Urkult

Delar av helgen tillbringade jag på musikfestivalen Urkult i Näsåker. Jag har tidigare hört talas om den och bara med positiva ordalag. Anledningen till att jag åkte denna gång var att Nurmen Lintu skulle ha två föreställningar där. Jag är ju nästan med i en musikgrupp eller jag är verkligen med i en musikgrupp men spelar inte. Spela är ju det jag helst skulle vilja göra. Jag tror att många fotografer är musiker som är tondöva eller bara inte tillräckligt musikaliska för att kunna bli musiker. Visst är det så? Med mig är det så i alla fall.

Nå, min uppgift är att sköta om det bildspel jag har gjort. Både med egna bilder och andras bilder.
Detta en parentes.
När vi gled in i Näsåker sent på onsdag kväll kände jag mig som hemma. De femhundra bofasta hade plötsligt utökats till 5000.
Att uppleva Urkult är som att förflyttas till 70-talet. Tjejerna såg precis ut som då. Men i ett ögonblick av otäck klarsynthet insåg jag att det gör inte jag.
Jag har aldrig sett så många dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder, och killar med kjol på ett och samma ställe.
Jag har varken dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder eller kjol men kände mig som hemma ändå.
Det var länge sen jag kände doften av jazztobak men den var fortfarande lätt att känna igen.
Jag har aldrig känt så mycket kärlek, solidaritet och värme i en så stor folksamling.
Jag har aldrig varit på en så vänlig festival. Inga knutna nävar eller testosteronstinna hanar som ska visa vem som är starkast. Det är en kramtät fesival.
Detta måste vara unikt.
Dessutom mycket bra musik. Min toppupplevelse var MU från Portugal som spelade nån slags balkaninspirerad extatisk dansmusik. Dessutom såg jag Den Fule, Nina Ramsby och Ludwig Beghe Trio, Theresa Andersson, Dag Vag, Esbjörn Hazelius.
Det var första gången men antagligen inte sista.

Yngve är död

Jag fick ett tråkigt telefonsamtal i veckan. Ett samtal som kapade bort en viktig del av mina sista tonår.
Yngve är död.
Yngve, poeten, den debattglade, storsossen, kamraten, sjukpenionären.
När jag började umgås med Yngve för 34 år sedan var han ungefär lika gammal som jag är nu. Kring femtio. Han dog 84 år gammal. Hans lilla etta på Bergsgatan i Kiruna var en slags ungdomsgård. Där samlades vi ungdomar, drack vin, spelade poker, sjöng, hånglade, diskuterade innan det var dags att gå på disco och ännu en gång bli besviken på att man inte vågade närma sig just den tjejen. Ibland gick vi tillbaka till Yngve. Han sov nog aldrig. Han köpte inte ut åt oss, vi fick bara vara där. Han älskade oss och vi älskade honom. Jag har alltid undrat vad våra föräldrar tänkte. Nu är Yngve död och en del av min ungdom försvann.

Han skrev en dikt åt oss som finns på bilden. Jag ska leta fram den och minnas.