En minut

Jag hörde åskan börja mullra och klev upp och kopplade ur datorer och tv:n. Gick och hämtade tidningen och satt mig vid köksbordet. Plötsligt var det som om det blev natt. Jag tittade ut genom köksfönstret och såg det ni ser på första bilden. Hämtade kameran och tog en bild. Sextio sekunder senare hade allt förändrats. Ett skyfall, fast egentligen inte eftersom  regnet kom från sidan, fyllde torget med vatten på ett sätt jag aldrig upplevt. Fascinerande hur allt kan förändras på en minut.

Perpignan

Äntligen har jag kommit till skott tack vare mina kollegor på SYNK bildbyrå. Jag ska åka till fotofestivalen VISA pour l'image i sydfranska Perpignan. Det är en fotofestival där den journalistiska bilden är i fokus. Vad jag har hört verkar det vara nog så mycket eländesfotografi men jag hoppas på en mix av bra bildjournalistik. Det känns extra bra att få åka i år eftersom jag inte kommer iväg på någon semestertripp utan jag sitter mest på altanen och känner hur rastlösheten ökar för varje dag.
Alla är där, dvs de flesta namnkunniga fotojournalistikgurus brukar finnas på plats. Antingen personligen eller med utställningar.
Förutom fotografin så blir det trevligt med lite umgänge på uteserveringarna i den ljumma medelhavsnatten. Det är livsnödvändigt att ha nåt trevligt att se fram emot. Något som bryter av mot vardagen.

My space

Vår musikföreställning Nurmen Lintu har blivit en del av MySpace och jag sitter just nu och uppdaterar med två nya låtar. Gå gärna in och lyssna här.

I morse var jag på vår varannanfredagsfotograffika på BO. Det är en fin början på helgen att få snacka skit med kolleger och äta en semla. Passade på att boka in en snabbkurs i blixtfotografering med Fotomicke. Jag behöver hjälp med alla teknikaliteter. Han är specialist på Nikon.

Det grå ljuset blir bara blåare och blåare och snart är det mörkt. Ikväll firar vi vår yngsta sons 20-års dag genom att gå på Kyrkbyns Kök för att äta och dricka gott och dyrt, men det är han värd. Kyrkbyns Kök är antagligen Luleås bästa restaurang och den ligger bara ett stenkast från där jag bor.

På lördag ska jag sjunga i kör för första gången i mitt liv, och kanske också sista vem vet. Det ska bli en intressant och lite nervös upplevelse. Tur att jag har med mig Anders.

Tomhet

Julledigt. Precis som under sommaren så är julen en tid helt utan uppdrag. Ingen vill ha mig, och det kunde inte vara bättre. Visst är det skönt att få sova tills man vaknar, men tyvärr är det ungefär samma tid oavsett om det är arbetsdag eller inte. Julafton är oftast helt okey. Jag tycker om förberedelserna. Slå in julklappar och laga god mat. Sen älskar jag verkligen julmaten och en god snaps och en god öl. Nu har jag inga små barn längre men det är roligt at få ge mina vuxna barn gåvor och jag vore oärlig om jag inte erkände att jag gillar att få julklappar också. Idag, juldagen är antagligen året tråkigaste dag. Allt är över och ingenting blir gjort. Det är samma känsla som när ett projekt är avslutat, vernissagen är över och boken är tryckt. Tomhet.
Jag har två ambitioner under julledigheten. Skriva en projektbeskrivning färdig för att kunna söka pengar och finslipa bildspelet till vår folkmusikföreställning "Nurmen Lintu". Vi ska visa den på Jokkmokks Marknad i början av februari och på Umeå Folkmusikfestival i slutet av samma månad.
21.05 är det konsert med EST på Svt2. Den vill jag inte missa.

Julmarknad

Det har varit en hård helg både för de svenska skidåkarna och för oss som älskar skidåkning på TV. Jag har i alla fall varit ute och fått lite frisk luft. På andra advent så har vi julmarknad i Gammelstad och som traditionen bjuder så gör jag alltid ett svep genom byn. En annan tradition är att kameran alltid följer med. För det mesta blir det inga bilder värda att visa men i år tog jag ett ganska snyggt kort. I färg.

Roligt och oroligt

Jag har ju formellt semester men det finns ju inga vattentäta skott mellan fritid och jobb. Jag ha jobbat lite varje dag sen jag bestämde mig för semester, och om jag inte jobbar praktiskt så funderar jag och tänker hela tiden på jobb och egna idéer.
Jag har ett stort projekt till hösten tillsammans med fem musiker som känns både enormt spännande och roligt men samatidigt lite oroande. Det är mycket teknik inblandat och där känner jag mig inte riktigt bekväm. Det upptar mycket tanketid. Jag återkommer om detta projekt senare.
Dessutom är jag en sån typ som alltid har en kamera med mig. För det mesta min systemkamera men om jag känner mig bekväm och lat så finns kompaktkameran i fickan. I helgen var vi på Teaterrestaurangen och drack öl och lyssnade till jazz och eftersom jag har ett evigt pågående projekt med jazzbilder så var kameran naturligtvis med. Jag fotade inte hela kvällen för då skulle mitt sällskap naturligtvis och med rätta blivit irriterade. Under en koncentrerat period av tid så gick jag i klinch med musikerna och lyckades få till några bilder som kommer att hamna i min jazzkollektion.
Sen har jag som ordförande i vår bostadsrättsförening haft ett brott på en avloppsledning att engagera mig i. Det problemet är för tillfället löst, men i vårt hus från 40-talet så lär det inte vara sista röret som brister.

Ett vykort

Allt för vackra bilder blir lätt ointressanta. Men trots detta kunde jag inte låta bli att gå ut häromkvällen när ljuset var helt magiskt och min lilla hemby blev till ett vykort. Bilden kom i alla fall till användning på bloggen.

När svalorna har landat

I mitten på maj, ungefär samtidigt som vi brukar köpa pelargonier till köksfönstret går vi i väntans tider. Det är samma sak varje år. Man kan få se någon enstaka till att börja med, men så plötsligt en morgon flyger de omkring runt kyrkan i stora svärmar. Från andra sidan jordklotet har de hittat tillbaka till Kyrkbyn och kyrkomuren ännu en gång. Det känns som att jorden klarar sig ytterligare ett år och att sommaren äntligen är på väg.
Backsvalorna har blivit en symbol för hopp och framtidstro.