Fakturera ihjäl dom jävlarna

Jag tycker fortfarande att det är svårt att ta betalt. Visst har jag blivit bättre med åren och har för det mesta gott samvete när jag skickar min faktura. En gång i tiden, en kort period, höll jag på med porträttfotografering av privatpersoner. Det var svårt på många sätt och vis men att ta betalt var det svåraste. Den delen av min verksamhet la jag ner efter ett år.
På bloggen ”A Photo Editor” finns det två intressanta artiklar om att ta betalt. Från två helt olika utgångspunkter.
En diskussion med unga fotografer som försöker få ihop till brödfödan och en artikel om nån som verkligen kan ta betalt utan att skämmas.
Fotografen och skribenten Göran Segeholm har i ett avsnitt av sin bildradio ett inlägg om fotografer och fakturering. Han säger att fotograferna har en tendens att fakturera ihjäl dom jävlarna. Lyssna och begrunda avsnittet från den 7 mars.

Framtiden

Jag var på fotograffika i morse. Fem luttrade och medelålders herrar, om än i olika delar av medelåldern, diskuterade framtiden. Det blev en ganska ilsken och uppgiven (går det ihop) stämning när vi pratade om framtiden för vårt skrå.
Pelle visade upp en reklamaffisch han hittat på stan. Där erbjuder sig en fotograf? att ta studentbilder. Det är väl inget märkvärdigt, men priset är det. Två timmars fotografering, 50 digitala bilder och några kopior, om jag kommer ihåg rätt, för 850: -. Inklusive moms. Det blir ju inte ens lönsamt om man tar det svart.
Tidningarna förser skrivarna med kameror, passbilder tas av polisen, arkivbilder kan man köpa bulkvis för en spottstyver, läsarna skickar in mobilkamerabilder, och ingen betalar för ordentliga bildreportage. Vad ska vi fotografer egentligen leva av?
Det är verkligen lätt att göra tekniskt bra bilder idag. Fantastiska kameror och datorprogram som alla får med modersmjölken. Bilderna gör sig nästan själv. Skarpa och klara kort. Varför ska någon betala mig flera tusen kronor per dag när grannen/kollegan som är fotointresserad har en så bra kamera och ett så långt objektiv? Han tycker ju att det är kul att få en bild publicerad, och pengar det tjänar han ju på sitt jobb.

AB 2

Jag har aldrig velat bli företagare, ni vet en sån där som köper en BMW och en Armanikostym och sen sätter sig ner och funderar på vad de vill företaga om, då företagandet är viktigare än den konkreta verksamheten.
Sen har vi ju dom som tycker att deras paltrecept är så bra att mänskligheten borde få ta del av det eller de som brinner i sitt konstnärsskap eller de som älskar att köra lastbil. Och så har vi mig, som är passionerat förälskad i fotografin. Jag hade ju kunnat bli anställd, men eftersom jag hade ambitionen att jobba med egna bilder och egna projekt så kändes friheten som frilansare det rätta. Jag började att göra frilansjobb och bad uppdragsgivarna att betala in sociala avgifter och skatt, men alltför ofta uteblev inkomstuppgiften. Så av praktiska och fiskala skäl så gled jag sakta in i företagarens värld.
Idag har jag tagit ytterligare ett steg mot att överföra min verksamhet från den enskilda firmans till Aktiebolagets form. Jag erkänner det är av rent ekonomiska skäl. Jag betalar gärna skatt, jag gillar att betala skatt, jag gillar den solidariska tanken med skattefinansierade offentliga verksamheter. Jag har aldrig klagat på skattetrycket och gör det inte nu heller. Men utan att försöka smita undan så vill jag ju inte betala mer än myndigheterna säger åt mig att betala. Aktiebolagsformen ger mig större möjligheter att planera, att jämna ut inkomster mellan goda och sämre år, att inte behöva panikinvestera i slutet av året om det skulle finnas några kronor över.
Jag är inte helt bekväm med denna process och hoppas att allt praktisk arbete med AB-bildandet snart är över så att jag bara kan köra på i vardagen, och koncentrera mig på foto istället för på blanketter.

AB

Jag har i praktiken varit egen företagare i 29 år. Men jag har aldrig känt mig som en. Företagsvärlden och företagskulturen är för mig främmande företeelser. Det är väl min vänsterbakgrund som spelar in. Min identifikation är mer kulturarbetarens än företagarens.
Men jag har aldrig varit anställd utan alltid företagare, trots att jag inte riktigt vill kännas vid det.
Så då var det den där processen som jag inte kände mig bekväm med. Jag ska bli företagare på riktigt. I morse var jag på banken och lånade pengar för att starta aktiebolag. Min deklarationskonsult gav mig rådet att göra det. Han gav mig det rådet redan förra året men då var jag inte mogen. Så då blir det väl att rösta borgerligt nästa gång. Skämt åsido. Samtidigt som jag blir ägare av ett AB så blir jag också för första gången i mitt liv anställd.
Av mig själv. Det blir nog bra.