Behållare för skräp

Årets kortaste månad är slut, lite panik får man när vi redan går mot mörkare tider.
Vid min busshållplats står det en tidningsbox som tidigare innehöll Metro. Av någon anledning har de slutat leverera tidningen dit men nu har den fått ett annat innehåll. Man kan säga att sanningen har kommit ikapp denna miserabla produkt. Enda anledningen till att jag läser den är ju att den är gratis. Jag skulle inte betala så mycket som 10 öre.
På tal om andra skräpprodukter. Biblioteket i Luleå har slutat köpa in Aftonbladet och Expressen. Respekt.

Semester

Jag brukar ta semester när min fru tar semester. Hon jobbar åt Landstinget så hon måste schemalägga sin ledighet i god tid. Hon börjar sin sexveckorssemester imorgon. Så tanken var att jag också skulle vara ledig från imorgon och att antal veckor framåt.
Men det är ju så att om telefonen ringer och jag är hemma så kan jag avbryta semestern. Så har det redan blivit. Några dagar av min första semestervecka blir jobbdagar. Det blir säkert en del fotograferande till arkivet och som vanligt försök att ta odödliga ”egna” bilder också. Var går egentligen gränsen mellan ledighet och jobb?
Jag gillar när arbetsliv och annat liv flyter ihop i en skön blandning som man kan kalla liv, rätt och slätt.

Innan semestern vill jag alltid rensa bort surdegar som ligger och möglar. Se till att allt är levererat, städa ”labbet”, rensa i högarna, mm.
Av den anledningen har jag och yngsta sonen haft en snickardag. Ytterdörren till min arbetslokal har blivit så anfrätt av tiden tand att den signalerar slum. Att köpa en ny kostar mer än 20.000:-, så det var inget alternativ. Med lite kreativitet och på bekostnad av såriga händer och ett par jeans som blev fulla med färg håller dörren stilen i säkert tio år till. En surdeg mindre.

Synk i Piteå

Efter två dagar i Tornedalen med rätt hyfsat resultat begav jag mig idag till Piteå.
Jag är nybliven medlem i en relativt nystartad bildbyrå som heter SYNK. Förutom att sälja arkivbilder har SYNK ambitionen att vara en grupp för utbyte och samvaro. Som jag har skrivit tidigare så kan frilansarens tillvaro vara en ensamtillvaro och för mig känns det då bra att ingå i olika sammanhang. SYNK är nu ett av dessa sammanhang. Idag var vi i SYNK ingående fotografer kallade att träffas i Piteå för samtal, fika och fotografering. Lite fotoklubbsmässigt gick vi tillsammans men var för sig ut på Piteås gator för att samla bilder till vår gemensamma bildbank. Det är naturligtvis inget tvång utan endast en förmån att delta. De som har tid och lust kommer. Idag blev vi fyra. På bilden ser ni hur tre av fyra närvarande fotografer kan se ut i kanske inte det avgörande ögonblicket, men iallafall i ett ögonblick. Johan, Camilla och Patrick. Den fjärde var naturligtvis er undertecknade och i text och bild bloggande fotograf.
Bildbyrån har sitt säte i Västerbotten, kan det vara därför mitt skriftspråk blevo så annorlunda i detta inlägg. Utan all annan jämförelse så tänker jag på Sara Lidamn och Torgny Lindgren.

Tornedalsturné

Jag är ute på en liten fototurné inför den musikturné som jag ska ut på till hösten. Jag ska inte spela utan göra ett bildspel som ska visas tillsammans med musiken. Både musiken och bilderna kommer från finnbygderna i Norrbotten. Egentligen har jag bilder så det räcker men några till gör ju ingenting. Denna tvådagars turné går från Haparanda till Pajala och tillbaka till Haparanda, delvis på finska sidan av Torneälven. Jag kom till Haparanda klockan 10 och sex timmar senare hade jag hunnit 3 mil. Jag har ingenting speciellt inbokat utan min plan är att vara så nära älven som möjligt och fotografera det som dyker? upp. Övernattar i Övertorneå och fortsätter till Pajala imorgon.
Bilden visar några av de älvflugor jag träffade i Kukkolaforsen.

Ett vykort

Allt för vackra bilder blir lätt ointressanta. Men trots detta kunde jag inte låta bli att gå ut häromkvällen när ljuset var helt magiskt och min lilla hemby blev till ett vykort. Bilden kom i alla fall till användning på bloggen.

Magnum och aids

Via Magnum Photos Blogg hittade jag till en site med bildspel som åtta av Magnums fotografer har gjort på temat Aids. De har porträtterat folk i nio länder, före och fyra månader efter att de fick medicinsk behandling för sjukdomen. Underbar bildjournalistik. Klicka här så hittar du dit.
Bilderna ovan: Access To Life/Mali © Paolo Pellegrin/Magnum Photos och Access To Life/Russia © Alex Majoli/Magnum Photos

Bara musik

Egentligen är det musiker jag vill vara. På midsommarfesten hade jag mycket hellre spelat ett instrument än att ta de oskarpa och dåliga bilder som jag hittade i min kamera dan efter.
Om jag blev tvungen att välja bort alla konstarter utom en enda så skulle musiken vara den som blev kvar. Bildkonsten (dit räknar jag naturligtvis foto också) skulle försvinna ganska tidigt. Visst låter det konstigt av en som säger sig älska att fota, älskar att diskutera fotografi och älskar att titta i fotoböcker och på fotoutställningar. Men hur det nu än är så är tanken att leva helt utan musik svårare än tanken att leva utan bildkonst.
Jag och min kompis Hasse som är musiker åker till Grekland och sätter oss på torget. Hasse tar fram sitt dragspel och börjar spela. Vad händer? Människor samlas kring oss och stämningen kommer att bli glad och uppsluppen. Kanske någon annan hämtar sitt instrument och festen är igång. Sen tar jag fram min kamera. Vad händer? Plötsligt blir folk misstänksamma och börjar gå därifrån och festen tar slut.
Jag vet det är hårddraget, men det finns några uns av sanning i denna lilla historia.
Bilden är från en liten spelamansstämma i Avan, en by utanför Luleå.

Bruce Gilden

På en slags blogg som heter Fotofeber hittade jag en liten fantastisk video om magnumfotografen Bruce Gilden. Vi får följa honom på New Yorks gator när han tar sina berömda blixtbilder. Under den period när Fotograficentrum i Luleå var som mest aktiv så tog vi hit honom för en föreläsning. Det var 28 april 1987. De flesta i fotograficentrum hade någon slags journalistisk ådra i sina bilder. För BG var ordet journalistik ett skällsord, så vi blev lite bekymrade över våra egna arbeten. Jag gav honom min bok ”Inside” om Luleå Hockey. För journalistisk var reaktionen. Jag undrar om han tog med den hem.
På kvällen gick vi på Stadspuben. Do anyone want some beer, var det första som BG frågade. Alla fattiga frilansfotografer sträckte lite tveksamt upp handen eller nickade diskret. Det var ovanligt att någon bjöd på öl. Men sen var det ingen som bjöd tillbaka. Lite pinsamt.
Som den vänlige amerikan han var så bjöd han ju naturligtvis in oss till New York och sa att vi skulle ta kontakt med honom om vi kom dit. På hösten åkte jag och en fotografkollega dit. Vi skickade brev och vykort innan vi for och berättade vilket hotell vi skulle bo på och sa att vi gärna skulle vilja gå ut och ta en öl och prata en stund. Men BG reagerade aldrig på våra försök att ta kontakt. Men en dag så stötte vi på honom i ett gatuhörn med kameran i högsta hugg. Jag kände igen honom men han kände nog inte igen mig. Vi gick förbi varandra utan att jag tog kontakt. Det var nog så han egentligen ville ha det.

Fri tid

Jag är helt digitaliserad. Det tog ganska lång tid innan jag förpassade Tri-X till filmkyrkogården. Nu ligger 40 rullar i en låda och väntar på uppståndelse, men de lär nog få vänta. Visst saknar jag mörkrummet och kemikaliedoften men annars har ju allt blivit så mycket enklare.
Tänk dig att man åkte på ett jobb. Det var ju oftast färgbilder som gällde. Kanske både inne och ute, 800 ISO och 200 ISO. Man fick byta film eller använda flera kameror, nu vrider man bara på en ratt mellan exponeringarna. På fri tid (ej fritid) kanske man ville ta arkivbilder i färg eller försöka ta egna bilder i svartvitt. Tänk om en av bilderna i färg skulle ha passat till egen bild, men eftersom den var i färg så sa puritanen i mig att det inte dög. Färg var färg och svartvitt var svartvitt. Den regeln har plötsligt sluta gälla med den digitala tekniken.
Nu fotas allt med samma kamera och sen kan jag bestämma vad som blir arkivbild i färg eller vad som kan bli en bild till min privata kollektion i svartvitt.
Livet leker.

Att förhala

David Alan Harvey skriver på sin blogg den 7 juni ett tankvärt inlägg om att ”vara där” och om fotografers förmåga att förhala och komma med bortförklaringar varför man inte gör det man egentligen vill göra. De stora reportagen och de stora projekten.
Jag känner väl igen mig i förhalningstaktiken. Alltid när nåt nytt projekt ska starta, när de första kontakterna ska tas så skjuter jag gärna upp det till nästa dag. Jag går omkring och lurar mig själv att jag inte riktigt har tid just idag, men imorgon så… Så kan det pågå en längre tid innan jag tar mig på allvar och sätter igång. Och då kan jag aldrig förstå varför jag väntade så länge. Det är oftast som att slå in öppna dörrar.
Vill man verkligen jobba med egna bilder så finns det egentligen inga bortförklaringar som duger. Varken brist på tid eller pengar är några störande problem. Alla har vi ju lika mycket tid på ett dygn, det är bara att prioritera. Det behöver inte kosta någonting varken att fota eller publicera. Välj ett ämne nära hemmet, inga resekostnader, publicera på nätet. Så, då har man kommit igång.
Sen när man väl ”är där” så blir det också bilder, naturligtvis. Har man verkligheten som motivområde så måste man ju konfronteras med verkligheten för att det ska bli nåt. Och då menar jag vilken verklighet som helst. Man behöver inte åka till andra sidan jordklotet, det kan räcka med att gå över gatan.
Bilden från Zoo i källaren på Kulturhuset i Nikel.

AB 2

Jag har aldrig velat bli företagare, ni vet en sån där som köper en BMW och en Armanikostym och sen sätter sig ner och funderar på vad de vill företaga om, då företagandet är viktigare än den konkreta verksamheten.
Sen har vi ju dom som tycker att deras paltrecept är så bra att mänskligheten borde få ta del av det eller de som brinner i sitt konstnärsskap eller de som älskar att köra lastbil. Och så har vi mig, som är passionerat förälskad i fotografin. Jag hade ju kunnat bli anställd, men eftersom jag hade ambitionen att jobba med egna bilder och egna projekt så kändes friheten som frilansare det rätta. Jag började att göra frilansjobb och bad uppdragsgivarna att betala in sociala avgifter och skatt, men alltför ofta uteblev inkomstuppgiften. Så av praktiska och fiskala skäl så gled jag sakta in i företagarens värld.
Idag har jag tagit ytterligare ett steg mot att överföra min verksamhet från den enskilda firmans till Aktiebolagets form. Jag erkänner det är av rent ekonomiska skäl. Jag betalar gärna skatt, jag gillar att betala skatt, jag gillar den solidariska tanken med skattefinansierade offentliga verksamheter. Jag har aldrig klagat på skattetrycket och gör det inte nu heller. Men utan att försöka smita undan så vill jag ju inte betala mer än myndigheterna säger åt mig att betala. Aktiebolagsformen ger mig större möjligheter att planera, att jämna ut inkomster mellan goda och sämre år, att inte behöva panikinvestera i slutet av året om det skulle finnas några kronor över.
Jag är inte helt bekväm med denna process och hoppas att allt praktisk arbete med AB-bildandet snart är över så att jag bara kan köra på i vardagen, och koncentrera mig på foto istället för på blanketter.

Verklighet i förändring

Ett litet PS till gårdagens inlägg.
Två citat av Giacometti: ”Jag intresserar mig bara för verkligheten” och ”Gapet mellan konst och verklighet har blivit för stort”. Det pågår debatter om bildjournalistisk trovärdighet på nätet på fler ställen än man kan överblicka. Om bristen på trovärdighet kan man säga att gapet mellan fotografi och verklighet har blivit för stort.

Idag såg jag en fotoutställning på Norrbottens Museum av Bert Persson som handlar om renskötande samefamiljer som han har följt från 40-talet och framåt. Det är ett fantastiskt dokument som speglar en förändring i livsvilkor som är dramatisk. Bildmässigt blir bilderna sämre och sämre desto närmare nutid vi kommer, och de allra nyaste färgbilderna från 2007 är rent amatörmässiga. Vad det beror på kan man ju bara spekulera i. Tyvärr är det också så att Norrbottens Museum, som vanligt, producerat en tråkig utställning. Det är sällan de får till det visuellt och grafiskt. Det utstrålar lågbudget. Men som tidsdokument är det en guldgruva.

Giacometti och Cartier Bresson

Såg ett K-special om skulptören och målaren Alberto Giacometti, en av mina favoritkonstnärer. I programmet deltog också Henri Cartier-Bresson personligen men framförallt med ett antal fantastiska fotografier på Giacometti. Så enkla, så vackra, så mycket själ och hjärta, så berättande. Två stora konstnärer i förening.
När jag har läst färdigt Ulf Lundells senaste, Vädermannen, ska jag läsa om James Lords bok, Giacometti målar porträtt. James Lord satt modell för Giacometti under 18 dagar. Dag för dag förde han anteckningar och tog fotografier. En intressant bok om ett konstverks tillblivelse.

Spelmansstämma

Sverige har precis förlorat mot Spanien i Fotbolls-EM och första dagen av spelmansstämman i Gammelstad ska avslutas med dans på Gillets lokaler. Bilden från buskspel under dagen.

Firmafest

De flesta frilansfotografer jobbar nog ensam. Visst, ofta är vi ju ute i verkligheten och träffar människor som vi fotograferar. Men förmiddagsfikat och eftermiddagsfikat, för att inte tala om firmafesten, då är det ont om arbetskamrater.
I Luleå har vi ordnat det på så sätt att alla ensamma fotografer har en gemensam firmafest två gånger per år. Innan jul och innan semestern.
Igår var semesterfesten. Vi började med ett parti kubb och några öl på Floras Kulle. Jag tror att mitt lag vann. Sen vidare till BBB för mat, dryck och samtal. Jag hamnade i en diskussion om sneda horisonter. Bilden som visar det andra kubblaget, får tala för sig själv. Den första bilden är från BBB.

Några bloggar

Jag har ingen som helst aning om hur många som har hittat till min blogg. Jag vet att några har läst den vid nåt tillfälle i alla fall.
Själv läser jag ett tiotal bloggar varje dag. De flesta med någon slags fotoinriktning.
Magnumfotografen David Alan Harvey. Han jobbar bl.a. åt National Geographic och vurmar mycket för unga fotografer och deras utbildning/utveckling. Oavsett vad han skriver så har han 100-400 kommentarer på sina inlägg.
Goro Bertz. Svensk-japan som bor i Tokyo har en bildblogg som andas desperation och vilja.
Micke Berg. En av svensk fotografis omutliga personligheter. Vi får följa hans liv och arbete kring Nytorget på Söder i Stockholm
Tomas Nilsson. Verdens Gang:s fotograf i USA.
A Photo Editor.Intressant att lära sig lite om hur den kommersiella fotovärlden fungerar i USA.
A photo Agent. Samma som ovan fast från en annan synpunkt.
Magnum Blog. Bakom kulisserna hos en av de mest berömda fotoagenturerna.
Dessutom Bodil Malmsten den kloka.
Fler finns naturligtvis men de får jag återkomma till.

Fildelning

Fildelningen är på tapeten igen. Nu i samband med V:s partistämma. Det är en inte helt okomplicerad historia. Jag tror inte att det går att stoppa vilka lagar man än stiftar. Naturligtvis måste man värna om upphovsrätten, både den ideella och den ekonomiska. Men inte genom att förbjuda fildelning för privat bruk, det kommer aldrig att fungera. Varför inte konstruera ett system där man tar ut avgifter på datorer, datorkomponenter, cd- och dvd- skivor som man kan dela ut till upphovsrättsorganisationerna, för vidare fördelning till upphovsmännen.
De som förlorar mest på fildelningen är de som gör konsumtionsmusik. Musik som är gjord för korta omloppstider, musik som snabbt ska bytas mot annan musik, mot nya låtar. Låt hjulen snurra. Varför ska någon köpa en låt som de ändå inte kommer att lyssna på om en månad när en annan ligger som listetta. Däremot musik som varar, musik med kvalitet , musik gjord med hjärtat och inte med plånboken, då köper jag gärna en CD med alla bonusfördelar den har. Snygg grafisk formgivning, bilder och texter som jag gärna läser om och om igen.
Det är nog musikbranschen som har drabbats hårdast, för oss fotografer är det inte lika bekymmersamt. Visst stjäls det bilder men det är ju inte så att tusentals ungdomar laddar ner mina bilder skriver ut dom och sätter upp dom på väggen. Det hade faktiskt varit lite trevligt.

Kreativitet

Har just sett ett program i SvT, utan reklam, om en engelsk kompositör, Mark-Anthony Turnage. Det är alltid intressant att få komma bakom kulisserna och få uppleva en bit av en kreativ process. Alla vi som sysslar med skapande verksamhet kan lära oss mycket. Och alla andra också för den delen.
För ett par år sedan fick jag i uppdrag att dokumentera tillblivelsen av en nyskriven opera. Libretto av Kjell Peder Johansson och musik av Jan Sandström. När jag kom in i processen så var operan i stort sett färdigskriven så mitt jobb blev att dokumentera det rent praktiska arbetet. Men jag hade sån tur att några stycken behövdes skrivas om och ett stycke skulle komma till. Jag tillbringade ett antal timmar tillsammans med Kjell Peder och Jan i ett lusthus. En dator, en gitarr, en mikrofon och papper och penna var verktygen. Där fick jag se och höra hur operans sista sång skapades. Det var underbart att uppleva hur prestigelöst och lyhört de jobbade fram text och musik tillsammans. Tänk om jag hade spelat in diskussionerna som ledde fram till denna sång som fick namnet ”Då båten sakta lägger ut från land”.
Jag har gjort ett bildspel med musik från operan. Jag är nöjd med bilderna och musiken är fantastisk men som bildspel betraktat blev det ofärdigt och ospännande. Förhoppningsvis kan jag om några veckor visa upp ett nytt bildspel om och med musik där bilder och ljud är mer integrerade. Jag jobbar på det.
På bilden ser ni Kjell Peder och Jan i skapartagen.

Att sälja

Utanför fönstret håller knallarna på att packa upp inför årets marknad. Det är kul att se ett knalleproffs i aktion. Lyssna på alla säljargument och se hur han får folk att öppna plånboken.
En färdighet, bland många, som man bör ha som frilansare är just försäljarens. När jag började för trettio år sedan så visste ju ingen vem jag var så alla jobb var jobb jag fick sälja in hos framförallt tidningar. Allt eftersom åren gick blev säljandet en mindre och mindre del av verksamheten. Jag har genom åren gått säljkurser och kurser i marknadskommunikation och det suger. Jag hatar verkligen att sälja. Ett nej får mig att känna mig värdelös och knäckt, det kan inga kurser i världen råda bot på. Tack och lov så håller jag mig med jobb ändå. Ibland när jag har en idé som ligger mig extra varmt om hjärtat kan jag ta telefonen och ringa några utvalda tidningar. Annars får dom ringa mig.

Mitt ideella jag

I hela mitt vuxna liv har jobbat ideellt på ett eller annat vis. Norrbottens Bildgrupp, Fotograficentrum, Galleri C, Hem och Skola, Skolråd, Galleriråd, Kyrkbyns Intresseförening, Konstnärscentrum, Föräldraföreningar, Digitala Bildverkstan, Konstkretsen, och allt vad det nu kan heta.
I grund och botten är det fantastiskt kul och stimulerande, Samtidigt som det oftast är frustrerande. Alla tar ju inte lika mycket ansvar och det är ju grogrund för allehanda konflikter. Men jag tuffar stadigt vidare på min ideella odyssé
Jag har varit på ett styrelsemöte ikväll med en lokalavdelning till Publicistklubben. Jag gick med för att försöka föra fotografernas och fotografins talan. Hittills har det inte blivit så mycket av den varan. Jag upptäckte ganska snabbt att det nästan inte fanns några fotografer som var medlemmar i PK, och nästan inga kom på de öppna möten vi har haft.
Då ställer man sig frågan, är det någon idé? Det kanske är så att fotografer i allmänhet inte är intresserad av fotografi. Jag har mycket svårt att förstå att man kan ha ett kreativt yrke utan intresse och passion.
Men till hösten planerar vi i alla fall någon programpunkt med fotografisk inriktning. Exakt vad vet vi inte, men då hoppas jag på stor uppslutning från mitt skrå.

Favoritböcker

En välgjord fotobok är nog det bästa sättet att presentera en serie fotografier. Visst, känslan att se en originalkopa på en gallerivägg går inte heller av för hackor, men om du inte har fruktansvärt mycket pengar kan du ju inte ta med utställningen hem.

Här är några av favoriterna i min bokhylla:

Josef Koudelka - Gypsies
Gerry Winogrand - Figments from the real world
Anders Petersen - Nära avstånd
Eugene Richards - Cocaine true cocaine blue
Jean Hernmasson - Nere på verkstadsgolvet
Sune Jonsson - Byn med det blå huset
Danny Lyon - Pictures from the new world
Robert Frank - The americans
Lars Tunbjörk - Landet utom sig
Mary Ellen Mark - Ward 81

Studentbal

Yngsta sonen tar den sk studenten och idag var det bal. Jag ska inte förta någons glädje genom att säga vad jag tycker om spektaklet men ungdomarna såg lyckliga ut. Jag har flera gånger bevakat samlingen före balen som är i Stadsparken, för en av lokaltidningarna.
I år var uppdraget viktigare än vanligt eftersom sonen skulle förevigas för det privata albumet. Men det var lika svårt som vanligt att få vettiga bilder. Skugga och skarp sol omvartannat. Massor med folk som förstörde kompositionerna. Jag har svårt att ”bara ta” bilder för familjealbumet. Jag vill att även dom ska hålla nån slags bildmässig kvalitet. Men naturligtvis går det inte att komma hem och säga: Nä det blev inga bilder på sonen för ljuset var inte det rätta.

Ett ljust ögonblick

Vi var på fest igår. Mycket musik och dans. Hur trevligt som helst. På väg hem, över Bergnäsbron, kom ett gäng lyckliga och glada ungdomar åkandes i en bil. Det var en fin upplevelse. Mitt på bron stannade bilen och jag tog några bilder. Nästan jämt har jag en kamera med mig, för mig förhöjer det alla upplevelser. Utan kamera hade jag i steget konstaterat vad som hände och gått vidare. Med kamera stannar jag upp och ger situationen lite extra uppmärksamhet. Upplevelsen blir djupare och dessutom får jag ett förevigat ögonblick. För det är ju det jag gör, samlar på ögonblick. Det kändes som det var en bra dag igår, alla vi mötte var glada. De ljusa nätterna påverkar nog oss i positiv riktning.