Nöjd

Det känns som om jag var lite väl pessimistisk i mitt förra inlägg. Man kan uppfatta det som att jag aldrig är nöjd med vad jag gör. Det är inte sant. Livet vore odrägligt om man alltid var missnöjd.
Det som kanske är svårast är att känna att alla inblandade i processen är nöjda. Vi har ju olika utgångspunkter med våra jobb som i slutändan ska smälta ihop till en helhet. Vi ser ju olika saker i bilderna och det är väl inte alltid vi förstår varandra till 100%.
Jag är nog nöjd med mina bilder till 85%. Eller kanske 84%. Eller kanske 86%.

Picture Imperfect

Det händer att jag överskrider mina gränser. Mer än en gång har jag tagit på mig ett jobb som jag känt att detta klarar jag nog inte av. Lite som humlan ni vet. Det har väl inte alltid blivit fantastisk bra men det har blivit OK och jag har samtidigt blivit en bättre fotograf.
Jag kan konstatera att det inte blir lättare med åren. Man tycker ju att erfarenheten är nåt att luta sig mot men det vete fan. Om det beror på att jag ställer högre och högre krav på mig själv eller om mitt självförtroende har minskat, men det känns som att jag borde prestera mer och bättre. Mina uppdragsgivare är för det mesta nöjda men inte jag.
En annan sak som jag gör, som jag egentligen inte kan, är att skriva fotoboksrecensioner. Tur att jag inte ska försörja mig på det för det tar en evig tid att få ihop en vettig text. Jag skriver ju så lite så att det är som att börja om från början varje gång. Men de bli väl antagligen helt ok eftersom jag får dem publicerade på Norrbottens-Kurirens kultursida. Det är jag mycket stolt över.
Just nu brottas jag med Jens Assurs Hungerböcker.
På min hemsida kan ni läsa det jag fått ihop. Senaste recensionen var Kent Klichs bok Picture Imperfect

Gråt inga tårar

Jag har deltagit i ett oräkneligt antal grupprojekt. Och lika ofta har jag sagt att detta är sista gången. Jag blir så lätt frustrerad när inte alla är lika ansvarstagande som mig. Det är inte så att jag tycker att alla ska göra som jag vill men de ska i alla fall göra sin del. Ofta har det varit lite si och så med den delen. Men på nåt sätt har alla projekt kommit till ett avslut som i alla fall kan anses som ok. Det är väl som att föda barn, man glömmer det smärtsamma och kastar sig med lust in i ett nytt projekt. För att göra saker tillsammans är ändå otroligt tillfredsställande i ett ensamyrke som fotografens.
I går var jag på premiär på ”Gråt inga tårar” på Norrbottensteatern. Snacka om grupprojekt. Eftersom jag fotograferar nästan alla Teaterns uppsättningar så har jag lite insyn i arbetet. Det är många viljor som ska jämkas samman av regissören som naturligtvis har sista ordet.
Jag var på teatern den dagen när ensemblen träffades för första gången. Många kände varandra sen tidigare och för andra var det många nya bekantskaper. Vilken känsla och stämning i fikarummet. Det riktigt osade av kreativitet och förväntningar. Trots att jag inte skulle vara med i arbetet, förutom att ta bilder många veckor senare, så blev jag smittad av skaparlust och positiv energi.
Tillbaka till gårdagskvällen. Efter premiären var det en liten fest med tal och avtackningar. Samma positiva känsla infann sig nu i andra ändan av processen. Det här har vi gjort tillsammans och det blev bra.
Jag längtar efter ett nytt projekt som jag kan dela med någon.

Bättre sämre än bättre

Jag återkommer till detta med tekniken. Den digitala tekniken. Det är helt perfekt i uppdragssammanhang. Men mitt lustfotograferande har fått sig en knäck. Visst film finns ju att köpa och kamerorna samlar damm i skåpen så egentligen är det ju bara att sätta igång.
Men.
Startsträckan har blivit lång.
Jag höjer inte på ögonbrynen över hur fantastiska alla digitalkameror är. Hög upplösning och jättemånga pixlar och skitskarpt och snabbt och stort och dyrt. Det behöver inte bli bättre. Det börjar bli så bra att det blir tråkigt. Snart kan man ju ändra skärpedjupet och fokusplanet i efterhand. Oj skärpan borde ha legat 1 dm längre bort och skärpedjupet skulle nog vara lite längre. Det fixar datorn till. Kameran känner igen ansikten och när människorna ler.
Vad ska jag göra då?
Det som verkligen fick mig glad och triggade igång nån slags kreativitet var när jag köpte Hipstamatic appen till min Iphone. Små bildfiler, konstiga färger, oskarpt och eländig teknik på alla sätt och vis. Skitkul. Tror det är dags att kameratillverkarna börjar göra kamerorna sämre istället för bättre. Och nej, det är inte samma sak att försämra bilderna i efterhand i photoshop. Det är i fotograferingsögonblicket det ska ske.

Att misslyckas är bra

Lena 1981.

När jag går igenom gamla negativ, som jag har gjort denna vecka, slås jag av och förvånas över hur bra många av mina gamla bilder är. De har en enkelhet, helt utan effektsökeri, och en direkthet som antagligen beror på att jag inte tänkte så mycket på den tiden. Mina kunskaper om komposition, ljus och teknik var grunda. Jag gick på ren känsla. De bästa bilderna jag tog för trettio år sedan är på intet sätt sämre än de bästa jag tar idag. Annorlunda men inte sämre. Jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det naiva sättet att fotografera. Tyvärr kan man som uppdragsfotograf inte tillåta sig lyxen att misslyckas, men att misslyckas är minst lika viktigt som att lyckas.

Outside the box

Jag har en otrolig förmåga att formulera mig i ord, de mest komplicerade förhållanden och tankar kan jag koka ner till välformulerade meningar. Men sen när jag ska skriva ner allt är det som bortblåst.
Jag kom nyligen upp från bastun där jag funderat kring mitt jobb och den kreativa processen. Klart och tydligt och vasst och kritiskt formulerat så att uppdragsgivarna bara inte kan låta bli att lyssna och naturligtvis ändra sin attityd så att det blir optimalt för mig.
Men nu sitter jag vid datorn efter en god middag med några glas bag in box och då blir ingenting lika självklart. Men jag försöker.
När man försöker styra kreativa människor då blir det problem. Det går inte att tränga in en fotograf i en gränd och tro att man ska få en beskrivning av hela kvarteret. Ge mig hellre en karta över stan då först kan jag levandegöra kvarteret. En yrkesrelation precis som vilken annan relation som helst måste bygga på tillit annars går det inte i längden. Ge mig förutsättningarna och ramarna och lita på att jag gör en bildmässig tolkning som fungerar. Ibland traditionell och enligt formulär 1a och andra gånger outside the box. Om instruktionerna leder mig in i en gränd så lär jag aldrig hitta ut. Det är frustrerande.