Äntligen Flu

I strålande solsken och på årets första sommardag har Norrbottens Museum vernissage på en fotoutställning.
Ett tips från coachen är att lägga sommarvernissager en skön vardagskväll istället. Jag tror att det skulle passa de flesta bättre.
Först såg jag en annan utställning på museet. Avgångsklassen vid mediagymnasiet, de med foto som tillval visade sin slutproduktion. Det såg väl ut som det brukar, försiktigt och ojämnt. Det känns som att lärarna borde ha styrt upp det hela lite. Naturligtvis kan man inte ha för höga förväntningar men med lite peppning och kritik borde det ha blivit mycket bättre. Allt kändes oengagerat och förutsägbart. Var finns den ungdomliga lusten att upptäcka och bryta mot reglerna? Eller går allt ut på att stöpa alla i samma form?
Det som var rent dåligt var presentationen. Fult skurna passepartouter, gamla nötta fula ramar, statiskt och fantasilöst hängt.
Några trappor längre ner hade Ulf (Flu) B. Jonsson vernissage på en porträttutställning. Det är en erfaren och duktig yrkesman som för första gången har en egen utställning. Det var verkligen på tiden.
Halva Luleås kulturparnass är där. Både i levande livet och som fotografier. Här har ungdomarna två trappor upp mycket att lära.

Fotograffika

Ungefär varannan fredagsmorgon så samlas ett gäng arga konkurrenter för att under en timme bli kollegor. Vårt fredags-fotograf-fika har nu pågått i fem år (?). Att vi har hållt ut så länge beror på en av de små grodorna. Viveka är den som håller ihop flocken och det ska hon ha mycket beröm för.
Under dessa fredagsträffar löser vi de flesta aktuella problem som belastar vårt skrå. Vi får rapporter från dom som har varit ute i världen och tittat på utställningar, hört föreläsningar eller snappat upp nåt intressant om den senaste kameramodellen. Naturligtvis skvallrar vi också om dom som är så fräcka att prioritera jobb eller nåt annat oväsentligt framför fikaklubbens möte. Idag var sista träffen innan sommarens stiltje. Tänk om det ändå vore höst.

Upp och ner

Ibland så går det upp och ibland så går det ner. Så är det i frilanslivet. Senaste veckan så har det varit ganska tomt på uppdrag. Det innebär naturligtvis inte att jag är arbetslös. Jag har hunnit med en massa nyttiga saker som alltid ligger på minussidan. Administrera, arkivera, ansöka, bildarkivsarbeta, städa, fundera, planera, organisera. Nästa vecka är redan ganska fullbokad. När jag säger redan, så skulle nog många höja på ögonbrynen, men så fungerar det. Om jag har en veckas framförhållning så är det bra. Om jag vet vad jag ska göra om två veckor så är det ovanligt. Allting sker med väldigt kort varsel. Så har jag levt i snart trettio år. Man vänjer sig.
Bilden är från min arbetslokal där jag tillbringat större delen av min tid denna vecka.

The Do´s

Hittade detta på en blogg av Magnumfotografen Alec Soth för några månader sedan. Han har tyvärr slutat blogga men detta sparade jag. Jag har tagit bort några do´s som inte passade för mig.

The Do’s

 Do something old in a new way
 Do something new in an old way
 Do something new in a new way, Whatever works . . . works
 Do fifty of them—you will definitely get a show
 If all else fails turn it upside down, if it looks good it might work
 Do Bend your knees
 If you don’t know what to do, look up or down—but continue looking
 Connect with others—network
 Edit it yourself
 Design it yourself
 Publish it yourself
 Edit, When in doubt shoot more
 Edit again
 Read Darwin, Marx, Joyce, Freud, Einstein, Benjamin, McLuhan, and Barth
 See Citizen Kane ten times
 Look at everything—stare
 Construct your images from the edge inward
 Be self centered, self involved, and generally entitled and always pushing—and damned to hell for doing it
 Break all rules, except the chairman’s

Hundra år av dåligt samvete

Livet är fullt av dåliga samveten. Ett har jag blivit av med idag och det känns otroligt skönt. Med ojämna mellanrum så recenserar jag fotoböcker i Norrbottens Kuriren . Den senaste som har legat på tur är Centennium, en exposé över svensk fotografi 1895-1974. Det har tagit mig eviga tider att få den färdig, men idag så mailade jag iväg den till kulturredaktören. Ni kan läsa recensionen på min hemsida efter det att Kuriren har publicerat den. Nu har jag börjat skriva om Robert Capas Krigsfotografen. Det ska nog inte ta lika lång tid

När svalorna har landat

I mitten på maj, ungefär samtidigt som vi brukar köpa pelargonier till köksfönstret går vi i väntans tider. Det är samma sak varje år. Man kan få se någon enstaka till att börja med, men så plötsligt en morgon flyger de omkring runt kyrkan i stora svärmar. Från andra sidan jordklotet har de hittat tillbaka till Kyrkbyn och kyrkomuren ännu en gång. Det känns som att jorden klarar sig ytterligare ett år och att sommaren äntligen är på väg.
Backsvalorna har blivit en symbol för hopp och framtidstro.

Capa

Jag har precis läst ut Robert Capas memoarer. Trots det allvarliga i att han var krigsfotograf så var det en roande läsning. Mycket präglad av den tid han verkade i. Förutom intressanta beskrivningar av hans vedermödor på slagfälten så innehåller boken två ytterligare teman. Damer och sprit.
Under tre månader har tre av Magnums fotografer gått bort. I mars Philip Jones Griffiths och i april Burt Glinn. Och igår kunde man läsa på Magnum Photos Blogg att Robert Capas yngre bror Cornell Capa har gått bort 90 år gammal.

Rötter

Jag har mina fotografiska rötter inom journalistiken och det dokumentära. Tri-X och D-76. Med det följde också många regler och normer. Man kan naturligtvis själv välja hur strikt man vill vara, men det som har präglat en i unga år följer gärna med upp i åren. Aldrig beskära en bild utan gärna kopiera med svart kant, aldrig arrangera, befintligt ljus mm.
Samtidigt som det digitala blev användbart så började jag också jobba med reklambyråer. Plötsligt öppnade det sig många nya möjligheter och det ställdes också nya krav som krockade med de självpåtagna reglerna. Det blev olika regler för olika jobb.
Oavsett vilken typ av uppdrag jag gör så jobbar jag på ett enkelt sätt. Lite utrustning och lite teknik. Photoshopandet håller jag ner till ett minimum. Vilket ibland kan ta 2 minuter och ibland 30 minuter. Men jag vill inte överdriva så att själva bilden skyms av det tekniska. Sen tar jag mig mycket större friheter när det handlar om reklam och marknadsföring. Då får både kloningsstämplar och alla andra verktyg rädda misstagen som gjordes vid själva fotograferandet.
Anledningen till detta utlägg är en bild som jag tog i veckan till en församlingstidning. Uppdraget var att illustrera en litterär text som handlar om minnen, hur man förvaltar ett arv, hur man bevarar utan att konservera.
I början av texten står två personer vid en strand och tittar över älven mot kyrkan. De funderar på dåtiden och framtiden. Jag åkte till denna strand och tog en bild på kyrkan. I photoshop tog jag bort allt som visar att bilden är tagen idag. Industriskorstenar, belysningsstolpar mm. Jag ville ha en känsla av både nutid och dåtid. Hela tiden kändes det som jag gjorde nåt felaktigt, men så här blev det.
Till vänster är råfilen och naturligtvis är det den högra bilden som kommer att publiceras.

Jazzkonsert

Har just kommit hem från en konsert med Norrbotten Big Band (NBB) och David Liebman. Vilken saxofonist. Galet och oförutsägbart. I sina bästa stunder så bra som det kan bli. Bilden är från gårdagens repetition.
Jag har fotograferat NBB sen 2000 och under Swedish Jazz Celebration i Luleå 2007 så gjorde jag en mindre utställning av dessa bilder. För att göra det enkelt för mig så citerar jag förordet jag skrev till utställningskatalogen:

Något om fotografi och jazz

Jag vet mycket väl hur fotografin kom in i mitt liv men jag är inte säker på hur jazzen gjorde det. Intresset för jazzmusik tror jag sakta växte fram ända från tidigt 70 - tal när jag började lyssna på Frank Zappa. I en av låtarna, Be-bop Tango, på livealbumet Roxy & Elsewhere från 1974, säger han i ett mellansnack: Jazz is not dead, it just smells funny. Frank Zappas musik har alltid varit en av mina stora inspirationskällor med hans blandning av rock, jazz och ”madness”.
1987 gjorde jag en resa till New York tillsammans med Curt Bröms. Curt hade under många år fotograferat och lyssnat på jazz. Naturligtvis ville han ta med mig på några av New York mest berömda jazzklubbar. Under några intensiva dagar besökte vi Village Vanguard, Village Gate och Sweet Basil. På Sweet Basil spelade David Murrays Octet. Den gången tog jag inga bilder men jag var en stor upplevelse rikare. Om mitt minne inte sviker mig så var det första gången jag hörde jazzmusik ”live”.
Med en kamera i handen är det helt okej att hänga med och vara nyfiken. Under sex år har jag fotograferat Norrbotten Big Band, både på uppdrag och för mitt eget nöjes skull. De bilder jag visar på denna utställning är ett urval av mina privata bilder på musikerna, både på konsertscenen, som pedagoger och ”backstage”.
Fotografi och jazz hör verkligen ihop. För mig är fotografi ögonblickets konst precis som jazz är ögonblickets musik. Dessa båda storheter är omistliga delar av mitt liv, och att jag nu under Swedish Jazz Celebration har fått möjlighet att förena bilden och musiken i en utställning känns ”coolt”.

AB

Jag har i praktiken varit egen företagare i 29 år. Men jag har aldrig känt mig som en. Företagsvärlden och företagskulturen är för mig främmande företeelser. Det är väl min vänsterbakgrund som spelar in. Min identifikation är mer kulturarbetarens än företagarens.
Men jag har aldrig varit anställd utan alltid företagare, trots att jag inte riktigt vill kännas vid det.
Så då var det den där processen som jag inte kände mig bekväm med. Jag ska bli företagare på riktigt. I morse var jag på banken och lånade pengar för att starta aktiebolag. Min deklarationskonsult gav mig rådet att göra det. Han gav mig det rådet redan förra året men då var jag inte mogen. Så då blir det väl att rösta borgerligt nästa gång. Skämt åsido. Samtidigt som jag blir ägare av ett AB så blir jag också för första gången i mitt liv anställd.
Av mig själv. Det blir nog bra.

Typisk dag

Detta var en ganska typisk dag i mitt frilansliv.
08.15 På plats i ”labbet” ( jag kallar det så fortfarande). Datorjobb med att färdigställa bilder till några olika jobb. Jag retuscherade även en bild som jag sålt till Kiruna Konstgille.
10.20 Två från Konsthallen i Luleå kom och hämtade tavlor av en konstnär som ska ha en utställning till hösten. Jag hade fotograferat av dom till katalog och affisch.
10.40 Besök på Swedbank för att boka ett möte. Det är nästa steg i en process som jag inte riktigt känner mig bekväm med men som jag trots detta har bestämt mig för att genomföra. Mer om detta senare.
10.45 Postade bilden till Kiruna Konstgille.
11.02 Lämnar tillbaka några färgburkar som jag har fotograferat till en annons.
11.20 På plats på Norrbottensteatern för att reka lite inför en porträttfotografering av deras nya chef.
11.40 Fotografering av nämnda chef
12.00 Repro av en målning som ska bli affisch till en av höstens uppsättningar
12.15 Lite planering med teaterns informatör inför höstens jobb.
13.00 Lunch
13.30 Fotografering av takmålningar i Nederluleå Kyrka till en diktsamling. Jag gjorde inte detta jobb färdigt utan tog bara några skissbilder för att maila till redaktören innan jag lägger ner mer tid.
14.00 Porträtt på en kvinna i en kyrkstuga till Nederluleå Församlingstidning.
14.30 Porträtt på anställd på Nederluleå Församling till samma tidning.
15.00 Kolla mailen, ringa några samtal och pusta ut.
15.30 Slut för dan. Fortsätter med storstädningen av köket.

Nä det var nog inte så typiskt trots allt. Fullt så splittrat tror jag inte att det brukar vara.

Jag startar

Den här bloggen är egentligen inte till för dig utan bara för mig.
Jag har under många år tänkt att jag skulle skriva en jobbdagbok som en minnesjournal för mina barn och eventuella barnbarn. Men det har aldrig blivit av förutom vid vissa speciella tillfällen.
Visst är det kul att ta en bra bild eller skriva en fantastisk text även om man bara lägger den i byrålådan. Men. Jag är nog en publicist i själ och hjärta och vill gärna publicera och dela med mig av de alster jag lyckas framställa.
I skapandet är man ensam, men en berättelse utan publik är en död berättelse. Ensamhet och gemenskap. Motpoler som samverkar och för livet framåt. Det är vad allt handlar om. Berättandets glädje och skapandets glädje.
Så därför tror jag att detta är rätt sätt för mig att genomföra denna jobbdagbok. Att även ha en slags publiceringsambition på denna blogg. Hur många som kommer att läsa den spelar egentligen ingen roll. Den finns iallfall där.
Jag kommer förutom att skriva om mitt jobb, både om uppdragfotografering och egna projekt, även att ge tips om fotografer, fotositer, nya böcker, utställningar, fotofestivaler mm.
Min ambition är att skriva den under ett år så ofta som jag orkar eller kan eller vill