Swedish Jazz Celebration

Om en dryg vecka är det SJC i Luleå för andra gången. Förra gången 2007 var jag en av två officiella fotografer. Den här gången blev jag tvungen att tacka nej för jag har bokat en resa till Japan som krockar med jazzfesten. Nu vet jag ju inte säkert om jag kommer iväg till Soluppgångens land. Jag hoppas och tror att det ska stabilisera sig under nästa vecka.
En del av de bilder som jag tog 2007 visas nu i ett bildspel som jag satt ihop tillsammans med 5 andra fotografer.
Om ni känner er sysslolösa mellan 20.00 och 08.00 så kan ni ta en promenad till Kulturens Hus i Luleå och titta. Det visas varje kväll/natt fram tom. nästa helg.

Urkult

Delar av helgen tillbringade jag på musikfestivalen Urkult i Näsåker. Jag har tidigare hört talas om den och bara med positiva ordalag. Anledningen till att jag åkte denna gång var att Nurmen Lintu skulle ha två föreställningar där. Jag är ju nästan med i en musikgrupp eller jag är verkligen med i en musikgrupp men spelar inte. Spela är ju det jag helst skulle vilja göra. Jag tror att många fotografer är musiker som är tondöva eller bara inte tillräckligt musikaliska för att kunna bli musiker. Visst är det så? Med mig är det så i alla fall.

Nå, min uppgift är att sköta om det bildspel jag har gjort. Både med egna bilder och andras bilder.
Detta en parentes.
När vi gled in i Näsåker sent på onsdag kväll kände jag mig som hemma. De femhundra bofasta hade plötsligt utökats till 5000.
Att uppleva Urkult är som att förflyttas till 70-talet. Tjejerna såg precis ut som då. Men i ett ögonblick av otäck klarsynthet insåg jag att det gör inte jag.
Jag har aldrig sett så många dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder, och killar med kjol på ett och samma ställe.
Jag har varken dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder eller kjol men kände mig som hemma ändå.
Det var länge sen jag kände doften av jazztobak men den var fortfarande lätt att känna igen.
Jag har aldrig känt så mycket kärlek, solidaritet och värme i en så stor folksamling.
Jag har aldrig varit på en så vänlig festival. Inga knutna nävar eller testosteronstinna hanar som ska visa vem som är starkast. Det är en kramtät fesival.
Detta måste vara unikt.
Dessutom mycket bra musik. Min toppupplevelse var MU från Portugal som spelade nån slags balkaninspirerad extatisk dansmusik. Dessutom såg jag Den Fule, Nina Ramsby och Ludwig Beghe Trio, Theresa Andersson, Dag Vag, Esbjörn Hazelius.
Det var första gången men antagligen inte sista.

Sista rutan

Igår smög sig ett jubileum förbi utan att kasta den minsta skugga över tillvaron. Eller kanske det var utan att förgylla tillvaron. Den 11 november 2007 var jag och fotograferade en liten folkmusikfestival i en by utanför Luleå. Festivalen går av stapeln varje år lördagen innan farsdag. Lokalen är en norrbottensgård som samtidigt är bostad för han som är arrangör.
Det som är jubileet i sammanhanget är att då tog jag min sista/senaste filmrulle. Efter det har jag bara fotograferat digitalt.
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag saknar mina negativ.
Det blir mer och mer sällan som jag öppnar mina väl ordnade negativpärmar med tillhörande kontaktkopior. Alla kemikalier har blivit för gamla och förstoringsapparaten skulle behöva in på service. Mörkrummet har jag fortfarande kvar. Enda gångerna jag går in dit är när jag ska sätta på radion eller fylla kaffebryggaren med vatten. Annars samlar det bara damm. Så länge som jag har kvar min verksamhet i nuvarande lokaler kommer mörkrummet att få stå kvar. När jag flyttar packar jag ner det i lådor i väntan på analoga tider.

Umeå Jazzfestival

Det gjorde susen. Kramp i pekfingret, ömma benhinnor och lite mer öronsus än vanligt. Utöver detta en bunt nya jazzbilder både till min egen jazzsamling för en utställning nån gång i framtiden och bilder till SYNK bildbyrå .
Jag och Johan Gunseus som båda är knutna till bildbyrån har förutom många musikaliska upplevelser fyllt på bildbyrån med färska jazzbilder umgåtts och haft trevligt.
För att nämna några artister: Yun Kan 10, Norrbotten Big Band med Carla Bley, Motif, Lina Nyberg m.fl.
Den största musikaliska upplevelsen var utan tvekan den israeliske basisten Avishai Cohen och hans medmusikanter. Om ni inte känner till honom så föreslår jag ett besök på Spotify eller i närmaste skivbutik.

Det var ett tag sedan

jag gjorde nåt inlägg här.
Livet är i limbo. Mellan ingenting och nånting. Närmare ingenting. Ingenting av intresse att förmedla. Jag gör det som måste göras och ingenting mer. Nästan.
I helgen ska jag i alla fall på Umeå Jazzfestival och lyssna och fota. Bilderna kommer att läggas in på Synk bildbyrå som jag är med i. Det blir ju ett eget projekt i miniformat. Ingen beställare, bara av egen lust.
Att bara göra det andra vill att man ska göra blir i längden deprimerande, och i förlängningen ger det sämre och sämre bilder. En helg med jazz och fotografi kommer att göra susen.

Jazz&Folk

Något av det bästa jag vet är att lyssna på bra musik och att fotografera.
Det kan knappast bli bättre än att kombinera dessa två storheter. Det är precis vad jag gjort i en utställning som egentligen är två utställningar. De ska visas på Norrbottens Museum under sommaren.
Jazzdelen, om Norrbotten Big Band, är fotograferad under sju års tid. Både på uppdrag och privat. Den utställningen visades första gången på Kulturens Hus under Swedish Jazz Celebration i mars 2007.
Folkdelen är fotograferad från 1976 och fram till 2009. De senaste bilderna är bara två veckor gamla. Den utställningen visades första gången två dagar under Spelmansstämman i Gammelstad helgen före midsommar.
På min hemsida hittar du ett bildspel med utställningens samtliga bilder och lite folk- och jazzmusik.

Jazzobild på jazzomat

Min gamle vän Curt Bröms, en mycket duktig icke yrkesfotograf, ställer ut jazzfotografi på Jazzomat, en liten restaurang i Luleå. Jazz är näst fotografi Curts stora passion (jag nonchalerar hästintreset) i livet. Och vad kan vara bättre än att kombinera dessa två storheter.
Den översta bilden är Curts och föreställer Chet Baker spelandes på Bodens Jazzfestival för många år sedan. Den nedre bilden föreställer Curt under hängningsarbetet på Jazzomat för några dagar sedan.

Tomhet

Julledigt. Precis som under sommaren så är julen en tid helt utan uppdrag. Ingen vill ha mig, och det kunde inte vara bättre. Visst är det skönt att få sova tills man vaknar, men tyvärr är det ungefär samma tid oavsett om det är arbetsdag eller inte. Julafton är oftast helt okey. Jag tycker om förberedelserna. Slå in julklappar och laga god mat. Sen älskar jag verkligen julmaten och en god snaps och en god öl. Nu har jag inga små barn längre men det är roligt at få ge mina vuxna barn gåvor och jag vore oärlig om jag inte erkände att jag gillar att få julklappar också. Idag, juldagen är antagligen året tråkigaste dag. Allt är över och ingenting blir gjort. Det är samma känsla som när ett projekt är avslutat, vernissagen är över och boken är tryckt. Tomhet.
Jag har två ambitioner under julledigheten. Skriva en projektbeskrivning färdig för att kunna söka pengar och finslipa bildspelet till vår folkmusikföreställning "Nurmen Lintu". Vi ska visa den på Jokkmokks Marknad i början av februari och på Umeå Folkmusikfestival i slutet av samma månad.
21.05 är det konsert med EST på Svt2. Den vill jag inte missa.

Improvisation

Jag har varit på workshop i Torneå. Inte en fotografisk utan en musikalisk. Jag har tidigare skrivit om jazz och fotografi (080522) och de likheter jag ser mellan dessa två konstformer och att få delta i ett seminarium om jazzimprovisation gör mig definitivt till en bättre fotograf.
I helgen har Norrbotten Big Band (NBB) varit ledare och mentorer för ett gäng musiklärare från Norrbotten och Uleåborg i Finland. Det är en del av ett projekt som heter Music on Top, jag har varit där för att dokumentera helgens aktiviteter för bland annat deras hemsida
Det finns mycket att skriva om denna helg men speciellt kommer jag att minnas och vara tacksam att ha fått var med på trombonisten Sven Berggrens improvisationsworkshop. Det blev väldigt tydligt att det är musik man borde syssla med. Jag blev otroligt avundsjuk när de skapade musiken i samma ögonblick som den hördes. In i öronen och direkt ut i blodomloppet.
Jag måste börja spela.
Pratade med Karl Martin Almqvist , tenorsaxofonist, och passionerad amatörfotograf. Tänk om man kunde göra ett byte, jag fick ta över hans saxfärdigheter och han mina fotografiska för en vecka eller så. Undrar om någon av oss skulle vilja byta tillbaka?

Liet Lavlut

Och vinnaren är Jacques Culioli

Jelte Posthumus & Pilatus Pas

Igår var det Liet Lavlut, en Festival över gränser kulturer och nationer på Kulturens Hus i Luleå. Ännu ett perfekt tillfälle att kombinera jobb och nöje. Jag hade köpt biljetter för att gå när NK ringde och undrade om jag kunde foto tillställningen. Det var ju på ett ut.
Iblnad undrar jag över hur mycket plats en fotograf får ta i jakten på bra bilder. Jag tror att jag resonerat kring detta förut. PÅ Liet Lavlut var det en otroligt energisk fotograf som nästa tog mer utrymme och uppmärksamhet än artisterna. Måste man sitta på huk på scenkanten när man lika gärna kan stå nedanför? Det var blixtförbud men trots detta användes blixt. Hur många gånger måste man springa fram och tillbaka efter scenkanten för att leta den perfekat vinkeln utan att en sekund tänka på publiken? I normala fall är också jag väldigt aktiv när jag fotograferar men under denna konsert/tävling stod jag på nästa samma plats hela tiden. Det kändes ibland frustrerande emn jag fick de bilder jag behövde och störde minimalt.

Nurmen Lintu

Från och med idag och drygt tre veckor framåt kan jag inte ta några fotograferingsuppdrag. Det känns lite scary. Jag ska nämligen delta i ett längre projekt som avslutas med en turné på elva dagar till en del av Norrbottens metropoler. Vad sägs om: Murjek, Siknäs, Saittarova, Vettasjärvi, Aapua, Juoksengi, Lainio, Hakkas, Mattila och Svartbyn. Tio ställen på elva dagar.
För fyra år sedan kom det ut en bok som heter Nurmen Lintu/Ängens Fågel - visor och låtar i Norrbottens Finnbygder 1677-1984. Den är skriven av Hasse Alatalo och jag hjälpte honom med bildmaterialet. Både som bildredaktör och med egna bilder. Boken innehåller 152 visor och låtar som Hasse tecknat ner och noterat efter fältinspelningar gjorda under nästan 30 års tid.
Nu ska vi koka ner denna bok till en multimedial scenföreställning på ca en timme. Det är fem musiker, en ljudtekniker och jag. Repetitionerna började igår, men jag sitter hemma och försöker bildsätta musiken och de förinspelade ljudeffekterna. Det ska vara färdigt på onsdag nästa vecka, det känns aningen stressigt. Sen har vi en vecka på oss att få all teknik och musik att samarbeta innan premiären i Murjek den 1 oktober. Jag kommer att ge lite lägesrapporter under dessa tre veckor.
På bilden ser vi Mikael, Janne och Ove under andra repetitionsdagen.

Diskretion hederssak

Att fotografera på konserter kan ibland vara besvärliga uppdrag. Det blir en kompromiss mellan att leta de bästa vinklarna och att störa publiken så lite som möjligt. Jag tycker det är otroligt irriterande med fotografer som tar för mycket uppmärksamhet från musiken med både blixtar och allt för energiskt letande av de bästa vinklarna. Man måste ju tänka på att publiken har betalt för att få en musikupplevelse. Det är naturligtvis olika på olika typer av konserter. När hårdrocksbandet spelar så stör nog inte kameran så mycket men när stråkkvartetten spelar en sats i diminuendo då bör man vänta med bilderna.
Idag fick jag i uppdrag att fota Gunnar Idenstam som tillsammans med Christian Lindberg hade konsert i Domkyrkan i Luleå. Jag bestämde mig att ta bilderna på Gunnar (kyrkorgel) innan konserten och kompletterade med en på Christian (trombon) under konserten. Jag tror inte att jag störde allt för mycket.

Fotoförbud

Jag pratade med folk från festivalledningen om fotoförbudet. De sa att artisterna hade det inskrivit i avtalen att fotoförbud skulle råda. Framförallt med systemkamera. På Lars Winnerbäcks hemsida så står det uttryckligt att all fotografering är tillåten, även med systemkamera. Men däremot är det förbjudet att ta upp ljud och filma.
Så med en ovetenskaplig undersökning så stämmer inte festivalledningens argument när den största av festivalens artister tillåter fotografering. Min undersökning kommer att fortsätta.

Jag har blivit gammal

Jag tror att jag har blivit gammal.
Igår var jag på Luleåkalaset både för att ta bilder till Synk och för att roa mig. Många stadsfester har det blivit, men igår kändes det inte bra. För mycket folk och för trångt, för bullrigt och surrigt i öltälten och nästan inga artister som intresserade mig. För kallt för att njuta av ölen. Jobbigt med alla drängfulla medelålders och sorgligt med alla drängfulla ungdomar (been there done that). Jag har nog blivit gammal.
Nordens bluesdrottning (jag tror det var så hon presenterades) Erja Lyytinen var en positiv överraskning. Full av spelglädje och med bra publikkontakt och inte alls så enformig som blues i stora mängder lätt kan bli.
I entrén fanns en skylt som berättade att det var fotoförbud med systemkameror. På Stockholms Jazzfestival var det generellt fotoförbud på hela Skeppsholmen. Jag antar att det är all publicering på internet som har börjat ge dessa restriktioner. Vad ska man säga? På sätt och vis kan jag tycka att det är bra, ibland kan det vara fler kameror än instrument på en spelmansstämma och det kan bli väldigt störande när det blixtrar hela tiden på en konsert. Men med tanke på hur mycket jag fotograferade innan jag fick möjlighet att ackreditera mig så skulle det ha känts fördjävligt att bli stoppad i entrén. Förbud är ett enkelt sätt att försöka lösa ett problem men det känns inte riktigt bra.
Jag ska gå på Kalaset ikväll igen och se om jag blivit lite yngre.

Bara musik

Egentligen är det musiker jag vill vara. På midsommarfesten hade jag mycket hellre spelat ett instrument än att ta de oskarpa och dåliga bilder som jag hittade i min kamera dan efter.
Om jag blev tvungen att välja bort alla konstarter utom en enda så skulle musiken vara den som blev kvar. Bildkonsten (dit räknar jag naturligtvis foto också) skulle försvinna ganska tidigt. Visst låter det konstigt av en som säger sig älska att fota, älskar att diskutera fotografi och älskar att titta i fotoböcker och på fotoutställningar. Men hur det nu än är så är tanken att leva helt utan musik svårare än tanken att leva utan bildkonst.
Jag och min kompis Hasse som är musiker åker till Grekland och sätter oss på torget. Hasse tar fram sitt dragspel och börjar spela. Vad händer? Människor samlas kring oss och stämningen kommer att bli glad och uppsluppen. Kanske någon annan hämtar sitt instrument och festen är igång. Sen tar jag fram min kamera. Vad händer? Plötsligt blir folk misstänksamma och börjar gå därifrån och festen tar slut.
Jag vet det är hårddraget, men det finns några uns av sanning i denna lilla historia.
Bilden är från en liten spelamansstämma i Avan, en by utanför Luleå.