Urkult

Delar av helgen tillbringade jag på musikfestivalen Urkult i Näsåker. Jag har tidigare hört talas om den och bara med positiva ordalag. Anledningen till att jag åkte denna gång var att Nurmen Lintu skulle ha två föreställningar där. Jag är ju nästan med i en musikgrupp eller jag är verkligen med i en musikgrupp men spelar inte. Spela är ju det jag helst skulle vilja göra. Jag tror att många fotografer är musiker som är tondöva eller bara inte tillräckligt musikaliska för att kunna bli musiker. Visst är det så? Med mig är det så i alla fall.

Nå, min uppgift är att sköta om det bildspel jag har gjort. Både med egna bilder och andras bilder.
Detta en parentes.
När vi gled in i Näsåker sent på onsdag kväll kände jag mig som hemma. De femhundra bofasta hade plötsligt utökats till 5000.
Att uppleva Urkult är som att förflyttas till 70-talet. Tjejerna såg precis ut som då. Men i ett ögonblick av otäck klarsynthet insåg jag att det gör inte jag.
Jag har aldrig sett så många dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder, och killar med kjol på ett och samma ställe.
Jag har varken dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder eller kjol men kände mig som hemma ändå.
Det var länge sen jag kände doften av jazztobak men den var fortfarande lätt att känna igen.
Jag har aldrig känt så mycket kärlek, solidaritet och värme i en så stor folksamling.
Jag har aldrig varit på en så vänlig festival. Inga knutna nävar eller testosteronstinna hanar som ska visa vem som är starkast. Det är en kramtät fesival.
Detta måste vara unikt.
Dessutom mycket bra musik. Min toppupplevelse var MU från Portugal som spelade nån slags balkaninspirerad extatisk dansmusik. Dessutom såg jag Den Fule, Nina Ramsby och Ludwig Beghe Trio, Theresa Andersson, Dag Vag, Esbjörn Hazelius.
Det var första gången men antagligen inte sista.

Tack Kulturrådet

Jag har sökt massvis med stipendier genom åren och även fått ganska många. I början av mitt yrkesverksamma liv var det ofta stipendier som gjorde att skattemyndigheterna inte behövde vänta på momspengarna. För vad ska man göra när inkomsterna inte riktigt täcker de utgifter man har. Naturligtvis blir det till att låna pengarna som var avsatta för moms och sociala avgifter. På det sättet sköt man problemen framför sig några månader. Det har hänt mer än en gång att ett stipendium gick raka vägen till skattemyndigheten. Idag har jag både bättre inkomster och bättre ordning.
Stipendier söker jag däremot fortfarande, både för mig själv personligen och för olika föreningar och projekt tillsammans med andra.
Till helgen ska jag och mina kamrater i Nurmen Lintu åka till Umeå för att spela på Umeå Folkmusikfestival. Vad de inte vet ännu är att jag idag fick besked från Kulturrådet att vi har fått ett bidrag på 40 000: - för att kunna fortsätta att turnera med denna föreställning. Förvisso hade vi sökt över 200 000: - men med 40 000: - kommer vi ändå en liten bit längre.
Verkligheten är ju så att ingen arrangör har råd att betala vår föreställning utan bidrag som täcker en del av kostnaderna. Antingen skyhöga biljettpriser och ingen publik eller låga biljettpriser för lite intäkter. Brakförlust i vilket fall som helst. Bidrag är en nödvändighet. Kulturrådet knuffade oss en bit i rätt riktning.

Urin och spya

Jag har varit på Jokkmokks marknad i helgen. Först och främst för att genomföra en föreställning av Nurmen Lintu på Bio Norden. Dessutom fick jag ett uppdrag av Norrbottens-Kuriren att bevaka några andra konserter. En med Sofia Jannok och en som kallas Låtar och Skrönor.
Min tanke var att åka bil upp med några vänner och ta buss hem på lördag. Jag gick in på Länstrafikens hemsida och använde deras reseplaneringsfunktion. Jag fick två träffar. En buss som gick klockan 8 på morgonen vilket var nog så tidigt med tanke på att vår föreställning börjar kl 12. Men det var nästa träff som förvånade mig en hel del. Avgång från Jokkmokk 10.45 och ankomst till Luleå 18.20, sjutton mil och nio timmar och fyrtio minuter senare. Denna planeringsrobot hade gett mig ett förslag att ta bussen från Jokkmokk till Arjeplog vidare till Skellefteå och sedan till Luleå. Exakt hur lång omväg det blir i km vet jag inte men i tid blir det ca sju timmar. Dåligt förslag. Det är nog dags att programmera om ResRoboten.


Förutom musik, frusna fötter, marknadsstånd, goda vänner, mat och dryck så fick jag vara med om en unik upplevelse i just drickgenren. Vi satt där och drack vår öl när Mikael kom med en tesked och liten burk med en lätt gulfärgad vätska. Vältalig som han är la han ut texten om det unika som denna burk innehöll. Detta var antagligen enda chansen i vårt liv som vi fick ynnesten att smaka denna brygd. Smaken beskrev han som en blandning av urin och den smak man har i munnen när spyorna har tagit slut men kräkkramperna fortsätter. Men vi fick absolut inte tacka nej.
Naturligtvis kan man inte tacka nej till alkohol kryddad med björngalla. Jag måste bara säga att denna björngalla kommer från en norrbottnisk lagligt skjuten björn och inte från nån björngallefarm i Kina.
Smaken var inte så hemsk som Mikael beskrev den men lite urin var det allt. Om dess välgörande och stimulerande egenskaper kommer att förändra mitt liv återstår att se, men det var i alla fall en trevlig kväll.

My space

Vår musikföreställning Nurmen Lintu har blivit en del av MySpace och jag sitter just nu och uppdaterar med två nya låtar. Gå gärna in och lyssna här.

I morse var jag på vår varannanfredagsfotograffika på BO. Det är en fin början på helgen att få snacka skit med kolleger och äta en semla. Passade på att boka in en snabbkurs i blixtfotografering med Fotomicke. Jag behöver hjälp med alla teknikaliteter. Han är specialist på Nikon.

Det grå ljuset blir bara blåare och blåare och snart är det mörkt. Ikväll firar vi vår yngsta sons 20-års dag genom att gå på Kyrkbyns Kök för att äta och dricka gott och dyrt, men det är han värd. Kyrkbyns Kök är antagligen Luleås bästa restaurang och den ligger bara ett stenkast från där jag bor.

På lördag ska jag sjunga i kör för första gången i mitt liv, och kanske också sista vem vet. Det ska bli en intressant och lite nervös upplevelse. Tur att jag har med mig Anders.

Skitvecka

Det har verkligen varit en skitvecka. Varken kroppen eller knoppen fungerar. Alla jobb känns just nu som misslyckade, eller åtmindstone mindre lyckade. Det kan ju visa sig att jag har fel när jag börjar jobba med att kopiera bilderna.
Vårt projekt Nurmen Lintu som jag skrivit om tidigare och som jag var ute och turnerade med i höstas väcks till liv för två nya spelningar. Först på Jokkmokks Marknad den 7 februari och sen på Umeå Folkmusikfestival den 21 februari. Om ni är i närheten så rekommenderar jag ett besök om ni gillar bra musik och bra fotografi. Jag har gjort några väldigt små förändringar i bildspelet. Jag har bytt ut en bild och tagit bort en annan. Den nya bilden ser du i början av inlägget.

Kom hem

Det var några dagar sen jag bloggade sist.
Har man varit borta i tre veckor från den vanliga produktionen så straffar det sig. Det är mycket att att ta igen. Lite kul är det när kunder mailar och säger att: Nu får du fan komma hem. Egot blir inte mindre direkt. Om det är bra eller dåligt låter jag andra avgöra, det med egot alltså.
Låt mig ta tisdagen som exempel.
08.30-12.00 Fotografering av aladåber, blodpalt och blodplättar till en lokal matproducent.
Lunch
13.00-15.00. Färdigställande av bildspel som ska visas på Kulturens Hus under Liet Lavlut, en Festival över gränser kulturer och nationer.
Leverans av digitala bilder till SvT inför kvällen inspelning av Eftersnack. Hämtning av hyrbil.
15.30-16.30. Jobb åt Lärarnas Tidning
16.30-19.00. Hemtjänst
19.30-21.00. Inspelning av Eftersnack om Nurmen Lintu på SvT i Luleå
21.00-22.00. Resa till Kalix inför morgondagens jobb om löjfiske.
Naturligtvis väljer jag extra fullpackade dagar när jag ger exempel som denna dag.

Tordag 16 gav vi vår sista föreställning av Nurmen Lintu för denna gång. Lilla salen på Kulturens Hus var utsåld. Vi börjar bli vana vid utsålda hus.
Jag kommer snart att lägga ut lite fler bilder från turnén här på bloggen. Har inte hunnit med det ännu.

Nurmen Lintu 8

Kom hem igår efter elva dagar på vägarna. Fantastiskt trevligt och stor succé på alla ställen. Vi hoppas att vi kan göra en ny omgång till våren.
Efter Vettasjärvi hade vi en dags ledighet i Gällivare. Vi avslutade i Aapua och Juoksengi. Eller egentligen så är avslutningen på Kulturens Hus i Luleå torsdag 16 oktober.
På väg hem gjorde vi en gemensam lista över bästa och sämsta. Bandet och Peter får ursäkta om jag kommer ihåg fel, jag tar på mig hela ansvaret.

Bäst boende-Stugbyn i Lainio
Sämst boende-Cape East i Haparanda.
Bästa bullarna-Juoksengi.
Sämsta spelningen-Hakkas.
Bästa spelningen- Resten
Bästa mat-Hotel Grand Arctic i Överkalix.
Sämsta mat-Hamburgare i Lansjärv
Bästa falukorv- Jokkmokkskorven
Bästa öl-Staropramen på burk
Bästa whisky-Tullamore Dew
Sämsta whisky-Billig finsk
Bästa kringarrangemang-Paltbuffén i Vettasjärvi
Bästa roliga historia-Ta ripan
Bästa sång/låt-Mordet i Aareavaara
Bästa bastun-Lainio
Bästa chauffören-Peter
Bästa vindkraftsexperten-Mikael
Bästa folkbildaren-Janne
Bäst på Överkalixdialekt-Hasse
Bäst social kompetens-Ove
Bäst på att äta-Lars

Nurmen Lintu 7

Igår spelade vi i Vettasjärvi, dit har jag verkligen längtat. Min bok "Den Barnlösa Byn" är fotograferad där i början av 90-talet så det var många kära återseenden för mig. De hade lagt ner mycket möda för att få denna kväll att bli en bra kväll. Först mat och fikaservering. Maten var en paltbuffé bestående av fiskpalt, potatispalt och blopalt. Det var första gången jag åt fiskpalt, den var okey men jag föredrar blodpalt. Vettasjävis fiskpalt görs på fiskens rom, lever, och blod, samt mjöl, salt, ägg och vatten i lämpliga proportioner. Serveras med skirat smör. Det kanske börjar bli lite tjatigt men vi spelade för en utsåld arena. Drygt 100 personer inkluderat en busslast från Gällivare.
Jag måste få delge er två av många intelligenta och roliga kommentarer som hela haglar genom turnébussens atmosfär.
På tal om att vara egen företagare så fick vi ett gott råd: Börja aldrig med kvitton.
Efter ett matstopp på en Statoilmack: Pucko och korv är nästan lika bra som kaffe och Plupp.
Idag är vi lediga. Två spelningar kvar.

Nurmen Lintu 6

Jag har för vana att fotografera hotellutsikten när jag är ute och reser. Här kommer några utsikter från denna turné.

Hotell Gästis i Jokkmokk


Cape East i Haparanda. Utsikt mot Finland och Torneå.


Snickarbacken i Pajala.


Gällivare Värdshus.

Nurmen Lintu 5

Vi är två som bloggar från denna resa. Janne Olofsson bloggar på Norrbottens-Kurirens hemsida med början i måndags. Föreställningen utvecklas hela tiden, arrangemangen finslipas och timingen blir bättre, bilder kommer till och bilder försvinner. När sista spelningen är avklarad så är vi som bäst.

Jag gör en lite tillbakablick på de dagar som gått sen sist.
3/10
Mattila, Övertorneå Kommun.
En totalt utsåld spelning. Folk som åkt 10 mil fick vända om i dörren. Kul men tråkigt. Vi övernattade på Cape East i Haparanda, ett stort lågbudgethotell för IKEA kunder. Vi badade vedledad bastu på kvällen. Underbart skönt om än något dyrt, 1200kr för sju personer. Gruppbilden är tagen i Haparanda.
4/10
Siknäs, Kalix Kommun.
Om man är ute på vägarna i Norrbotten denna tid på året vet man aldrig när väglaget blir en livsfara. Både bussen och släpet hade sommardäck och det oroade oss en del. Efter långa diskussioner och många telefonsamtal lyckades vi (Peter) ordna ett bussbyte och vinterdäck till släpet när vi hade den spelning som var närmast Luleå.
Hasses son tog den vinterdäcksförsedda, bussen lastade i vinterdäck till släpet och for upp till Siknäs. Det tackar vi för. Övernattning i Pajala efter 20 mils körning. Den resan visade att vi hade haft rätt när vi satt på vinterdäcken.
5/10
Saittarova, Pajala Kommun
Bygdegården heter Tre Tallar och ligger väldigt vackert på en kulle med en fin sjö nedanför. Fullsatt som vanligt. Man kan inte annat än bli imponerad av alla ideella krafter som gör dessa arrangemang möjliga. De bakar bullar, kokar kaffe, affischerar, och säljer biljetter, helt utan egen vinning. Mest kvinnor. I dagens publik fanns bl.a. Mikael Niemi.
6/10
Lainio, Kiruna Kommun.
Lainio ligger vid vägs ände. Här kan man snacka om uppslutning. 150 personer i publiken och en befolkning på 70. Det kom en hel busslast från Kiruna, tänk att de ville färdas 2 timmar för att se och lyssna på det vi hade att förmedla. Det värmer i hjärtat. Det kom fram en man till mig och berättade att han var med på en av bilderna. Det är en bild av Samuli Paualaharju från ett bönemöte i Lainio 1932. Han sitter längst fram på bilden tillsammans med sin bror. Bakom dem sitter deras pappa. Det kändes speciellt. Bilden på färjan är från Lainio.
7/10
Hakkas, Gällivare Kommun
I dessa sammanhang är Hakkas en storstad med ca 400 invånare. Fullsatt som vanligt. Sveriges Radio spelade in denna konsert för senare sändning. Hur och i vilken kanal vet jag inte än.
I natt och tre nätter framåt sover vi i Gällivare och i morgon spelar vi i Vettasjärvi.

Nurmen Lintu 4

Vi är nu inne på tredje dagen av turnén. Två spelningar avklarade utan några större missöden. Båda föreställningarna var utsålda, det innebar i Murjek 80 och i Svartbyn 50 personer. Murjek är ett litet samhälle med ca 100 invånare så om man skulle översätta det till Luleå förhållanden så innebär det att drygt 50.000 skulle se vår föreställning. Av alla oss som är med är det bara jag som inte har nån erfarenhet av turnéliv. Vi både riggar och tar ner allt ljud och ljus själva under fast ledning av vår ljudtekniker Peter. De första två dagarna har han fått svara på lika många frågor som det finns toner i föreställningen, men man lär sig.
Vi försöker också ta del av de lokala sevärdheterna på de platser vi kommer till. I Murjek besökte vi deras lilla hembygdsmuseum och i Svartbyn blev traktormuseet sju besökare rikare. Där passade vi också på att ta en gruppbild på hela gänget. Hade väl kunnat bli bättre om nån hade stått bakom kameran.

Nurmen Lintu 3

Imorgon börjar turnén. Första anhalt Murjek.
Igår hade vi genrep inför en utvald skara människor och idag hade vi sista repet och en presskonferens. I en kreativ process går det upp och ner. Ibland känner man sig helt värdelös och allt blir bara skit och nästa dag faller tonvis med bitar på plats och plötsligt är det fantastiskt. Sista dagarna har varit full av ändringar Det är bra mycket lättare att kombinera text och bild i en bok än i ett bildspel. I en bok kan bilden leva sitt eget liv och behöver inte nödvändigtvis vara direkt kopplad till texten. Det fungerar ändå. Men här blir man mer låst av det som händer på scenen. Vad handlar sången mellansnacket om? Hur ser övergångarna mellan låtarna ut? Det är ett stort antal parametrar som man måste ta hänsyn till. Det duger inte att rada upp de bästa bilderna i en lång följd. Detta har varit en ny resa för mig. Jag har fått lära mig både tekniken och ett nytt sätt att berätta med bilder under arbetets gång. Just nu känns det som man borde ha haft några dagar till på sig. Men så känns det antagligen alltid.

Nurmen Lintu 2

Jag har nu varit med på två repdagar för vår multimediaföreställning om folkmusik i Tornedalen. Jag är ju van att sköta mig själv och ta mina bilder och leverera det som jag tycker blir bra. Det är både nyttigt och frustrerande att delta i ett stort grupparbete som detta. Nu räcker det inte att ha ett gäng bra bilder. Man ska tänka på känslan i musiken, ska bilderna vara med eller emot, hur ska övergångarna vara, klipp eller mjuka övertoningar, många eller få bilder osv. Alla har synpunkter på allt, msuikerna på bilderna och jag på musiken, man får ge och ta och lämna egot hemma. Det är inte alltid så lätt. Mot min önskan och vilja, men utan stora protester, så har jag fått "fuska" och göra fotografiska illustrationer eftersom inga av mina befintliga bilder passade. Tack digitalkameran. Sen ska alla dessa bilder sättas ihop för att på ett smidigt sätt kunna visas i någorlunda synk med musk och tal.
Jag använder Powerpoint som visningsprogram. I ett ppdokumnet har jag placerat in några videofiler och mängder av enskilda stillbilder. Även videofilerna, som jag gjort i Adobe Premiere Elements, består av stillbilder. Nästan allt i svartvitt. Det är både gamla bilder av bl.a. Samuli Paulaharju och Borg Mesch och relativt nytagna bilder av mig. På tisdag ska allt vara färdigt för på onsdag har vi premiär i Murjek

Nurmen Lintu

Från och med idag och drygt tre veckor framåt kan jag inte ta några fotograferingsuppdrag. Det känns lite scary. Jag ska nämligen delta i ett längre projekt som avslutas med en turné på elva dagar till en del av Norrbottens metropoler. Vad sägs om: Murjek, Siknäs, Saittarova, Vettasjärvi, Aapua, Juoksengi, Lainio, Hakkas, Mattila och Svartbyn. Tio ställen på elva dagar.
För fyra år sedan kom det ut en bok som heter Nurmen Lintu/Ängens Fågel - visor och låtar i Norrbottens Finnbygder 1677-1984. Den är skriven av Hasse Alatalo och jag hjälpte honom med bildmaterialet. Både som bildredaktör och med egna bilder. Boken innehåller 152 visor och låtar som Hasse tecknat ner och noterat efter fältinspelningar gjorda under nästan 30 års tid.
Nu ska vi koka ner denna bok till en multimedial scenföreställning på ca en timme. Det är fem musiker, en ljudtekniker och jag. Repetitionerna började igår, men jag sitter hemma och försöker bildsätta musiken och de förinspelade ljudeffekterna. Det ska vara färdigt på onsdag nästa vecka, det känns aningen stressigt. Sen har vi en vecka på oss att få all teknik och musik att samarbeta innan premiären i Murjek den 1 oktober. Jag kommer att ge lite lägesrapporter under dessa tre veckor.
På bilden ser vi Mikael, Janne och Ove under andra repetitionsdagen.