Var finns bildjournalistiken?

Jag sitter i min sommar-rastlöshet och surfar runt på olika bildjournalistiksiter som Magnum Photos, VII Photo Agency och NOOR och blir andlös av denna mängd fantastisk fotojournalistik som tar upp otroligt viktiga ämnen. Men var publiceras alla dessa bilder förutom på nätet? Inte verkar det vara i Sverige i alla fall. Jag har på intet sätt koll på allt men jag undrar verkligen när Paolo Pellegrin, James Nachtwey eller Jan Grarup hade ett bildreportage publicerat i en svensk tidning. Jag har en känsla att det bara är vi fotografinördar som får ta del av deras fotokonst. Antingen när vi letar upp dom på nätet, åker på fotofestival eller besöker ett galleri.

En iakttagelse

Jag bor ju i ett av Norrbottens största turismål. Gammelstads kyrkstad finns med på UNESCOS:s världsarvslista. Från mitt köksfönster och från min altan så ser jag varje sommar hundratals turister som promenar omkring med kameran på magen. Om det är ett heteropar som turistar så är det i 95 fall av 100 mannen som står för fotograferandet. Ofta med både stillbildskamera och videokamera. Ibland har de varsin kamera och någon enstaka gång är det bara kvinnan som fotograferar. Vaffö ä de på detta viset?

Perpignan

Äntligen har jag kommit till skott tack vare mina kollegor på SYNK bildbyrå. Jag ska åka till fotofestivalen VISA pour l'image i sydfranska Perpignan. Det är en fotofestival där den journalistiska bilden är i fokus. Vad jag har hört verkar det vara nog så mycket eländesfotografi men jag hoppas på en mix av bra bildjournalistik. Det känns extra bra att få åka i år eftersom jag inte kommer iväg på någon semestertripp utan jag sitter mest på altanen och känner hur rastlösheten ökar för varje dag.
Alla är där, dvs de flesta namnkunniga fotojournalistikgurus brukar finnas på plats. Antingen personligen eller med utställningar.
Förutom fotografin så blir det trevligt med lite umgänge på uteserveringarna i den ljumma medelhavsnatten. Det är livsnödvändigt att ha nåt trevligt att se fram emot. Något som bryter av mot vardagen.

Viktiga ögonblick

Jag såg Jan Troells "Maria Larssons eviga ögonblick", äntligen. Jag har hört så mycket gott om den och den var fantastisk. För att koncentrera sig kring det fotografiska. Vilken känsla det måste ha varit när varje bild blev så viktig. Man kan inte smälla av trehundra bilder på ett motiv och hoppas att nåt blev bra. Det var i princip ett knäpp som gällde. Och då fick man fan vara koncentrerad.
Jag saknar redan filmen och den långsammare och mer eftertänksamma process som det innebar.
Jag saknar förväntningarna innan filmen var framkallad.
Jag saknar stunden när man drog fram filmen från framkallningsdosan och fick se bilden för första gången.
Jag saknar kontaktkopiorna.
Jag saknar mina negativpärmar som blev min dagbok.
Jag saknar det oranga ljuset i mörkrummet.
Jag saknar lukten av fix.
Jag saknar känslan när man efter fyra försök gjorde den perfekta kopian.
Jag saknar inte det analoga i mitt uppdragsfotografernade.
Jag funderar på att Tri-X ska få komma in i mina egna projekt igen. Vi får se.