I Sune Jonssons fotspår

En av mina stora fotografiska förebilder är Sune Jonsson. En av tre svenska fotografer som har fått Hasselbladsstipendiet. De andra två är Lennart Nilsson och Christer Strömholm. Men i mina ögon är Sune Jonsson störst. I veckan fick jag den stora äran att för ett litet ögonblick gå i Sunes fotspår. Jag och kulturredaktör Erik träffade Eva i Kukkola. Hon och hennes familj finns med i två av Sunes böcker. Bilder från Bondens år, 1967 och Jordgubbar och Mjölk, 1994. Nu har tredje generationen tagit över jordbruket och en fjärde generation är född. I dagens Norrbottens Kuriren kan man läsa vårt reportage.

Fotografträff

Igår hade ett gäng frilansande fotografer en liten vårfest. Konkurrenter/kollegor träffades för att äta och dricka lite gott och sen spelade vi minigolf. Varken ätandet eller minigolfen gick speciellt bra. Maten var ok men jag hade precis dragit ut en tand så det gjorde själva ätprocessen lite besvärlig. I minigolfen fick mitt lag storstryk trots att vi tyckte att det gick riktigt bra.

500 fotografer

Låt mig tipsa om en blogg, 500 photographers, som när den är färdigbloggad kommer att innehålla 500 fotografpresentationer. Ambitionen är att lägga upp 5 nya fotografer varje vecka i 100 veckor. Den innehåller naturligtvis bilder, en kort presentation i text och i många fall även en kort videofilm. Filmen kan vara en intervju, fotografen i arbete eller en bildvisning.

Hunger

Vad är det med Jens Assur? Egentligen borde jag ha största respekt för honom. En duktig fotograf som inte sitter med armarna i kors. Han får saker och ting gjorda. Dessutom är det viktiga saker han vill berätta om och han har åsikter som i mycket överensstämmer med mina. Varför kan jag inte uppbåda någon som helst entusiasm över hans arbeten?
Nu kan jag inte bedöma det bildmässiga i hans senaste projekt ”Hunger ” eftersom jag bara sett ett fåtal bilder på TV och nätet. Men att höra honom prata om projektet är som att skruva upp en mekanisk docka. Han säger de rätta sakerna men väldigt opersonligt och distanserat utan tillstymmelse till personlig övertygelse. Projekten är välmenande, grandiosa och obegripligt stora.
”Och himlen därovan” var ett projekt som blev två stora böcker finansierade av LO. Bara titeln säger ju en hel del.
Böckerna handlar alltså om allt under himlen. Inget litet ämnesområde.
Nu har han tagit sig an världens ekonomiska problem och påstår sig även ha funnit en lösning.
Jag är kanske orättvis, men det är nåt som inte stämmer.

Norrlandsdagar

Har varit på årets "firmafest" för oss frilansande fotografer. Vi brukar kalla Norrlandsdagarna så. Tre dagar fulla av föreläsningar, workshops, leverantörsutställningar, möten och fest. En sak som får mig lite konfunderad är att så få av Svenska Fotografers Förbunds 2500 medlemmar deltar.
För mig är detta en verklig inspirationskick. Jag gillar naturligtvis inte allt som visas men det ger ändå en positiv känsla att få höra och se alla olika typer av fotografer och fotografi.
En tråkig sak var att den amerikanske fotografen Brenda Ann Kenneally hade fått förhinder. Sånt händer. En stor eloge till arrangörerna som lyckades få tag i henne så att hon var med oss online och berättade kort om sitt fotograferande. Senare på kvällen fick vi också se hennes bilder projicerade utomhus nere vid älvstranden. Bilden ovan kommer från det tillfället.
Som avslutning vill jag bara säga att min 54-åriga kropp inte riktigt är kompatibel med fest till klockan tre två dar i rad. Men det lilla besväret var det värt.

Borg Meschskandal

När jag var i Kiruna härförleden träffade jag MS på badhuset. Han jobbar som badvaktmästare. Det borde han inte göra.
I början av året var han föreståndare för Kiruna Kommuns bildarkiv som bl.a. har hand om Borg Meschs bildskatt. Det är lätt att använda ordet unik men i detta fall är det verkligen unika bilder vi pratar om. Bilder från en stads födelse. Från vildmark till gruvmetropol.
MS hade byggt upp en väl fungerande verksamhet. Tillsammans med sina medarbetare har han digitaliserat och gjort Borg Meschs bilder tillgängliga för världen. Och i våras lade kommunen i sin kulturfientlighet ner arkivet.
Det är inte annat än en skandal. Borg Meschs bilders konstnärliga och dokumentärta värde är så stort att det är en riksangelägenhet. Jag förstår inte att jag och övriga fotosverige inte protesterade högljutt när nedläggningsplanerna blev kända.
Men efter mitt möte med MS, som blev uppsagt och fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till, som vaktmästare på badhuset, vaknade jag till och kände att någonting borde man göra. Men jag vet inte vad. Är det någon som har en bra idé?

Bildbar på Grodan

Veken, Maria och Paulina

Paulina

Ikväll hade vi (Luleås fotografer) besök av två söderifrån kommande fotografer. Detta under det paraply som vi kallar Bildbar. Fotograferna var Paulina Holmgren från Skellefteå och Maria Fäldt från Piteå. Paulina berättade framförallt om sitt uppdragsfotograferande och Maria om ett porträttprojekt hon arbetar med. Det är alltid lika inspirerande att få höra hur andra "håller på". I den lilla grupp som vi är finns det också utrymme för alla att komma med frågor och kommentarer. Jag har svårt att ställa mig upp i större församlingar och göra min röst hörd, jag är alldeles för blyg, men här går det bra. Jag kan gärna hålla egna fördrag och bildvisningar, då är man på nåt sätt auktoritet, men från auditoriets horisont blir jag tyst.
Jag blev tvungen att ta sista bussen hem vid 22.30, då var samtalet fortfarande i full gång. Får väl höra på fredagens fotograffika vad de kom fram till.

Jazzobild på jazzomat

Min gamle vän Curt Bröms, en mycket duktig icke yrkesfotograf, ställer ut jazzfotografi på Jazzomat, en liten restaurang i Luleå. Jazz är näst fotografi Curts stora passion (jag nonchalerar hästintreset) i livet. Och vad kan vara bättre än att kombinera dessa två storheter.
Den översta bilden är Curts och föreställer Chet Baker spelandes på Bodens Jazzfestival för många år sedan. Den nedre bilden föreställer Curt under hängningsarbetet på Jazzomat för några dagar sedan.

Burn

Jag måste än en gång skriva om David Alan Harvey som har blivit något av en förebild för mig. Inte för att jag på något sätt försöker bli som han men jag imponeras av det han håller på med. Han tillhör fotografkollektivet Magnum och har ett stort antal reportage i National Geographic bakom sig.
För två år sedan startade han en blogg som hette ROAD TRIPS. Som en spinoff effekt av den har han nu startat BURN, en hemsida för fotografi. Ambitionen är att den ska fungera som en onlineworkshop eller mentorprogram för alla som hittar dit.
Och intresset och behovet verkar vara stort. När han skrev på Road Trips så hade han flera hundra kommentarer på varje inlägg. Han startade stipendier, utlyste små tävlingar, inbjöd till workshops, ställde frågor och svarade på frågor. Jag fick känslan av att han tog alla på lika stort allvar och bemötte frågor och kommentarer med äkta intresse.

Så här skriver han själv på den nya sidan BURN: Since photography is what I seem to do best, and since my role as a photographer has extended into the photographic lives of others as a mentor, I will just do what little I can here on BURN to push all of you to use your eyes, hearts, and intellect in the most constructive ways. Either as documentary photographers or conceptual artists or whatever category of photography you may identify. Labels tend to be just that…labels. I do want BURN to have the windows wide open for whatever leading edge photography and writing may come our way.

BURN har internationella ambitioner. Jag skulle gärna se en svensk motsvarighet.

Esko Männikkö

Började min dag med att förbereda den förrätt som vi ska ha med oss på ett födelsedagskalas ikväll. Hann precis koka äggen när strömmen gick. Det har snöat kraftigt de senaste dagarna, och snön är blöt och tung, så jag antar att det var anledningan till strömavbrottet. Jag fick äta frukost och läsa tidningen i stearinljusets sken. Efter en timme kom elen tillbaka.
Klockan ett var det vernissage på Konsthallen i Luleå, den ville jag absolut inte missa. Den finske fotografen Esko Männikkö visar en stor samlingsutsällning i Konsthallens alla tre rum. Det var en mäktig utställning som jag måste besöka fler gånger. Vernissager är oftast dåliga tillfällen att titta på bilder, då ska man ju helst mingla omkring och prata med folk. Jag går tillbaka när jag vet att det är lite folk i omlopp. Männikkö själv var där men sa inte mer än 10 ord, han låter bilderna tala. Jo, sen pratsjöng han de fem första orden på Frank Sinatras "I did it my way".

Street Photography

Här är några tips om man känner sig sysslolös en regnig dag.
Youtube är en guldgruva för alla oavsett vilka intressen man har.
Här kommer några tips för er som är intresserad av Street Photography.

Bruce Gilden har jag nämnt tidigare i bloggen, men ni får den igen.
Sen en av de största inom street photography, Gerry Winogrand. Han verkar ha varit en närmast manisk fotograf. När han dog så hittade man 6000 rullar exponerad oframkallad film. En del av dessa bilder finns med i boken ”Figments from the real world”. Han menade att det misslyckade var viktigt. Här och här finns två videos med honom.
Jeff Mermelstein är för mig en ny bekantskap. En New York fotograf med gatan som huvudsakligt arbetsfält. Här, här och här finns tre olika videos.
En mycket trevlig och pedagogisk video är med Joel Meyerowitz där han på gatan berättar och visar hur han jobbar och tänker.
William Klen känner väl alla till. I två delar pratar han om några kontaktkopior och visar bilderna före och efter. Här och här.

Bruce Gilden

På en slags blogg som heter Fotofeber hittade jag en liten fantastisk video om magnumfotografen Bruce Gilden. Vi får följa honom på New Yorks gator när han tar sina berömda blixtbilder. Under den period när Fotograficentrum i Luleå var som mest aktiv så tog vi hit honom för en föreläsning. Det var 28 april 1987. De flesta i fotograficentrum hade någon slags journalistisk ådra i sina bilder. För BG var ordet journalistik ett skällsord, så vi blev lite bekymrade över våra egna arbeten. Jag gav honom min bok ”Inside” om Luleå Hockey. För journalistisk var reaktionen. Jag undrar om han tog med den hem.
På kvällen gick vi på Stadspuben. Do anyone want some beer, var det första som BG frågade. Alla fattiga frilansfotografer sträckte lite tveksamt upp handen eller nickade diskret. Det var ovanligt att någon bjöd på öl. Men sen var det ingen som bjöd tillbaka. Lite pinsamt.
Som den vänlige amerikan han var så bjöd han ju naturligtvis in oss till New York och sa att vi skulle ta kontakt med honom om vi kom dit. På hösten åkte jag och en fotografkollega dit. Vi skickade brev och vykort innan vi for och berättade vilket hotell vi skulle bo på och sa att vi gärna skulle vilja gå ut och ta en öl och prata en stund. Men BG reagerade aldrig på våra försök att ta kontakt. Men en dag så stötte vi på honom i ett gatuhörn med kameran i högsta hugg. Jag kände igen honom men han kände nog inte igen mig. Vi gick förbi varandra utan att jag tog kontakt. Det var nog så han egentligen ville ha det.

Capa

Jag har precis läst ut Robert Capas memoarer. Trots det allvarliga i att han var krigsfotograf så var det en roande läsning. Mycket präglad av den tid han verkade i. Förutom intressanta beskrivningar av hans vedermödor på slagfälten så innehåller boken två ytterligare teman. Damer och sprit.
Under tre månader har tre av Magnums fotografer gått bort. I mars Philip Jones Griffiths och i april Burt Glinn. Och igår kunde man läsa på Magnum Photos Blogg att Robert Capas yngre bror Cornell Capa har gått bort 90 år gammal.