Kallt

Nu börjar jag bli less. Kylan tar aldrig slut. När det är så här kallt en längre tid blir det även kallt inomhus i min arbetslokal. Den är för dåligt isolerad och elementen är för små. Måste sitta med vantar och ylletröja på mig när jag jobbar. Om jag hade varit anställd hade jag aldrig gått med på detta. Men nu får jag lov att stå ut. Jag gör det jag måste och sen går jag hem och gör resten. Till helgen blir det mildare. Tack.

Nöjd

Det känns som om jag var lite väl pessimistisk i mitt förra inlägg. Man kan uppfatta det som att jag aldrig är nöjd med vad jag gör. Det är inte sant. Livet vore odrägligt om man alltid var missnöjd.
Det som kanske är svårast är att känna att alla inblandade i processen är nöjda. Vi har ju olika utgångspunkter med våra jobb som i slutändan ska smälta ihop till en helhet. Vi ser ju olika saker i bilderna och det är väl inte alltid vi förstår varandra till 100%.
Jag är nog nöjd med mina bilder till 85%. Eller kanske 84%. Eller kanske 86%.

Fakturera ihjäl dom jävlarna

Jag tycker fortfarande att det är svårt att ta betalt. Visst har jag blivit bättre med åren och har för det mesta gott samvete när jag skickar min faktura. En gång i tiden, en kort period, höll jag på med porträttfotografering av privatpersoner. Det var svårt på många sätt och vis men att ta betalt var det svåraste. Den delen av min verksamhet la jag ner efter ett år.
På bloggen ”A Photo Editor” finns det två intressanta artiklar om att ta betalt. Från två helt olika utgångspunkter.
En diskussion med unga fotografer som försöker få ihop till brödfödan och en artikel om nån som verkligen kan ta betalt utan att skämmas.
Fotografen och skribenten Göran Segeholm har i ett avsnitt av sin bildradio ett inlägg om fotografer och fakturering. Han säger att fotograferna har en tendens att fakturera ihjäl dom jävlarna. Lyssna och begrunda avsnittet från den 7 mars.

Sanndrömmar

Att vara frilansfotograf är som att köra en gammal tvåtaktare som har dåligt inställd tomgång. Det går ryckigt. Ibland står det nästan still och tidvis är det hysteriskt mycket att göra. Vid dessa hysteriska tidsperioder kan min drömverksamhet också stegras. Jag får mardrömmar, eller kanske jag ska säga otrevliga drömmar, där det inte går så bra. Jag missar fotograferingar, kör till fel stad eller rentav till fel land. För mig är det jätteviktigt att aldrig komma sent och att då inte komma alls blir ju snarast en mardröm.
I helgen slog mina drömmar in.
Jag hade en fotografering på lördag eftermiddag vid 17 tiden och när jag satt och åt en god middag och drack ett glas vin så slog det ner som en blixt. Jag var 2½ timme sen. Eller rättare sagt det var kört. Jag försökte efter bästa förmåga förtränga detta för att inte förstöra lördagen, det gick ju ändå inte att reparera skadan då.
På söndag skickade jag ett sms och bad om ursäkt och förklarade mig, jag orkade inte ringa just då.
Lördagen bestod av veckohandling, brödbak, skidskytte på TV, julmarknad, middagsgäster, och konstvernissager som jag gick omkring och hade dåligt samvete över eftersom jag inte hade tid att gå. Det blev för mycket för min lilla hjärna. Fotograferingen slank emellan några av de grå. Pinsamt är ordet. Mänskligt är ett annat. Jag är tacksam om mina drömmar inte slår in allt för ofta.

Väntar

Om det är nånting man blir bra på i detta yrke så är det att vänta. Jag har säkert väntat bort nåt arbetsår under mina yrkesår. Just nu fotograferar jag drygt hundra personalporträtt på ett företag i Luleå. Det är gjort ett bra tidschema men om mina fotomodeller inte följer det så spelar det ingen roll hur bra det är. Så detta inägg är tidsfördriv i väntan på nästa fotografiska insats.

Väl valda vänner

Jag har varit i Stockholm i helgen på utställningar, årsmöte, inspirationsdagar och fest. Det bästa är att få träffa kollegor och gamla vänner som jag inte sett på flera år. Man behöver komma ur sin ensamtillvaro som frilansare nån gång emellanåt.

Dag 10

Och inte fick jag Rubus Arcticus i år heller. Norrbottens Läns Landsting har delat ut Rubus Arcticus stipendiet sedan 1995 och hittills har ingen fotograf fått det. Det är inte riktigt sant, en fotograf har fått det men hon fick benämningen konstnär. Jag är inte det minsta bitter.
Arbetsdagen idag startade med sovmorgon till klockan åtta. Hur skönt som helst. På fm hade jag en fotografering på ett byggföretags kontor. Personalbilder och kontorsmiljöer. Väldigt positiva människor, nåt som kunde ha blivit en ökenvandring blev en riktigt trevlig stund. Tyvärr var nästan hälften av personalen borta så jag måste dit en gång till. Eftermiddagen tillbringades framför spisen inför morgondagens 50-års kalas.

Dag 9

När jag skriver en dagbok på detta sätt känns det som att jag har ett tråkigt och enformigt liv. Inte i verkligheten men när jag läser om mig själv upplever jag det så. Knäpp lite kort här och knäpp lite kort där. Sitt framför datorn. Leverera. Har jag blivit en bildmaskin, som gör vad alla andra vill. Nu var det länge sen jag på allvar gjorde nåt eget, det är dags att skärpa till sig.
Idag har jag på fm flängt runt och knäppt en massa kort, och jag har precis kommit hem från Piteå där jag fotograferat NLL:s fest för pensionärer och för de som jobbat 25 år. Det kommer att publiceras i personaltidningen. Detta är näst sista dan på min jobbdagbok. Om jag fortsätter blir jag deprimerad.

Dag 8

I morse blev jag också tvungen att kliva upp för tidigt. Jag skulle fotografera en frukostförelsäning med Johan Stael von Holstein på Aurorum Science Park i Luleå. Han pratade om entreprenörsskap. Näst efter kärlek så finns det inget bättre, enligt JSvH vill säga. Fotograferingsmässigt gick det inte alls bra. Totalt värdelöst ljus och egentligen också i fel lokal.
Jag hann inte lyssna färdigt för jag skulle ut till Sunderby Sjukhus för att fotografera på Hudmottagningen till en artikel i Landstingstidningen. Man kan säga att det blev lite för mycket på för kort tid för att vara optimalt. Men när jag kom till sjukhuset visade det sig att patienten som skulle vara med hade blivit sjuk? så det blev fyra mil bil helt i onödan. Jag hade alltså i lugn och ro kunnat stanna kvar på föreläsningen och gjort ett bättre jobb. Om det är något jag har blivit bra på genom åren så är det att vänta och att göra lappkast.
Tillbaka till Aurorum gjorde vi ( jag och en skribent från en reklambyrå ) ett svep för att ta bilder till Luleå Kommuns näringslivstidning Progress. Hem fram och tillbaka. In till stan för ett kompletteringsporträtt till en artikel åt Landstinget. Lunch. Eftermiddagen framför datorn.

Dag 7

Lena fyller 50 år idag och vi har varit ett par i drygt 30 år. Denna dag har delvis gått åt till att göra förberdeleser inför 50 års kalaset på lördag.
Men lite jobb har jag allt hunnit med.
Personalbilder för en reklambyrå här i Luleå.
Porträtt på en som spelar jultomte till Landstingets personaltidning. Först i samband med repetitioner av Julkalendern i Stadsparken och efter det civila bilder.
Två av mina kamrater fråm SYNK bildbyrå var i stan och ville ta en öl ikväll. Jag tackade naturligtvis nej, kan inte gärna vara ute och dricka öl när min fru fyller 50. Dessutom visste jag att några vänner skulle komma på besök. Så det blev lite skumpa här hemma istället för öl på puben.

Dag 6

Måndag igen. Bilen till verkstan för att byta den krockkudde som inte blev utbytt förra veckan pga felbeställning. Den blev inte bytt idag heller eftersom leveransen blev försenad. En krockkudde innehåller krut och då får den inte fraktas med flyg utan måste ta landsvägen. Antagligen blev den försenad eftersom det snöar och blåser.
Annars blev det innejobb hela dan. Färdigställande av bilder, telefonbokningar inför jobb senare i veckan. Och som vanligt när jag har tid över så gör jag lite bilder till min bildbyrå, SYNK.
På kvällen hade Publicistklubben en debatt/diskussion med Lars Borgnäs och Tomas Bresky om fördjupande journalistik. Eftersom jag är med i styrelsen så deltog jag i en middag med dessa två herrar innan debatten. Uppslutningen på mötet var väl så där, vi var ett trettiotal, men jag tror att alla var nöjda. Som vanligt inga fotografer i publiken.

Dag 5

Skönt med fredag, extra god mat och lite vin. Jag begär inte mycket mer.
Ännu en datordag. Ordnat proofprints/kontaktkopior på fabriksjobbet jag gjorde tidigare i veckan. Sorterade och städade i datorn. Brände DVD: er, kastade en massa skit och konstaterade ännu en gång att jag tar alldeles för många bilder. Måste skärpa till mig. Jag har precis köpt en ny kamera, Nikon D700, och äntligen verkar det som man kan lite till 100 % på autofokusen. Då blir det lättare att skärpa till sig och inte överfotografera (finns det ordet). Avslutade arbetsveckan med Nautilusträning.
För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av Sofia från en av mediautbildningarna. Hon ville också göra praktik hos mig till våren. Naturligtvis tackade jag ja. Idag ringde hon med ytterligare en fråga. De har till uppgift att göra en dokumentärfilm och hon funderade på att följa mig. Vad säger man! Jag ska bli dokumentärfilm, det blir säkert otroligt nyttigt att vara på andra sidan kameran. Antagligen blir det en näradödenupplevelse att se sig själv, men det bjuder jag på.

Dag 4

Denna dagen ett liv, visst var det så Farbror Melker i Saltkråkan sa. Vad han egentligen menar är jag inte säker på. Var det att dagen var så lång och tråkig att det kändes som ett helt liv eller menade han att man ska ta tillvara på varje dag som om det vore ett helt liv eller...
Vet egentligen inte varför jag började dagens inlägg på detta sätt, men jag har haft en bra och lugn dag. Lite datorjobb, sortering och arkivering av veckans fotograferingar och sen har jag jobbat i mörkrummet och kopierat svartvita bilder resten av dagen. Trettio bilder som sträcker sig över trettio år. Så det blev nästan ett halvt liv denna dag.

Dag 3

Jag har blivit mentor. En tjej från Gymnasiet i Kalix ringde mig för ett tag sedan och undrade om jag ville hjälpa henne med hennes specialarbete. Porträtt och smycken. Jag tackade naturligtvis ja. Det förvånar mig att inte fler fotografer in spe hör av sig till oss aktiva fotografer för studiebesök, pryo, föreläsningar mm. Beror det på att de är blyga, ointresserade, tillräckligt bra eller bara lata? I Luleå har vi två mediautbildningar och en estetisk utbildning på gymnasienivå. Det är säker ett par tre hundra elever sammanlagt. Under de senaste tre åren har två elever hört av sig.
Nå, Linnea hörde i alla fall av sig. Först skickade hon några bilder hon redan har tagit och jag gav henne synpunkter via mail och idag kom hon till Luleå för att träffa mig. Hon hade också med sig en av sina modeller. Vi gick igenom massor med bilder hon tagit och jag gav henne feedback och vi resonerade om sätt att gå vidare.
Jag tycker verkligen det är roligt att vara pedagog. Det kan kanske bli en ny karriär.
Eftermiddagen gick åt till ett litet jobb åt en lokal tidning och efter det gjorde jag snabbesök hos två kompisar. En konstnär och en fotograf. Ikväll blir det herrträff på Bishops Arms.

Dag 2

Idag klev jag upp tidigare än vanligt och har varit tröttare än vanligt. Fem mil bil i morgonmörkret gjorde inte saken bättre. Kom fram exakt i tid, när jag klev in genom dörren till min kontaktperson så tittade han på datorns klocka och konstaterade lite att den var 08.00.02. Jag var två sekunder sen.
Mitt uppdrag idag var att ta bilder på en fabrik för framförallt deras web men även för andra framtida behov. Drygt halva dan gick jag runt i fabriken och försökte hitta det rätta ljuset och de rätta vinklarna för alla olika moment som de ville ha bilder på. Resten av tiden var jag på samhället och tog bilder på referensobjekt. Det är en hård tid att vara fotograf i Norrbotten denna tid av året. Vill man ha dagsljus fär man för det första hoppas på en molnfri dag och även då kan man bara utnyttja några timmar mitt på dan.
Det gick väl ganska bra, men som jag anade så hann jag inte med allt på min lista. Får se om de nöjer sig med detta för nu eller om jag får en kompletteringsdag.
Lunch på den enda hamburgerian som duger, Max. Där läste jag ett inlägg av Göran Greider på Aftonbladets kultursida om den finansiella krisen. Tänk om man hade bråkdelen av hans klokskap och kunskap.

Dag 1

En ambition jag hade med denna blogg var att skriva en slags jobbdagbok. Den närmaste tiden ska jag verkligen göra ett försök för att på allvar visa hur en frilansfotograf på landsorten har det.
Dag 1:
Jag kliver för det mesta upp när Lena har gått till jobbet. Det är skönt att få var helt ensam på morgonen. I normala fall innebär det ca 07.30.
Innan toalettbestyren så startade jag hemmadatorn. Klockan åtta skulle jag lämna synpunkter på sista korret av Kyrknyckeln, en församlingstidning som jag både tar bilderna till och är redaktionsmedlem i. Gick ner till min arbetslokal vid halv nio. Kallt som fan, jag har inte hunnit vänja mig vid minusgrader ännu. Jobbade vid datorn; med lite privata bilder, med bilder till SYNK bildbyrå, med bilder till uppdatering av min hemsida. Fick några telefonsamtal med jobbförfrågningar. Allting ska ske så jävla fort, ingen planering eller framförhållning verkar vara orden för dagen.
Eftersom jag inte har någon arbetsgivare som bestämmer mina arbetstider så blir det ofta att jag gör privata ärenden under "arbetstid". Idag skulle bilen in på verkstad för att byta en krockkudde så jag körde dit den och tog bussen hem. Lena hämtar den efter jobbet. På väg till verkstaden rekade jag lite inför en bild som ska tas på onsdag. Jag behöver en miljö med mycket grönska. Hittade vad jag sökte på en stormarknad för blommor.
Linssoppa och nybakt bröd till lunch. Hann också med att planera veckans matinköp.
Mer datorjobb på em, men denna gång vid hemdatorn. Jag har ingen internetuppkoppling på jobbet så när jag skickar bilder eller jobbar med min hemsida så sker det från hemmet. Eftersom jag bara bor 50 m från min arbetslokal så går det bra. Låga fasta kostnader är ingen nackdel.
Jag jobbade med bilder till uppdateringen av min hemsida. Jag ska byta ut vissa gallerier och lägga in några helt nya. Det blir färdigt om nån vecka.

Bildbar

Antagligen har Torsten sagt nåt roligt.

Idag ska vi på middag till några vänner.
I går fyllde jag år och hela lilla kärnfamiljen var samlad. Kan inte bli annat än trevligt.
I förrförrgår hade vi en s.k. Bildbar. Vi är ett gäng fria fotografer som är medlemmar i SFF, Svenska Fotografers Förbund, som två gånger per termin brukar ordna en träff med någon slags programpunkt som inspirerar eller utvecklar. Denna kväll var Vinter Reklambyrå vår värd. Magnus och Lars-Åke berättade om hur de jobbar med bilder och om hur det gick till på det glada 80-talet när "the sky was the limit". Det är lätt att inse att vilkoren i Stockholm och Göteborg på 80 talet skiljer sig ganska mycket från villkoren i Luleå idag. Mindre projekt, mindre pengar och mindre tid.

Livet är orättvist

Framsida och baksida på 2008 års utskick.

En gång per år brukar jag göra ett utskick till presumtiva kunder, Eller kanske inte ens en gång per år. Det är all riktad markandsföring som jag håller på med. Jag vet att man egentligen borde följa upp utskicket med ett telefonsamtal men den tanken tänker jag egentligen inte. När någon ny kund dyker upp frågar jag ofta hur de har hittat just till mig. Någon enstaka gång, alldeles i anknytning till ett utskick, kan de svara just utskicket var anledningen till att de ringde upp just mig. Men för det mesta handlar det om att någon kände en som hade arbetat med en kompis till en man till någon jag känner.
Ofta undrar jag hur saker och ting egentligen hänger ihop. Varför har vissa mer jobb än de hinner med och andra klarar sig knappt. Kom inte och säg att det bara beror på hur bra yrkesman man är.
Låt mig citera min äldsta son Love: Livet är orättvist och sen dör man

Kom hem

Det var några dagar sen jag bloggade sist.
Har man varit borta i tre veckor från den vanliga produktionen så straffar det sig. Det är mycket att att ta igen. Lite kul är det när kunder mailar och säger att: Nu får du fan komma hem. Egot blir inte mindre direkt. Om det är bra eller dåligt låter jag andra avgöra, det med egot alltså.
Låt mig ta tisdagen som exempel.
08.30-12.00 Fotografering av aladåber, blodpalt och blodplättar till en lokal matproducent.
Lunch
13.00-15.00. Färdigställande av bildspel som ska visas på Kulturens Hus under Liet Lavlut, en Festival över gränser kulturer och nationer.
Leverans av digitala bilder till SvT inför kvällen inspelning av Eftersnack. Hämtning av hyrbil.
15.30-16.30. Jobb åt Lärarnas Tidning
16.30-19.00. Hemtjänst
19.30-21.00. Inspelning av Eftersnack om Nurmen Lintu på SvT i Luleå
21.00-22.00. Resa till Kalix inför morgondagens jobb om löjfiske.
Naturligtvis väljer jag extra fullpackade dagar när jag ger exempel som denna dag.

Tordag 16 gav vi vår sista föreställning av Nurmen Lintu för denna gång. Lilla salen på Kulturens Hus var utsåld. Vi börjar bli vana vid utsålda hus.
Jag kommer snart att lägga ut lite fler bilder från turnén här på bloggen. Har inte hunnit med det ännu.

Fotografstatist

Imorgon börjar en ny säsong av den svenska polisserien Höök. Förra säsongen var inget vidare, enda anledningen till att jag såg vartenda avsnitt, var att den var inspelad i Luleå med omnejd. Huvudrollsinnehavaren är ny men inspelningen är fortfarande gjord här uppe. Dessutom dyker det upp en statist vars blogg du just nu läser. Jag staterar nämligen som pressfotograf.
Det började med att de ville låna lite kamerautrustning av mig och det slutade med att de lånade mig också. Jag är naturligtvis extra känslig när fotografer uppför sig som idioter i filmer och på TV. Förut var det ju lätt att se att det inte ens fanns film i kameran, pinsamt. Så äntligen en fotagrafstatist som vet vad det handlar om och som kan göra rätt.
Men så enkelt var det inte.
Scenen var en trafikolycka. För att inte avslöja vad som händer (SvT kanske blir sur) så kan jag kort säga att jag också uppförde mig som en idiot. Om det varit på "rikt" hade jag gjort på ett helt annat sätt.
Under repetitionen gjorde jag helt efter eget huvud men blev tillsagd att inte göra si utan istället göra så. Att jag påpekade för regiassistenten? att det var felaktigt och att jag antagligen skulle få sparken eller åtminstone en rejäl utskällning för inkompetens från min redaktion, hjälpte inte alls.
Jag tog order och blev ännu en av fotograferna som jag får skämmas över på TV. Med lite tur så är jag bortklippt eller så märks det inte.