Mozarts Requiem, eftersnack

Mitt förra inlägg handlade om ett litet projekt för Nederluleå Församling. Jag skulle gestalta, illustrera, bildsätta Mozarts Requiem som uppfördes på Allhelgona i Nederluleå Kyrka. Det blev väl ungefär som vi hade tänkt. Jag kan tycka att mina bilder var i snällaste laget men det fungerade.

Ibland när man får kritik, det kan bara vara ett litet myggbett till kritik, så tar det djupt in i själen. Allt blir uppochner för en stund. Denna enda människa som gav lite kritik blir mycket viktigare än all positiv respons. Om de flesta skriker positiva saker och en enda viskar nåt negativt så är det det negativa man hör. Varför är det så?

Requiemet recenserades i NSD och han var inte nådig.
Jag citerar:
"På samma skärm projiceras de bilder av fotografen Anders Alm som ackompanjerar verket. De är bilder som är tagna både ute i naturen och på detaljer i kyrkan året om. De skall återspegla de som sjungs men ofta känns kopplingen oklar. Detta är en oerhört vacker medeltida kyrka. Att då smälla upp en stor projektorduk mitt framför altaret som visar delvis oskarpa bilder måste vara en av årets mindre lyckade idéer till nytolkning. Bilderna känns ärligt talat helt malplacerade och de stör koncentrationen väldigt mycket. De lever ett eget liv och tar fokus från musiken vilket kanske inte riktigt var tanken. Vissa idéer bör helt enkelt förbli sådana."

Blev jag knäckt?
Nånting mycket märkligt hände. Jag brydde mig inte det minsta. Jag kände inte ett uns av irritation eller smärta. Helt likgiltigt läste jag recensionen som om jag överhuvudtaget inte var inblandad. Varför blev det så?

Publishingpriset

Landstingstidningen är en personaltidning för de anställda inom Norrbottens Läns Landsting. Den har blivit nominerad till ett tidningspris som heter Publishingpriset. Eftersom jag är en stadig medarbetare i denna tidning sen 6-7 år tillbaka så tar jag åt mig en del av äran. Arbetet med denna tidning är ett av mina favorituppdrag i mitt diversifierade frilansliv.
Trots att det är en personaltidning som betalas av arbetsgivaren så är det ganska högt i tak. Det nummer som ligger till grund för nomineringen innehåller bl.a. ett tema om problemen att orka jobba till pensionen inom vården. Jag visar omslaget och ett bildreportage om en barnmorskas dag på jobbet.

Det var på tiden

Sen mitt husorgan Norrbottens-Kuriren gick över till tabloid så har det inte gett några bildmässiga rysningar att slå upp tidningen. Detta skyller jag inte på fotograferna utan på de som styr över innehållet och layouten. Minst sagt skittråkigt. När tabloiden är som bäst så är den ett riktigt bra medium för bildjournalistik. Men då måste man våga lite. Låta bilderna breda ut sig och våga göra dragningar. Den bästa bild försvinner snabbt i ett gytter av spalter, annonser texter och massvis med andra små bilder. Därför säger jag nu: Det var på tiden.
I torsdags fick Andreas Wälitalo (foto) och Per Öbom (text) breda ut sig över fyra sidor. Antalet sidor i sig är ointressant men om materialet är bra så blir man glad. Det är så här det ska se ut. Bra bilder som berättar. Form och innehåll i symbios. Om ni inte har möjlighet att se reportaget i tidningen så kan ni se bilderna (fler än i tidningen) som ett bildspel här. Men det var bättre på papper.

Kvalitet lönar sig

För mig är papperstidningen någonting heligt. De flesta argument jag har verkar vara känslomässiga. I alla fall om man pratar med yngre människor som aldrig har prenumererat på en dagstidning överhuvudtaget. På min lokala nivå (Luleå) känns det som om tidningarna inte på något sätt tror på sin pappersupplaga. De säger att de gör det men det märks inte. Upplagorna sjunker och allt fler förväntar sig att få ta del av allt på nätet. Gratis.
Jag hittade en föreläsning på den utmärkta siten, TED-ideas worth spreading, med en designer som verkar ha rönt en viss framgång. Det gör en pappersnostalgiker som mig glad. Kvalitet lönar sig. Kolla in det här.

Sämre och sämre

Om man kan något eller tror sig kunna något så är det en bra idé att ge sig in i en pedagogisk situation av något slag. Man måste tänka efter och formulera sig på ett sätt som är begripligt för dom som inte kan lika mycket som dig själv. Det ger insikter, som gör dig bättre på det du håller på med. Det får dig att stanna upp och tänka efter.
Förra helgen hade jag en förelsäsning/seminarium, eller vad det nu var, för NK:s skrivande journalister.
Så här uppfattar jag situationen; Allt eftersom fotgraferna går i pension, och det handlar om de flesta inom fem år, så kommer inga nya fotografer att anställas. Istället förser man skribenterna med en lite kompaktkamera. De ska ju ändå bara ta porträtt. Min uppgift denna lördag var att göra reportrarna till bättre fotografer. Jag läste nånstans att bara sex procent läser en hel text men i stort sett alla tittar på bilderna. Vad är då viktigast? Bilden eller texten. Egentligen vore det en bättre idé att utbilda fotograferna i lite skrivande istället för att utbilda skrivarna i lite foto.
Jag tror att de (tidningsledningen) biter sig själv i svansen. Man kan inte lura läsarna hur länge som helst och ge dom en produkt som sakta blir sämre och sämre. Första intrycket är viktigt i de flesta sammanhang. Det spelar ju ingen roll hur intressanta och bra texterna är om ingen läser dom. Bra bilder och bra layout väcker lust och leder läsarna in i texterna. Och det är just layout och bilder som det sparas in på. Reportrarna ska ta sina egna bilder och göra sin egen layout utifrån olika mallar. Detta kommer att sluta illa.

Dokumentärfilm

Det här är Sofia från NTI Gymnasiets mediautbildning. Som skoluppgift håller hon på att göra en dokumnetärfilm om mig. Det är mycket trevligt att få umgås med unga entusiastiska människor, och förhoppningsvis har jag med min erfarenhet av mediabranschen något bra att bidra med. Inte bara för henne utan även för övriga elever på skolan. Det kommer säkert att bli en kanonfilm.

Oss demokrater emellan

Då och då måste jag disponera om utrymmet i min arbetslokal. Idag behövde jag göra plats för en fotoskrivare. Stök och bök innebär alltid att bortglömda saker flyter upp till ytan. Det som bl.a. kom upp ur glömskans dammiga vrår var denna annons för Tylö bastu från någon gång på 70-talet, skulle jag tro. När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet 1979 så satt ett fotografi av annonsen fastnaglad på bastuväggen. När den höll på att falla sönder fotograferade jag av fotografiet. Den är för anmärkningsvärd för att evigt glömmas bort.
Jag undrar hur annonsmakarna tänkte? Jag undrar om det blev nån debatt när den publicerades? Jag undrar om försäljningen ökade? Jag skulle definitivt INTE köpt ett Tylöaggregat med den annonsen som inspiration.

Förskjutet fokus

Två av mina intresserade elever, Eva och Marianne. Att visa den här bilden ger mig väl ingen ökad status som fotolärare men det har varit så få bilder på bloggen den senaste tiden.

Sen jag slutade med "dagboken" har allt gått på i sina vanliga fotspår, förutom idag. Jag har varit i Haparanda och haft fotoutbildning för Haparandabladets journalister. Haparandabladet är en lokal Tornedalstidning som kommer ut två dar per vecka. De har ingen fotograf anställd utan litar på sina skrivare. För dom är naturligtvis texten prio ett och bilden prio två. Jag hade tänkt ändra på det. Jag läste någonstans att nästan alla människor tittar på bilderna i en tidning men bara sex procent läser en hel text. Vad säger det? Är bilden eller texten det viktigaste?
Utbildningen gick naturigtvis inte ut på att ändra fokus utan möjligtvis förskjuta det en liten bit. Och sen ville jag ge dom konkreta tips på hur man med enkla medel och lite engagemang kan förbättra bildkvaliteten avsevärt.
Jag tyckte att det gick bra och jag hoppas att mina elever tyckte samma sak. Jag tror faktiskt att jag fick dom att tänka i lite nya banor och se vilka möjligheter som finns.

Paparazzi

Har just sett Kobra om Paparazzifotografer, ja vad ska man säga. Det handlar naturligtvis om tillgång och efterfrågan. När folk är så jävla ytliga att det viktigaste som finns är en bild när Georg Clooney kysser en kvinna eller när Britney Spears har ett rakat huvud, då bidrar man ju också till att denna föraktfulla gren inom fotografin lever kvar. Fördumningen och förytligandet sprider sig som en löpeld.
Om ni vill lära er mer om en annan gren inom fotografin så är ett besök på denna länk att rekommendera. Det är videointervjuer men de två senaste årens vinnare i World Press Photo.

Nio minuter

I mars i år var jag på en fotofestival i Oslo som hette Dokument08. Det unika med den var att ett ovanligt stort antal Magnumfotografer var samlade på ett och samma ställe. Det var många intressanta föreläsningar och bildvisningar. En av de mer givande föreläsningarna var med chefen för Magnum in Motion, Bjarke Mythu. Han delade med sig av tankar och idéer kring att jobba med bildspel på webben. Då och då går jag in på Magnum in Motions hemsida och kollar vad de har för sig. Det senaste jag hittade tog nästan andan ur mig. Både innehållsmässigt och formmässigt. Det finns otroligt mycket man kan göra med sina bildspel om man har lite kreativitet och idéer. Men då måste man lämna Soundslides bakom sig och ta ytterligare ett tekniksteg. Jag har ialla fall tänkt börja egenutbilda mig för att se var det leder. Var ska man visa sina bildreportage om inte på nätet. Ingen annan verkar intresserad.
Här kan ni se Magnums bildspel om Dödsstraffet. Ge er själv dessa nio minuter, det är det värt. Jag lovar.

En förlust

Pieter ten Hoopen, en av Sveriges mest belönade bildjournalister de senaste åren. Han har placerat sig i Årets Bild, World Press Photo och Picture of the Year i USA. Jag vill nog räkna honom som nyskapande inom denna genre. Han vågar ta ut svängarna och gå utanför gränserna för vad som anses vanligt inom bildjournalistiken. Han bilder går ofta över gränsen mot konst. En otroligt duktig och ambitiös fotograf. Nu har han blivit lärare i bildjournalistik vid Nordens Fotoskola Biskops-Arnö. Jag tolkar detta som att han har svårt att försörja sig med att göra de reportage han vill göra. Om det så är fallet så är det inte annat än sorgligt. Inte ens de bästa får avsättning för sina alster. Vad säger det om tillståndet för bildjournalistiken i Sverige och världen?
Jag märker ju att media helst vill anställa multijournalister som gör allt tillräckligt bra. Vi går stadigt mot en förflackning. Mina lokaltidningar har bytt ägare och rationaliserar, räknenissarna styr och allt blir sämre.
ten Hoopen ska jobba 75% som lärare, så vi som gillar god bildjournalistik har inte förlorat honom helt och hållet.

Reklamtvestetik

Kan man vara annat än tacksam över att OS går i SvT. Ingen reklam som stör upplevelsen av idrotten. Jag undrar verkligen vilken effekt TV-reklam har? Själv blir jag bara otroligt irriterad och arg över att bli störd i mitt TV- tittande. Äldsta sonen brukar säga att han känner sig förnedrad av reklamen. De verkar tro att vi är idioter. Jag känner hellre för att bojkotta företag, som är oförskämda nog att förstöra min upplevelse av en bra film, än att köpa deras produkter. Sen tar det mycket längre tid att se en normallång långfilm i reklamkanalerna. Inte nog med att dom stör mig de snor min tid också. Jag skulle utan problem klara mig med Public Service kanalerna, men jag är ju inte ensam i familjen.
Jag tänkte fortsätta gnället och även ge SvT en släng av sleven. De har på ett irriterande sätt anammat reklamtvestetiken, inte med reklamavbrott men med programinformation. Alla dessa trailers som gör att man är less på ett program innan det överhuvudtaget har sänts. Jag tycker att SvT ska sluta jaga tittarsiffror som om det är den enda indikationen på om ett program är bra eller inte. Sluta konkurrera skit med annan skit.

Den som har en tidsplan är inte seriös

Jag har precis kommit hem från ett möte med den lokala Publicistklubbstyrelsen. Som vanligt går diskussionens vågor höga men vi är ofta överens. Vi pratar om medias förflackning, om att allt ska gå så fort och inte få kosta någonting. Då gav Ulf oss ett fantastiskt citat av Yngve Ryd: ”Den som har en tidsplan är inte seriös”. Jag har inte läst någon av Yngves böcker men däremot varit på en föreläsning där han berättade om ”Eld. Flammor och glöd – samisk eldkonst” och ”Snö. En renskötare berättar”. Det är böcker som kommit till under långa och många samtal med gamla samer. Desto mer jag får reda på desto fler blir frågorna, kommer jag ihåg att Yngve sa. Det är någonting att tänka på i dagens tid av snabba puckar.

Dessutom.En stor poet lär sig vänta, sa Josef Koudelka.

Behållare för skräp

Årets kortaste månad är slut, lite panik får man när vi redan går mot mörkare tider.
Vid min busshållplats står det en tidningsbox som tidigare innehöll Metro. Av någon anledning har de slutat leverera tidningen dit men nu har den fått ett annat innehåll. Man kan säga att sanningen har kommit ikapp denna miserabla produkt. Enda anledningen till att jag läser den är ju att den är gratis. Jag skulle inte betala så mycket som 10 öre.
På tal om andra skräpprodukter. Biblioteket i Luleå har slutat köpa in Aftonbladet och Expressen. Respekt.