Mozarts Requiem, eftersnack

Mitt förra inlägg handlade om ett litet projekt för Nederluleå Församling. Jag skulle gestalta, illustrera, bildsätta Mozarts Requiem som uppfördes på Allhelgona i Nederluleå Kyrka. Det blev väl ungefär som vi hade tänkt. Jag kan tycka att mina bilder var i snällaste laget men det fungerade.

Ibland när man får kritik, det kan bara vara ett litet myggbett till kritik, så tar det djupt in i själen. Allt blir uppochner för en stund. Denna enda människa som gav lite kritik blir mycket viktigare än all positiv respons. Om de flesta skriker positiva saker och en enda viskar nåt negativt så är det det negativa man hör. Varför är det så?

Requiemet recenserades i NSD och han var inte nådig.
Jag citerar:
"På samma skärm projiceras de bilder av fotografen Anders Alm som ackompanjerar verket. De är bilder som är tagna både ute i naturen och på detaljer i kyrkan året om. De skall återspegla de som sjungs men ofta känns kopplingen oklar. Detta är en oerhört vacker medeltida kyrka. Att då smälla upp en stor projektorduk mitt framför altaret som visar delvis oskarpa bilder måste vara en av årets mindre lyckade idéer till nytolkning. Bilderna känns ärligt talat helt malplacerade och de stör koncentrationen väldigt mycket. De lever ett eget liv och tar fokus från musiken vilket kanske inte riktigt var tanken. Vissa idéer bör helt enkelt förbli sådana."

Blev jag knäckt?
Nånting mycket märkligt hände. Jag brydde mig inte det minsta. Jag kände inte ett uns av irritation eller smärta. Helt likgiltigt läste jag recensionen som om jag överhuvudtaget inte var inblandad. Varför blev det så?

Mozarts Requiem

Håller just på att avsluta ett riktigt roligt jobb.
I Nederluleå kyrka på lördag 7 november framförs Mozart Requiem. Kyrkorgeln är orkestern och kören är Nederluleå Kyrkokör. Till det kommer några sångsolister och mina bilder. Jag kommer att projicera ett bildspel på en stor duk framme i koret. Bilderna är tagna i kyrkan och i närområdet. Gammelstadsviken, Luleälven och skogen runt kyrkbyn. I morgon är det första repet med bilder och allt. Antar att en del justeringar behöver göras. Jag oroar mig lite för vissa bildväxlingar, det är svårt att höra vad de sjunger och speciellt när det är på latin. Dirigenten Andreas har lovat att ge mig ett tecken i de svåraste partierna. Det kommer säkert att gå bra.

Den snygga våren

Det börjar bli för sent för i år. Vårsmutsen städas i rask takt bort från våra gator, och med den försvinner mina vårmotiv. Jag har fotat denna fula tid under några år på olika sätt. Först svartvitt och småbild och iår blev det med allas vår Hipstamatic. Jag vet inte om det är ett projekt men det kan kanske bli.

A Moment in Time 2

Att ta bilder på kommando är aldrig lätt. Ännu värre om bilden ska tas ett speciellt klockslag. Jag skrev om projektet i mitt förra inlägg.
Vad som har hänt sen dess är att bilderna har blivit publicerade.
När klockan var exakt 17.00 satt jag i bilen på väg hem från mina svärföräldrar. Jag försökte skapa nåt spännade genom bilfönstret men det misslyckades totalt. När jag kom hem, ca tre minuter över fem, knackade jag på hos lillsonen. Där satt han och spelade gitarr och tittade på film. Human multitasking. Jag fixade lite med ljuset och tog en bild fem över fem. Den skickade jag in.
Nu har samtliga bilder som togs detta enda ögonblick runt hela jorden publicerats på New York Times hemsida. Ta en titt.

Gråt inga tårar

Jag har deltagit i ett oräkneligt antal grupprojekt. Och lika ofta har jag sagt att detta är sista gången. Jag blir så lätt frustrerad när inte alla är lika ansvarstagande som mig. Det är inte så att jag tycker att alla ska göra som jag vill men de ska i alla fall göra sin del. Ofta har det varit lite si och så med den delen. Men på nåt sätt har alla projekt kommit till ett avslut som i alla fall kan anses som ok. Det är väl som att föda barn, man glömmer det smärtsamma och kastar sig med lust in i ett nytt projekt. För att göra saker tillsammans är ändå otroligt tillfredsställande i ett ensamyrke som fotografens.
I går var jag på premiär på ”Gråt inga tårar” på Norrbottensteatern. Snacka om grupprojekt. Eftersom jag fotograferar nästan alla Teaterns uppsättningar så har jag lite insyn i arbetet. Det är många viljor som ska jämkas samman av regissören som naturligtvis har sista ordet.
Jag var på teatern den dagen när ensemblen träffades för första gången. Många kände varandra sen tidigare och för andra var det många nya bekantskaper. Vilken känsla och stämning i fikarummet. Det riktigt osade av kreativitet och förväntningar. Trots att jag inte skulle vara med i arbetet, förutom att ta bilder många veckor senare, så blev jag smittad av skaparlust och positiv energi.
Tillbaka till gårdagskvällen. Efter premiären var det en liten fest med tal och avtackningar. Samma positiva känsla infann sig nu i andra ändan av processen. Det här har vi gjort tillsammans och det blev bra.
Jag längtar efter ett nytt projekt som jag kan dela med någon.

Djur i Norrbotten

Ett sätt att använda sina bilder är naturligtvis att lägga ut dom på nätet. Jag har en ganska omfattande hemsida. Idag har jag uppdaterat den med ett bildspel med djurbilder. Det är bilder som jag samlat på mig under ganska många år och i många olika sammanhang. Alla bilder är tagna i Norrbotten. Förhoppningsvis kan dessa bilder utökas med fler och bli en utställning nån gåmg i framtiden.

Tomhet

Julledigt. Precis som under sommaren så är julen en tid helt utan uppdrag. Ingen vill ha mig, och det kunde inte vara bättre. Visst är det skönt att få sova tills man vaknar, men tyvärr är det ungefär samma tid oavsett om det är arbetsdag eller inte. Julafton är oftast helt okey. Jag tycker om förberedelserna. Slå in julklappar och laga god mat. Sen älskar jag verkligen julmaten och en god snaps och en god öl. Nu har jag inga små barn längre men det är roligt at få ge mina vuxna barn gåvor och jag vore oärlig om jag inte erkände att jag gillar att få julklappar också. Idag, juldagen är antagligen året tråkigaste dag. Allt är över och ingenting blir gjort. Det är samma känsla som när ett projekt är avslutat, vernissagen är över och boken är tryckt. Tomhet.
Jag har två ambitioner under julledigheten. Skriva en projektbeskrivning färdig för att kunna söka pengar och finslipa bildspelet till vår folkmusikföreställning "Nurmen Lintu". Vi ska visa den på Jokkmokks Marknad i början av februari och på Umeå Folkmusikfestival i slutet av samma månad.
21.05 är det konsert med EST på Svt2. Den vill jag inte missa.

Inside

Var på Röda Korset i veckan för att ta ett porträtt på en anställd. När jag väntade på henne såg jag ner i butiken. På disken låg en hög med böcker som någon just hade betalat och överst låg till min glädje och förvåning min första bok "Inside". Den handlar om Luleå Hockey och kom ut 1984. Tänk att någon fortfarande vill läsa den och dessutom köper den. Antar att den kostade en femma, men ändå.

Nurmen Lintu

Från och med idag och drygt tre veckor framåt kan jag inte ta några fotograferingsuppdrag. Det känns lite scary. Jag ska nämligen delta i ett längre projekt som avslutas med en turné på elva dagar till en del av Norrbottens metropoler. Vad sägs om: Murjek, Siknäs, Saittarova, Vettasjärvi, Aapua, Juoksengi, Lainio, Hakkas, Mattila och Svartbyn. Tio ställen på elva dagar.
För fyra år sedan kom det ut en bok som heter Nurmen Lintu/Ängens Fågel - visor och låtar i Norrbottens Finnbygder 1677-1984. Den är skriven av Hasse Alatalo och jag hjälpte honom med bildmaterialet. Både som bildredaktör och med egna bilder. Boken innehåller 152 visor och låtar som Hasse tecknat ner och noterat efter fältinspelningar gjorda under nästan 30 års tid.
Nu ska vi koka ner denna bok till en multimedial scenföreställning på ca en timme. Det är fem musiker, en ljudtekniker och jag. Repetitionerna började igår, men jag sitter hemma och försöker bildsätta musiken och de förinspelade ljudeffekterna. Det ska vara färdigt på onsdag nästa vecka, det känns aningen stressigt. Sen har vi en vecka på oss att få all teknik och musik att samarbeta innan premiären i Murjek den 1 oktober. Jag kommer att ge lite lägesrapporter under dessa tre veckor.
På bilden ser vi Mikael, Janne och Ove under andra repetitionsdagen.

Rubus Arcticus

Jag är stolt över Norrbottens Läns Landsting (NLL)och deras kulturpolitik. De satsar miljonbelopp på kulturen varje år. De styrande anser att det är nog så viktigt med friskvård som med sjukvård. Kultur är ett sätt att få månniskor att må bra, dvs friskvård.Varje år delar NLL ut fyra stipendier som kallas Rubus Arctics. Varje stipendium är på hundratusen kronor. Det har fuunits sedan 1995 och jag håller bara andan och undrar hur länge det ska få finnas kvar. När jag läser igenom listan på alla som fått det ser jag att ingen har fått det som fotograf. Lena Lahti som jobbar med fotografi fick det som konstnär.
Jag har sökt det varje år från starten men inte kommit igenom nålsögat. Nu är det dags igen och som vanligt tror jag att i år så smäller det till.
I början försökte jag omformulera min ansökan varje år för att blidka juryn men de senaste åren har jag skickat in i stort sett samma ansökan. Mitt arbete och mina tankar genomgår inga revolutionerande förändringar år från år så därför kan inte ansökan förändras så mycket heller, om man ska vara ärlig i sitt uppsåt.
Hundratusen skattefritt det skulle man kunna göra mycket med.

Vettasjärvi i Gällivare

Om ni har vägarna förbi Gällivare så föreslår jag att ni besöker Centralskolans första våning för där finns en utställning som jag har gjort tillsammans med en journalist. Vi arbetade i en by som heter Vettasjärvi under EkoDok-90 projektet.
Resultatet blev en bok, Den Barnlösa Byn, och en utställning som lever vidare.
Bilden är från en gammal sommarkyrkogård där man tillfälligt begravde de döda under sommaren. På vintern transporterade man dom med häst och släde till kyrkogården. Detta var naturligtvis innan landsvägarnas tid. Hembygdsintresserade människor i byn ser till att träkorsen inte ruttnar och att sommarkyrkogården inte förfaller.
Vill ni se fler bilder så besöker ni lämpligtvis min hemsida.

Alla dessa bilder

Vad ska man göra med alla bilder? Jag fotograferar hela tiden. Ibland med ett bestämt mål i sikte men lika ofta bara för att det finns nåt som intresserar mig där jag råkar var just för tillfället. Det kan bli bilder på hus, landskap, vägar, människor, moln, träd, djur, ja ni vet allt. Ibland bestämmer jag mig för att samla ihop lite bilder och göra en kollektion som håller ihop på nåt vis. Sen vill jag ju visa dom också då finns det ett antal alternativ. Eller…?
Jag kan göra en utställning. Den behöver inte bli så dyr om man är lite kreativ och gör allt själv. Men vem vill då visa den? Jag har skickat ut förfrågningar om utställningstid för flera utställningar, till utställningsställen runt om i landet. Det som retar mig mest är inte de som tackar nej utan de som inte svarar alls eller efter tre år. Jag tycker att det är fruktansvärt oförskämt att göra så mot människor som arbetar seriöst. Ett snabbt nej tack är bättre än att bli nonchalerad.
En bok kan man göra. Jag har gjort ett antal böcker både på eget förlag och på andras förlag. Om man har lite pengar över så är det inte så svårt att göra en bok på eget förlag. Fördelen är ju att man får precis som man vill. Men sen ska den helst säljas och då tappar i alla fall jag intresset. Att få en fotobok utgiven på andras förlag är som kamelen och nålsögat. Tidningar och tidskrifter då, de publicerar ju många bilder. Men sällan de egna projekten och de egna bilderna som man själv vill visa.
Vad återstår? Digital publicering i en eller annan form. En hemsida, en blogg, bildspel eller e-böcker. Jag har publicerat bilder på alla fyra sätten. Bloggen läser du ju nu, och på min hemsida hittar du både jobbilder och egna bilder och bildspel och alldeles nyligen la jag ut tre e-böcker. Titta där.

Här ovan en bild helt utan funktion

Tornedalsturné

Jag är ute på en liten fototurné inför den musikturné som jag ska ut på till hösten. Jag ska inte spela utan göra ett bildspel som ska visas tillsammans med musiken. Både musiken och bilderna kommer från finnbygderna i Norrbotten. Egentligen har jag bilder så det räcker men några till gör ju ingenting. Denna tvådagars turné går från Haparanda till Pajala och tillbaka till Haparanda, delvis på finska sidan av Torneälven. Jag kom till Haparanda klockan 10 och sex timmar senare hade jag hunnit 3 mil. Jag har ingenting speciellt inbokat utan min plan är att vara så nära älven som möjligt och fotografera det som dyker? upp. Övernattar i Övertorneå och fortsätter till Pajala imorgon.
Bilden visar några av de älvflugor jag träffade i Kukkolaforsen.

Att förhala

David Alan Harvey skriver på sin blogg den 7 juni ett tankvärt inlägg om att ”vara där” och om fotografers förmåga att förhala och komma med bortförklaringar varför man inte gör det man egentligen vill göra. De stora reportagen och de stora projekten.
Jag känner väl igen mig i förhalningstaktiken. Alltid när nåt nytt projekt ska starta, när de första kontakterna ska tas så skjuter jag gärna upp det till nästa dag. Jag går omkring och lurar mig själv att jag inte riktigt har tid just idag, men imorgon så… Så kan det pågå en längre tid innan jag tar mig på allvar och sätter igång. Och då kan jag aldrig förstå varför jag väntade så länge. Det är oftast som att slå in öppna dörrar.
Vill man verkligen jobba med egna bilder så finns det egentligen inga bortförklaringar som duger. Varken brist på tid eller pengar är några störande problem. Alla har vi ju lika mycket tid på ett dygn, det är bara att prioritera. Det behöver inte kosta någonting varken att fota eller publicera. Välj ett ämne nära hemmet, inga resekostnader, publicera på nätet. Så, då har man kommit igång.
Sen när man väl ”är där” så blir det också bilder, naturligtvis. Har man verkligheten som motivområde så måste man ju konfronteras med verkligheten för att det ska bli nåt. Och då menar jag vilken verklighet som helst. Man behöver inte åka till andra sidan jordklotet, det kan räcka med att gå över gatan.
Bilden från Zoo i källaren på Kulturhuset i Nikel.