Framtiden

Jag var på fotograffika i morse. Fem luttrade och medelålders herrar, om än i olika delar av medelåldern, diskuterade framtiden. Det blev en ganska ilsken och uppgiven (går det ihop) stämning när vi pratade om framtiden för vårt skrå.
Pelle visade upp en reklamaffisch han hittat på stan. Där erbjuder sig en fotograf? att ta studentbilder. Det är väl inget märkvärdigt, men priset är det. Två timmars fotografering, 50 digitala bilder och några kopior, om jag kommer ihåg rätt, för 850: -. Inklusive moms. Det blir ju inte ens lönsamt om man tar det svart.
Tidningarna förser skrivarna med kameror, passbilder tas av polisen, arkivbilder kan man köpa bulkvis för en spottstyver, läsarna skickar in mobilkamerabilder, och ingen betalar för ordentliga bildreportage. Vad ska vi fotografer egentligen leva av?
Det är verkligen lätt att göra tekniskt bra bilder idag. Fantastiska kameror och datorprogram som alla får med modersmjölken. Bilderna gör sig nästan själv. Skarpa och klara kort. Varför ska någon betala mig flera tusen kronor per dag när grannen/kollegan som är fotointresserad har en så bra kamera och ett så långt objektiv? Han tycker ju att det är kul att få en bild publicerad, och pengar det tjänar han ju på sitt jobb.

Brottning

Jag går en brottningsmatch med mig själv. Analogt versus digitalt. Just nu håller jag på att sammanställa en utställning med bilder från Spelmansstämman i Gammelstad 1977-2008. Det är en salig blandning av dior, färgneg, Tri-X och digitalt. Allt kommer i slutändan att bli svartvitt och skrivas ut på en A3 skrivare. Det är första gången jag producerar en hel utställning via datorn.
Diafilm har jag aldrig gillat, färgneg var väl OK, digitalt har ju sina fördelar men Tri-X är bäst. Just nu fotograferar jag bara digitalt och tycker egentligen att det är toppen.
Men.
Jag har svårt att få nån riktig ordning på alla digitala filer. Det blir väldigt oöverskådligt. En kontaktkopia är överlägsen som översikt och samtidigt blir det en slags dagbok. Negativet går ju alltid att titta på. Man behöver inte starta nån speciell apparat (läs dator). Eftersom negativet är ett föremål finns det på nåt sätt alltid kvar. Det känns svajigt med det digitala. Hårdvara och mjukvara förändras. Det som är standard idag är ohjälpligt passé imorgon. Hårddiskar kraschar och CD skivor åldras fortare än man anar. Ettor och nollor byter plats, error error.
Uppdragsfotograferingen kommer alltid att ske digitalt men jag överväger ett fortsatt liv för det analoga med mina egna projekt. Men jag vet inte. Är det nån som vet?

Osminkat

Det finns en trend, eller åtmindstone en trendunge, att fotografera osminkade modeller/kändisar. Jag läste nånstans att modetidningen Elle hade varit sååå modiga. Tänk att det är modigt att fotograferas och publiceras och se ut som en riktig människa.
Undrar hur det är med människorna i EU parlamentet som vi snart ska rösta fram. Efter fem år i detta gigantiska moras har man nog tappat kontakten med den verkliga verkligheten så frågan är om man är människa eller byråkrat. I vilket fall som helst så ska jag rösta, men inte på det parti som företräds av två så sminkade och antagligen photoshoppade kvinnor att man knappt känner igen dom. Undrar vem dom tror att dom lurar?

Att blogga eller inte.....

Med tanke på hur få läsare och få kommentarer min blogg har så borde jag egentligen lägga ner. Det är som att ropa rätt ut i öknen. Men jag fortsätter. Jag får väl ta mig själv på allvar och inse att bloggen är egentligen bara för mig själv.
Jag skulle vilja skriva mer dagbok men kommer mig aldrig för, så detta får bli min lilla enkla dagbok. Hoppas att bloggandet en dag övergår i ett mer personligt och djupt gående dagboksskrivande. Då kommer det inte att bli på nätet.
Jag måste hålla med Micke Berg när han skriver att han nästan alltid saknar texter när han ser på fotografi. Att kombinera text och bild är ett bra sätt att kommunicera. Ska man göra både och själv så kräver det mycket tid. I alla fall om man har några kvalitetskrav. Det blir ju vanligare på dagstidningar att skrivaren tar bilder också. Antagligen skulle helheten bli bättre om det var fotografen som både skrev och fotograferade. Texten går ju alltid att fila på men en misslyckad fotografering är svårare att rädda.

Yngve är död

Jag fick ett tråkigt telefonsamtal i veckan. Ett samtal som kapade bort en viktig del av mina sista tonår.
Yngve är död.
Yngve, poeten, den debattglade, storsossen, kamraten, sjukpenionären.
När jag började umgås med Yngve för 34 år sedan var han ungefär lika gammal som jag är nu. Kring femtio. Han dog 84 år gammal. Hans lilla etta på Bergsgatan i Kiruna var en slags ungdomsgård. Där samlades vi ungdomar, drack vin, spelade poker, sjöng, hånglade, diskuterade innan det var dags att gå på disco och ännu en gång bli besviken på att man inte vågade närma sig just den tjejen. Ibland gick vi tillbaka till Yngve. Han sov nog aldrig. Han köpte inte ut åt oss, vi fick bara vara där. Han älskade oss och vi älskade honom. Jag har alltid undrat vad våra föräldrar tänkte. Nu är Yngve död och en del av min ungdom försvann.

Han skrev en dikt åt oss som finns på bilden. Jag ska leta fram den och minnas.

Det var på tiden

Sen mitt husorgan Norrbottens-Kuriren gick över till tabloid så har det inte gett några bildmässiga rysningar att slå upp tidningen. Detta skyller jag inte på fotograferna utan på de som styr över innehållet och layouten. Minst sagt skittråkigt. När tabloiden är som bäst så är den ett riktigt bra medium för bildjournalistik. Men då måste man våga lite. Låta bilderna breda ut sig och våga göra dragningar. Den bästa bild försvinner snabbt i ett gytter av spalter, annonser texter och massvis med andra små bilder. Därför säger jag nu: Det var på tiden.
I torsdags fick Andreas Wälitalo (foto) och Per Öbom (text) breda ut sig över fyra sidor. Antalet sidor i sig är ointressant men om materialet är bra så blir man glad. Det är så här det ska se ut. Bra bilder som berättar. Form och innehåll i symbios. Om ni inte har möjlighet att se reportaget i tidningen så kan ni se bilderna (fler än i tidningen) som ett bildspel här. Men det var bättre på papper.

Kvalitet lönar sig

För mig är papperstidningen någonting heligt. De flesta argument jag har verkar vara känslomässiga. I alla fall om man pratar med yngre människor som aldrig har prenumererat på en dagstidning överhuvudtaget. På min lokala nivå (Luleå) känns det som om tidningarna inte på något sätt tror på sin pappersupplaga. De säger att de gör det men det märks inte. Upplagorna sjunker och allt fler förväntar sig att få ta del av allt på nätet. Gratis.
Jag hittade en föreläsning på den utmärkta siten, TED-ideas worth spreading, med en designer som verkar ha rönt en viss framgång. Det gör en pappersnostalgiker som mig glad. Kvalitet lönar sig. Kolla in det här.

Digitalt nätverkande

Diskussioner om sociala nätverk på nätet har en förmåga att dyka upp när man minst anar det. När Ulrika Knutson föreläste på Publicistklubben årsmöte här i Luleå så dödförklarade hon i det närmaste Twitter. Dagen efter hade vi Bildbar och då pratade Paulina om sitt Twittrande och som Twitterauktoritet (jag hade ju kloka Ulrikas ord i ryggen) hävdade jag Twittrandes snara död. Det här är bara början sa Paulina och då tog min auktoritet slut.
Finns det anledning för mig att vara orolig för min yrkesframtid om jag inte anammar allt det nya nätverkandet? Jag tror inte det. I min värld är det bättre att fokusera sin energi på det väsentliga. Umgås IRL, knäppa snygga kort, dvs göra bra jobb och vara ärlig med mina egna bilder.
Jag vet egentligen ingenting alls om Twitter och Facebook. Jag har aldrig ens varit där och försökt lära mig. Men nu när jag skriver detta inlägg så surfar jag runt lite random i Twittervärlden. För att uttrycka mig diplomatiskt, det mesta jag dyker på inspirerar det mig inte det minsta. Korta meningslösa meddelanden bara för de närmast sörjande. Varför slösa bort min korta tid med att meddela omvärlden att jag äter frukost? Har jag inget mer intressant att komma med är det lika bra att vara tyst.
Däremot hittade jag ett bra exempel på hur Twitter kan fungera inom olika intressesfärer. Magnum Photo har en Twittersida som fungerar som ett slags nyhetsbrev. Där finns det otroligt mycket intressant för en fotografinörd som mig. Dessutom använder de Twitter för att skapa direkta samtal mellan Magnums medlemmar och den intresserade allmänheten. Kolla gärna in detta via Magnums Blogg.
Sammanfattningsvis så är det inte antingen eller utan både och. Som vanligt.

Bildbar på Grodan

Veken, Maria och Paulina

Paulina

Ikväll hade vi (Luleås fotografer) besök av två söderifrån kommande fotografer. Detta under det paraply som vi kallar Bildbar. Fotograferna var Paulina Holmgren från Skellefteå och Maria Fäldt från Piteå. Paulina berättade framförallt om sitt uppdragsfotograferande och Maria om ett porträttprojekt hon arbetar med. Det är alltid lika inspirerande att få höra hur andra "håller på". I den lilla grupp som vi är finns det också utrymme för alla att komma med frågor och kommentarer. Jag har svårt att ställa mig upp i större församlingar och göra min röst hörd, jag är alldeles för blyg, men här går det bra. Jag kan gärna hålla egna fördrag och bildvisningar, då är man på nåt sätt auktoritet, men från auditoriets horisont blir jag tyst.
Jag blev tvungen att ta sista bussen hem vid 22.30, då var samtalet fortfarande i full gång. Får väl höra på fredagens fotograffika vad de kom fram till.

Valborg

Vi firade Valborg hos några goda vänner som bor en lite bit utanför Luleå. God mat, dryck och massor med musik. Årets majbrasa var nog en av de finaste och samtidigt en av de minsta jag upplevt. Det var en privat majbrasa bara för denna lilla vänkrets.
Ett av de viktigaste vårtecknen i min tillvaro är Storspovens drillande när den går in för landning på en åker. Jag har sett den från bilen ett antal gånger under april månad men aldrig hört den. Men så i natt när vi kommit hem från festen och jag öppnade balkongdörren för det var så kvavt i sovrummet, då smög sig ljudet in under täcket. Nu är jag redo för sommaren.