgel) innan konserten och kompletterade med en på Christian (trombon) under konserten. Jag tror inte att jag störde allt för mycket.

Vernissage

Idag har utställningen Jubilarens Val, som jag skrev om tidigare, vernissage på Konsthallen i Kulturens Hus i Luleå. Detta är mina bidrag till den utställningen.

Ödet

För några dagar sen var jag och tog några bilder åt Vägverket. Vi hade på oss färggranna Vägverksjackor för att synas där vi gick efter vägen för att hitta de exakta platserna för just dessa fotografier. Trots att vi gick så långt ner i vägrenen som möjligt så var det otäckt när bilar och långtradare susade förbi.
Idag hände en svår trafikolycka efter just den vägsträckan. En död och en svårt skadad. Tänk hur slumpen handskas med våra liv.

Rubus Arcticus

Jag är stolt över Norrbottens Läns Landsting (NLL)och deras kulturpolitik. De satsar miljonbelopp på kulturen varje år. De styrande anser att det är nog så viktigt med friskvård som med sjukvård. Kultur är ett sätt att få månniskor att må bra, dvs friskvård.Varje år delar NLL ut fyra stipendier som kallas Rubus Arctics. Varje stipendium är på hundratusen kronor. Det har fuunits sedan 1995 och jag håller bara andan och undrar hur länge det ska få finnas kvar. När jag läser igenom listan på alla som fått det ser jag att ingen har fått det som fotograf. Lena Lahti som jobbar med fotografi fick det som konstnär.
Jag har sökt det varje år från starten men inte kommit igenom nålsögat. Nu är det dags igen och som vanligt tror jag att i år så smäller det till.
I början försökte jag omformulera min ansökan varje år för att blidka juryn men de senaste åren har jag skickat in i stort sett samma ansökan. Mitt arbete och mina tankar genomgår inga revolutionerande förändringar år från år så därför kan inte ansökan förändras så mycket heller, om man ska vara ärlig i sitt uppsåt.
Hundratusen skattefritt det skulle man kunna göra mycket med.

Reklamtvestetik

Kan man vara annat än tacksam över att OS går i SvT. Ingen reklam som stör upplevelsen av idrotten. Jag undrar verkligen vilken effekt TV-reklam har? Själv blir jag bara otroligt irriterad och arg över att bli störd i mitt TV- tittande. Äldsta sonen brukar säga att han känner sig förnedrad av reklamen. De verkar tro att vi är idioter. Jag känner hellre för att bojkotta företag, som är oförskämda nog att förstöra min upplevelse av en bra film, än att köpa deras produkter. Sen tar det mycket längre tid att se en normallång långfilm i reklamkanalerna. Inte nog med att dom stör mig de snor min tid också. Jag skulle utan problem klara mig med Public Service kanalerna, men jag är ju inte ensam i familjen.
Jag tänkte fortsätta gnället och även ge SvT en släng av sleven. De har på ett irriterande sätt anammat reklamtvestetiken, inte med reklamavbrott men med programinformation. Alla dessa trailers som gör att man är less på ett program innan det överhuvudtaget har sänts. Jag tycker att SvT ska sluta jaga tittarsiffror som om det är den enda indikationen på om ett program är bra eller inte. Sluta konkurrera skit med annan skit.

Den som har en tidsplan är inte seriös

Jag har precis kommit hem från ett möte med den lokala Publicistklubbstyrelsen. Som vanligt går diskussionens vågor höga men vi är ofta överens. Vi pratar om medias förflackning, om att allt ska gå så fort och inte få kosta någonting. Då gav Ulf oss ett fantastiskt citat av Yngve Ryd: ”Den som har en tidsplan är inte seriös”. Jag har inte läst någon av Yngves böcker men däremot varit på en föreläsning där han berättade om ”Eld. Flammor och glöd – samisk eldkonst” och ”Snö. En renskötare berättar”. Det är böcker som kommit till under långa och många samtal med gamla samer. Desto mer jag får reda på desto fler blir frågorna, kommer jag ihåg att Yngve sa. Det är någonting att tänka på i dagens tid av snabba puckar.

Dessutom.En stor poet lär sig vänta, sa Josef Koudelka.

Allt försvinner

Läser i DN om problemet med arkivbeständigheten för allt digitalt material som produceras. Man kan ju bli nojig för mindre. Oavsett på hur många ställen som jag gör backup så känns det som att det inte är nog. Det kändes mycket tryggare med negativ. Förvisso är det så att de flesta av mina bilder skulle må bättre av att försvinna men de bästa vill jag nog ha kvar åtminstone så länge jag lever. Vad som händer sen kan kvitta. Det är antagligen ingen som är intresserad.
Men jag fortsätter att producera utan tanke på framtiden eller vad bilderna ska användas till. Uppdragsbilderna har naturligtvis ett specifikt syfte men de egna bilderna tar jag bara av lust och hoppas att jag någon gång får visa dom i ett bra sammanhang.
Dagens bilder är ett exempel på mina icke gröna fingrar. Vi har flera somrar försökt få solrosor att överleva i krukor vid vår altan. Vi köper dom solrosgula och levande men långt innan sommaren är slut så ser dom ut så här. Det positiva är ju att de är mer bildmässiga i dött tillstånd. Men vad är snyggast, färg eller svartvitt?

Jubilarens val

Det är anmärkningsvärt hur snygga bilder blir när man har gjort en bra kopia, monterat dom, skurit en snygg passepartout och satt in dom i en elegant och enkel ram. det känns nästan som att det inte är min förtjänst överhuvudtaget,
Jag har ramat in två bilder till en utställning som kallas Jubilarens val. En gång i tiden så fick alla som jobbat inom kommunen en guldklocka. Det var det enda alternativet. Under årens lopp har reglerna blivit liberalare. Resecheckar, stjärnkikare, kristallvasar mm.
Jag är medlem i en konstnärsförening som heter KIN. I den föreningen har vi under många år försökt få till stånd en konstutställning riktad speciellt till 25 års jubilarerna. Nu har det blivit verklighet. Jubilarens val. Vi får lämna in två bilder där den ena ska kosta exakt 3000:- och den andra max 6000:-. Bilderna ställs ut på Konsthallen i Luleå och de jubilarer som är intresserad får gå dit och välja en bild. Utställningen är naturligtvis också öppen för allmänheten. Om allt går som vi önskar så blir detta en årligt återkommande utställning. Om jag får sälja nåt? Jag är skeptisk. Bilderna visar jag här på bloggen i samband med vernissagen den 23 augusti.

Storfiskaren

Jag har under några dar varit efter Kalixälven för att fota och testa på laxfiske för första gången. Det blev en lyckad resa. Några bilder som jag är nöjd med och dessutom blev jag av med min laxoskuld. 4,5 kg.
Han som har tagit den fantastiska bilden på mig heter Hasse och det är egentligen helt hans förtjänst att jag fick en fisk. Han styrde båten till de rätta ställena och jag lät bara mitt (Hasses) spö släpa efter båten. Jag vevade ialla fall in den utan att göra bort mig.
Under de dagar vi var i stugan så gick det upp en 140 cm lång och 35 kg tung lax i laxtrappan i Jokkfall. Det var tur att inte den nappade.

Fiske och foto

Idag tog semestern slut. Två fotojobb och en massa datortid. I morgon ett jobb åt Norrbottensteatern och sen en kombinerad jobb och fiskeresa till Tärendö fram t.o.m fredag.
Jag håller på med ett bildspel kring Tornedalen som ska ingå i en scenföreställning med traditionell musik från samma område, så tar jag alla chanser att samla på mig mer bilder. Laxfiske och fotografering är väl en helt ok kombination. Det är underbart att vara frilans.

Fotoförbud

Jag pratade med folk från festivalledningen om fotoförbudet. De sa att artisterna hade det inskrivit i avtalen att fotoförbud skulle råda. Framförallt med systemkamera. På Lars Winnerbäcks hemsida så står det uttryckligt att all fotografering är tillåten, även med systemkamera. Men däremot är det förbjudet att ta upp ljud och filma.
Så med en ovetenskaplig undersökning så stämmer inte festivalledningens argument när den största av festivalens artister tillåter fotografering. Min undersökning kommer att fortsätta.

Jag har blivit gammal

Jag tror att jag har blivit gammal.
Igår var jag på Luleåkalaset både för att ta bilder till Synk och för att roa mig. Många stadsfester har det blivit, men igår kändes det inte bra. För mycket folk och för trångt, för bullrigt och surrigt i öltälten och nästan inga artister som intresserade mig. För kallt för att njuta av ölen. Jobbigt med alla drängfulla medelålders och sorgligt med alla drängfulla ungdomar (been there done that). Jag har nog blivit gammal.
Nordens bluesdrottning (jag tror det var så hon presenterades) Erja Lyytinen var en positiv överraskning. Full av spelglädje och med bra publikkontakt och inte alls så enformig som blues i stora mängder lätt kan bli.
I entrén fanns en skylt som berättade att det var fotoförbud med systemkameror. På Stockholms Jazzfestival var det generellt fotoförbud på hela Skeppsholmen. Jag antar att det är all publicering på internet som har börjat ge dessa restriktioner. Vad ska man säga? På sätt och vis kan jag tycka att det är bra, ibland kan det vara fler kameror än instrument på en spelmansstämma och det kan bli väldigt störande när det blixtrar hela tiden på en konsert. Men med tanke på hur mycket jag fotograferade innan jag fick möjlighet att ackreditera mig så skulle det ha känts fördjävligt att bli stoppad i entrén. Förbud är ett enkelt sätt att försöka lösa ett problem men det känns inte riktigt bra.
Jag ska gå på Kalaset ikväll igen och se om jag blivit lite yngre.

Räknare

Eftersom ingen lämnar några kommentarer så har jag ju ingen aning om någon läser vad jag skriver, därför har jag lagt in en räknare. Det kan bli nog så avslöjande. Nåja den går ju alltid att ta bort. Trots att rubriken på bloggen är "Egentligen bara för mig själv" så önskar jag ju några läsare. Nu får jag reda på hur det förhåller sig med den saken. Egentligen så är det mer förvänande än nåt annat om någon ska hitta hit med tanke på hur mycket som finns där ute.

Vettasjärvi i Gällivare

Om ni har vägarna förbi Gällivare så föreslår jag att ni besöker Centralskolans första våning för där finns en utställning som jag har gjort tillsammans med en journalist. Vi arbetade i en by som heter Vettasjärvi under EkoDok-90 projektet.
Resultatet blev en bok, Den Barnlösa Byn, och en utställning som lever vidare.
Bilden är från en gammal sommarkyrkogård där man tillfälligt begravde de döda under sommaren. På vintern transporterade man dom med häst och släde till kyrkogården. Detta var naturligtvis innan landsvägarnas tid. Hembygdsintresserade människor i byn ser till att träkorsen inte ruttnar och att sommarkyrkogården inte förfaller.
Vill ni se fler bilder så besöker ni lämpligtvis min hemsida.

Alla dessa bilder

Vad ska man göra med alla bilder? Jag fotograferar hela tiden. Ibland med ett bestämt mål i sikte men lika ofta bara för att det finns nåt som intresserar mig där jag råkar var just för tillfället. Det kan bli bilder på hus, landskap, vägar, människor, moln, träd, djur, ja ni vet allt. Ibland bestämmer jag mig för att samla ihop lite bilder och göra en kollektion som håller ihop på nåt vis. Sen vill jag ju visa dom också då finns det ett antal alternativ. Eller…?
Jag kan göra en utställning. Den behöver inte bli så dyr om man är lite kreativ och gör allt själv. Men vem vill då visa den? Jag har skickat ut förfrågningar om utställningstid för flera utställningar, till utställningsställen runt om i landet. Det som retar mig mest är inte de som tackar nej utan de som inte svarar alls eller efter tre år. Jag tycker att det är fruktansvärt oförskämt att göra så mot människor som arbetar seriöst. Ett snabbt nej tack är bättre än att bli nonchalerad.
En bok kan man göra. Jag har gjort ett antal böcker både på eget förlag och på andras förlag. Om man har lite pengar över så är det inte så svårt att göra en bok på eget förlag. Fördelen är ju att man får precis som man vill. Men sen ska den helst säljas och då tappar i alla fall jag intresset. Att få en fotobok utgiven på andras förlag är som kamelen och nålsögat. Tidningar och tidskrifter då, de publicerar ju många bilder. Men sällan de egna projekten och de egna bilderna som man själv vill visa.
Vad återstår? Digital publicering i en eller annan form. En hemsida, en blogg, bildspel eller e-böcker. Jag har publicerat bilder på alla fyra sätten. Bloggen läser du ju nu, och på min hemsida hittar du både jobbilder och egna bilder och bildspel och alldeles nyligen la jag ut tre e-böcker. Titta där.

Här ovan en bild helt utan funktion

Stockholms Jazzfestival

Jag besökte Stockholms jazzfestival för första gången. Egentligen borde den väl heta Stockholms musikfestival istället med tanke på all musik, som förvisso är bra, men knappast jazz. Van Morrisson var bra men då skrek skyltar ut "Absolut fotoförbud". Så frånsett det fotoförbud som rådde generellt på hela festivalområdet så var det extra fotoförbud under Van Morrissons konsert. Överkänsliga konstnärer.
Bilderna nedan är i tur och ordning: Ludvig Berghe och Nina Ramsby, Alberto Pinton, JazzKamikaze, Mats Äleklint och Max Schultz.

En semesterresa

Kom hem för två timmar sedan efter 11 dar efter 350 mil på vägarna. Vi har varit i Karlskrona, Stockholm och Dalarna med besök och avstickare på andra ställen. Fotografiskt har det mesta kretsat kring jazzfestivalen i Stockholm. Jag ska lägga in bilderna på Synk bildbyrå men det blir nog inte förrän i augusti, efter semestern. Men snarast (om nån dag) ska jag visa några smakprov på bloggen. Imorgon blir det ett litet jobb för Dagens Nyheter i Piteå.

Roligt och oroligt

Jag har ju formellt semester men det finns ju inga vattentäta skott mellan fritid och jobb. Jag ha jobbat lite varje dag sen jag bestämde mig för semester, och om jag inte jobbar praktiskt så funderar jag och tänker hela tiden på jobb och egna idéer.
Jag har ett stort projekt till hösten tillsammans med fem musiker som känns både enormt spännande och roligt men samatidigt lite oroande. Det är mycket teknik inblandat och där känner jag mig inte riktigt bekväm. Det upptar mycket tanketid. Jag återkommer om detta projekt senare.
Dessutom är jag en sån typ som alltid har en kamera med mig. För det mesta min systemkamera men om jag känner mig bekväm och lat så finns kompaktkameran i fickan. I helgen var vi på Teaterrestaurangen och drack öl och lyssnade till jazz och eftersom jag har ett evigt pågående projekt med jazzbilder så var kameran naturligtvis med. Jag fotade inte hela kvällen för då skulle mitt sällskap naturligtvis och med rätta blivit irriterade. Under en koncentrerat period av tid så gick jag i klinch med musikerna och lyckades få till några bilder som kommer att hamna i min jazzkollektion.
Sen har jag som ordförande i vår bostadsrättsförening haft ett brott på en avloppsledning att engagera mig i. Det problemet är för tillfället löst, men i vårt hus från 40-talet så lär det inte vara sista röret som brister.

Street Photography

Här är några tips om man känner sig sysslolös en regnig dag.
Youtube är en guldgruva för alla oavsett vilka intressen man har.
Här kommer några tips för er som är intresserad av Street Photography.

Bruce Gilden har jag nämnt tidigare i bloggen, men ni får den igen.
Sen en av de största inom street photography, Gerry Winogrand. Han verkar ha varit en närmast manisk fotograf. När han dog så hittade man 6000 rullar exponerad oframkallad film. En del av dessa bilder finns med i boken ”Figments from the real world”. Han menade att det misslyckade var viktigt. Här och här finns två videos med honom.
Jeff Mermelstein är för mig en ny bekantskap. En New York fotograf med gatan som huvudsakligt arbetsfält. Här, här och här finns tre olika videos.
En mycket trevlig och pedagogisk video är med Joel Meyerowitz där han på gatan berättar och visar hur han jobbar och tänker.
William Klen känner väl alla till. I två delar pratar han om några kontaktkopior och visar bilderna före och efter. Här och här.

Mer på hemsidan

Tio grader och snålblåst, då är man gärna inomhus. Jag har tillbringat större delan av dan framför datorn och jobbat med min hemsida.
Jag har lagt till en helt ny avdelning med E-böcker. Det optimala sättet att presentera ett större bildmaterial är i bokform. Helst i den tryckta bokens form, men det kräver ju vissa ekonomiska resurser. Istället kan man göra elektroniska böcker som är ganska enkelt och billigt. På min hemsida hittar du tre olika böcker som jag har gjort.

Planket 1983

Tommy Tommie, Ulf B. Jonsson och Robert Blombäck på tåget till Stockholm.



Ulf B. Jonsson, Lena Sondell och Janerik Henriksson i Vitabergsparken.




I dag är det planketutställning i Stockholm igen. I år är det bara 45 st utvalda som får vara med. Det har varit en slags stafett där en fotograf har valt en som i sin tur valt en, osv. Jag har inte riktigt koll men risken att spridningen geografiskt och ämnesmässigt blir något begränsad är uppenbar.
Mitt första Planket var 1983, då var det 190 deltagare. Vi hade precis avslutat en workshop med Anders Petersen i Luleå så det var ett inspirerat gäng som tog tåget till Stockholm.