Nurmen Lintu 3

Imorgon börjar turnén. Första anhalt Murjek.
Igår hade vi genrep inför en utvald skara människor och idag hade vi sista repet och en presskonferens. I en kreativ process går det upp och ner. Ibland känner man sig helt värdelös och allt blir bara skit och nästa dag faller tonvis med bitar på plats och plötsligt är det fantastiskt. Sista dagarna har varit full av ändringar Det är bra mycket lättare att kombinera text och bild i en bok än i ett bildspel. I en bok kan bilden leva sitt eget liv och behöver inte nödvändigtvis vara direkt kopplad till texten. Det fungerar ändå. Men här blir man mer låst av det som händer på scenen. Vad handlar sången mellansnacket om? Hur ser övergångarna mellan låtarna ut? Det är ett stort antal parametrar som man måste ta hänsyn till. Det duger inte att rada upp de bästa bilderna i en lång följd. Detta har varit en ny resa för mig. Jag har fått lära mig både tekniken och ett nytt sätt att berätta med bilder under arbetets gång. Just nu känns det som man borde ha haft några dagar till på sig. Men så känns det antagligen alltid.

Nurmen Lintu 2

Jag har nu varit med på två repdagar för vår multimediaföreställning om folkmusik i Tornedalen. Jag är ju van att sköta mig själv och ta mina bilder och leverera det som jag tycker blir bra. Det är både nyttigt och frustrerande att delta i ett stort grupparbete som detta. Nu räcker det inte att ha ett gäng bra bilder. Man ska tänka på känslan i musiken, ska bilderna vara med eller emot, hur ska övergångarna vara, klipp eller mjuka övertoningar, många eller få bilder osv. Alla har synpunkter på allt, msuikerna på bilderna och jag på musiken, man får ge och ta och lämna egot hemma. Det är inte alltid så lätt. Mot min önskan och vilja, men utan stora protester, så har jag fått "fuska" och göra fotografiska illustrationer eftersom inga av mina befintliga bilder passade. Tack digitalkameran. Sen ska alla dessa bilder sättas ihop för att på ett smidigt sätt kunna visas i någorlunda synk med musk och tal.
Jag använder Powerpoint som visningsprogram. I ett ppdokumnet har jag placerat in några videofiler och mängder av enskilda stillbilder. Även videofilerna, som jag gjort i Adobe Premiere Elements, består av stillbilder. Nästan allt i svartvitt. Det är både gamla bilder av bl.a. Samuli Paulaharju och Borg Mesch och relativt nytagna bilder av mig. På tisdag ska allt vara färdigt för på onsdag har vi premiär i Murjek

Inside

Var på Röda Korset i veckan för att ta ett porträtt på en anställd. När jag väntade på henne såg jag ner i butiken. På disken låg en hög med böcker som någon just hade betalat och överst låg till min glädje och förvåning min första bok "Inside". Den handlar om Luleå Hockey och kom ut 1984. Tänk att någon fortfarande vill läsa den och dessutom köper den. Antar att den kostade en femma, men ändå.

Sorgkanter

Hittills tror jag att varje inlägg på bloggen har haft någon slags fotoanknytning, men så icke idag.
Jag gillar tanken med skatter, att vi tillsammans efter förmåga ska bidra till vårt gemensamma goda. Men idag verkar detta vara en tanke som kommer längre och längre från verkligheten.
Nå. Jag blev remitterad från den offentliga sjukvården för att träffa en läkare på en privat sjukvårdsinrättning. En läkare som kommer upp till Luleå någon gång då och då för att köra ett race och beta av ett gäng sjuklingar. En timme för sent fick jag komma in. Läkaren beklagade sig då över hur stressigt det var och vilka långa dagar han jobbade och hur många patienter han hann med och i samma andetag fick jag minsann veta hur lata och ineffektiva alla offentligt anställda läkare var. Om jag inte varit patient och i en beroendeställning till honom så hade jag sagt mitt vänt honom ryggen och gått ut. Vilken jävla inställning. Dessutom fick han ju betalt av det offentliga. Vi ska bara vara förbannat tacksamma att vi fortfarande har det system vi har. Alla har fri tillgång till bra sjukvård. Visst, det finns väl fel och brister och inkompetent och ointresserad personal där som på vilken arbetsplats som helst, men jag är lycklig över att det är som det är. Desto mindre privat sjukvård desto bättre, så är det i min bok i alla fall. Men det värsta var nog att han hade långa naglar med rejäla sorgkanter. Det skulle aldrig förekomma inom Landstinget.

Nurmen Lintu

Från och med idag och drygt tre veckor framåt kan jag inte ta några fotograferingsuppdrag. Det känns lite scary. Jag ska nämligen delta i ett längre projekt som avslutas med en turné på elva dagar till en del av Norrbottens metropoler. Vad sägs om: Murjek, Siknäs, Saittarova, Vettasjärvi, Aapua, Juoksengi, Lainio, Hakkas, Mattila och Svartbyn. Tio ställen på elva dagar.
För fyra år sedan kom det ut en bok som heter Nurmen Lintu/Ängens Fågel - visor och låtar i Norrbottens Finnbygder 1677-1984. Den är skriven av Hasse Alatalo och jag hjälpte honom med bildmaterialet. Både som bildredaktör och med egna bilder. Boken innehåller 152 visor och låtar som Hasse tecknat ner och noterat efter fältinspelningar gjorda under nästan 30 års tid.
Nu ska vi koka ner denna bok till en multimedial scenföreställning på ca en timme. Det är fem musiker, en ljudtekniker och jag. Repetitionerna började igår, men jag sitter hemma och försöker bildsätta musiken och de förinspelade ljudeffekterna. Det ska vara färdigt på onsdag nästa vecka, det känns aningen stressigt. Sen har vi en vecka på oss att få all teknik och musik att samarbeta innan premiären i Murjek den 1 oktober. Jag kommer att ge lite lägesrapporter under dessa tre veckor.
På bilden ser vi Mikael, Janne och Ove under andra repetitionsdagen.

Fotografstatist

Imorgon börjar en ny säsong av den svenska polisserien Höök. Förra säsongen var inget vidare, enda anledningen till att jag såg vartenda avsnitt, var att den var inspelad i Luleå med omnejd. Huvudrollsinnehavaren är ny men inspelningen är fortfarande gjord här uppe. Dessutom dyker det upp en statist vars blogg du just nu läser. Jag staterar nämligen som pressfotograf.
Det började med att de ville låna lite kamerautrustning av mig och det slutade med att de lånade mig också. Jag är naturligtvis extra känslig när fotografer uppför sig som idioter i filmer och på TV. Förut var det ju lätt att se att det inte ens fanns film i kameran, pinsamt. Så äntligen en fotagrafstatist som vet vad det handlar om och som kan göra rätt.
Men så enkelt var det inte.
Scenen var en trafikolycka. För att inte avslöja vad som händer (SvT kanske blir sur) så kan jag kort säga att jag också uppförde mig som en idiot. Om det varit på "rikt" hade jag gjort på ett helt annat sätt.
Under repetitionen gjorde jag helt efter eget huvud men blev tillsagd att inte göra si utan istället göra så. Att jag påpekade för regiassistenten? att det var felaktigt och att jag antagligen skulle få sparken eller åtminstone en rejäl utskällning för inkompetens från min redaktion, hjälpte inte alls.
Jag tog order och blev ännu en av fotograferna som jag får skämmas över på TV. Med lite tur så är jag bortklippt eller så märks det inte.

Outside the box

Jag har en otrolig förmåga att formulera mig i ord, de mest komplicerade förhållanden och tankar kan jag koka ner till välformulerade meningar. Men sen när jag ska skriva ner allt är det som bortblåst.
Jag kom nyligen upp från bastun där jag funderat kring mitt jobb och den kreativa processen. Klart och tydligt och vasst och kritiskt formulerat så att uppdragsgivarna bara inte kan låta bli att lyssna och naturligtvis ändra sin attityd så att det blir optimalt för mig.
Men nu sitter jag vid datorn efter en god middag med några glas bag in box och då blir ingenting lika självklart. Men jag försöker.
När man försöker styra kreativa människor då blir det problem. Det går inte att tränga in en fotograf i en gränd och tro att man ska få en beskrivning av hela kvarteret. Ge mig hellre en karta över stan då först kan jag levandegöra kvarteret. En yrkesrelation precis som vilken annan relation som helst måste bygga på tillit annars går det inte i längden. Ge mig förutsättningarna och ramarna och lita på att jag gör en bildmässig tolkning som fungerar. Ibland traditionell och enligt formulär 1a och andra gånger outside the box. Om instruktionerna leder mig in i en gränd så lär jag aldrig hitta ut. Det är frustrerande.

Nära mig

Hur nära ska en tågstation vara för att det ska vara en tågstation nära dig?
Det kom en tidning med posten om OnTrackImaging, en fotomässa på tåg. Jag vet inte hur det är med arrangörernas geografiska kunskaper men de verkar dåliga eller så är dom bara nonchalanta. Tåget gör sju stopp i Sverige och det nordligaste är i Västerås, 89 mil från Luleå, 120 mil från Kiruna och 138 mil från Riksgränsen. Hur nära är det? Inte ens för en norrbottning som jag är det nära. Alltid dessa överdrifter och smålögner.
Jag kommer naturligtvis att missa alla seminarier och leverantörsutställningar. Men om sanningen ska fram så kunde jag inte bry mig mindre. Som vanligt i fotografiska sammanhang så är det tekniknörderiet som regerar. Det har väl alltid varit så men i dessa digitala tider så är det värre än någonsin. Nog är den digitala tekniken fantastisk och kamerorna är otroliga men inte har bilderna blivit bättre. Jag är hjärtligt trött på snack om kurvor och histogram analyserade in i minsta pixel och den oskarpa masken som ska läggas till med vetenskaplig precision, mitt i allt detta håller vi på att glömma bort bilden.
Jag stannar hemma och tittar i en fotobok istället. Ian Berrys fina svartvita bok The English, nuddar inte vid det digitala, så den får det bli.

F Blog

Jag har skickat in några bilder till The F Blog och denna blev antagen. The F blog är en ambitiös fotoblog som innehåller intervjuer med fotografer och bilder med olika teman. Ta en titt.

Svenska Fotobokspriset

Igår gick anmälningstiden ut för tävlingen Svenska Fotobokspriset, fd Bästa fotobok. Första året när det delades ut var jag nominerad med boken Den Barnlösa Byn. Dessutom var Micke Berg: Stockholm Blues,
Gösta Spång: Söndagsfotografen, Thomas Wågström: På insidan av allvaret och Anders Petersen: Ingen har sett allt nominerade. Inget dåligt sällskap. Jag är stolt över boken och extra stolt över nomineringen, men det blev inte mer än så. Anders Petersen vann och det var inte orättvist på något sätt.
Första fotoboken jag gav ut var en bok om Luleå Hockey. Jag hade på eget uppdrag följt med laget hela säsongen 1983-84 och min tanke var att göra en utställning. Nu slumpade det sig så att de gick upp i Elitserien, och då såg jag min chans. Hockeyintresset i Luleå exploderade så jag bestämde mig för att ge ut en bok också. Det var innan datorernas intåg så layouten gjordes med papper och penna. En checkkredit på 70 000: - betalade tryckeriet och sen var det bara att sälja. Jag har ju pratat om min inställning till säljaktiviteter tidigare på denna blogg och det var inte roligare för 25 år sedan. För att göra en lång historia lite kortare så köpte Bibliotekstjänst ca 400 böcker och återbetalningen var räddad. Efter detta projekt har jag aldrig bekymrat mig om pengar. Jag bekymrade mig för ett helt liv under dessa månader. Det var verkligen en chanstagning men det är ingenting jag ångrat. Jag har gett ut en bok till på eget förlag men den var finansierad innan tryckningen.
Förlagen i Sverige står inte direkt i kö för att ge ut fotoböcker. Egentligen finns det bara ett förlag som är att räkna med, om vi räknar bort kokböcker och liknande, och det är Journal. Ett enmansförlg och mannen heter Gösta Flemming. Om jag har räknat rätt så har han haft 16 böcker nominerade av totalt 60 och vunnit 5 gånger av totalt 12. Det säger en del om kvaliteten.
Vi behöver fler Journal och gärna fler fotobokspriser för att höja statusen och intresset för fotoböcker. Det är ju trots allt ett av de bästa publiceringssätten för fotografier.

Bilden är omslaget till min bok som blev nominerad 1996. Bilder från den och mina andra böcker finns på min hemsida.