Mot ljusare tider

Jag bor så nära polcirkeln att vi nästan har midvintermörker och midnattssol. Lika deppigt som det är när det vänder mot mörkare tider kring midsommar lika trevligt är det när det vänder mot ljusare tider kring jul. I år kom vändningen den 21 december. Det blir plötsligt lite lättare att leva och enklare att vara fotograf. I går tog jag mig en promenad i Kyrkbyn för att njuta av ljuset som försiktigt håller på att återvända. Jag hade kameran med mig och tog några bilder som du kan se i collaget här ovan.

Tomhet

Julledigt. Precis som under sommaren så är julen en tid helt utan uppdrag. Ingen vill ha mig, och det kunde inte vara bättre. Visst är det skönt att få sova tills man vaknar, men tyvärr är det ungefär samma tid oavsett om det är arbetsdag eller inte. Julafton är oftast helt okey. Jag tycker om förberedelserna. Slå in julklappar och laga god mat. Sen älskar jag verkligen julmaten och en god snaps och en god öl. Nu har jag inga små barn längre men det är roligt at få ge mina vuxna barn gåvor och jag vore oärlig om jag inte erkände att jag gillar att få julklappar också. Idag, juldagen är antagligen året tråkigaste dag. Allt är över och ingenting blir gjort. Det är samma känsla som när ett projekt är avslutat, vernissagen är över och boken är tryckt. Tomhet.
Jag har två ambitioner under julledigheten. Skriva en projektbeskrivning färdig för att kunna söka pengar och finslipa bildspelet till vår folkmusikföreställning "Nurmen Lintu". Vi ska visa den på Jokkmokks Marknad i början av februari och på Umeå Folkmusikfestival i slutet av samma månad.
21.05 är det konsert med EST på Svt2. Den vill jag inte missa.

Esko Männikkö

Började min dag med att förbereda den förrätt som vi ska ha med oss på ett födelsedagskalas ikväll. Hann precis koka äggen när strömmen gick. Det har snöat kraftigt de senaste dagarna, och snön är blöt och tung, så jag antar att det var anledningan till strömavbrottet. Jag fick äta frukost och läsa tidningen i stearinljusets sken. Efter en timme kom elen tillbaka.
Klockan ett var det vernissage på Konsthallen i Luleå, den ville jag absolut inte missa. Den finske fotografen Esko Männikkö visar en stor samlingsutsällning i Konsthallens alla tre rum. Det var en mäktig utställning som jag måste besöka fler gånger. Vernissager är oftast dåliga tillfällen att titta på bilder, då ska man ju helst mingla omkring och prata med folk. Jag går tillbaka när jag vet att det är lite folk i omlopp. Männikkö själv var där men sa inte mer än 10 ord, han låter bilderna tala. Jo, sen pratsjöng han de fem första orden på Frank Sinatras "I did it my way".

Dokumentärfilm

Det här är Sofia från NTI Gymnasiets mediautbildning. Som skoluppgift håller hon på att göra en dokumnetärfilm om mig. Det är mycket trevligt att få umgås med unga entusiastiska människor, och förhoppningsvis har jag med min erfarenhet av mediabranschen något bra att bidra med. Inte bara för henne utan även för övriga elever på skolan. Det kommer säkert att bli en kanonfilm.

Fem minuter

Ska berätta om ett jobb och en bild som blev essensen av detta jobb. Vi skulle porträttera en skådespelare som efterträdde en avliden (i Luleå legendarisk) skådespelare som Jultomte i en levande julkalender. Eftersom det var skådespelaren och inte tomten som var huvudperson i vår artikel så var den viktigaste bilden en civil bild på honom. Jag tog de första bilderna under ett genrep. Sen gjordes intervjun. Under själva intervjun gick det inte att fota pga fult ljus och störande bakgrund. Men under tiden så funderade jag på vad jag skulle göra. Jag vill inte påstå att jag är lat men jag vill inte göra saker mer komplicerade än vad de är. Naturligtvis hade jag kunnat släpa honom runt halva stan för att hitta en lämplig miljö, men jag bestämde mig för att ta bilden här och nu. De bilder jag hade tagit tidigare var aktiva bilder så jag bestämde mig för att ta en Kronblombild. För er som inte vet vem Kronblom är så ska jag berätta att det är en tecknad seriefigur som helst tillbringar sin tid på sofflocket. Han är lat. Nå. Jag bad Kjell (skådespelaren) lägga sig på soffan och i samma ögonblick kom en kollega till honom in med sina hundvalpar. Då uppenbarade sig det rätta tillfället. Kjell ville på en gång leka och busa med hundarna och där kändes det som att bilden fanns. Fotograferingen tog kanske 4 minuter. Den kommentar jag fick från journalisten gick ut på att hon hade minnsann jobbat i över en timme och för mig tog det bara fem minuter. Hon sa det med glimten i ögat. Ibland betyder tiden allt och ibland så betyder den ingenting.

Oss demokrater emellan

Då och då måste jag disponera om utrymmet i min arbetslokal. Idag behövde jag göra plats för en fotoskrivare. Stök och bök innebär alltid att bortglömda saker flyter upp till ytan. Det som bl.a. kom upp ur glömskans dammiga vrår var denna annons för Tylö bastu från någon gång på 70-talet, skulle jag tro. När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet 1979 så satt ett fotografi av annonsen fastnaglad på bastuväggen. När den höll på att falla sönder fotograferade jag av fotografiet. Den är för anmärkningsvärd för att evigt glömmas bort.
Jag undrar hur annonsmakarna tänkte? Jag undrar om det blev nån debatt när den publicerades? Jag undrar om försäljningen ökade? Jag skulle definitivt INTE köpt ett Tylöaggregat med den annonsen som inspiration.

Julmarknad

Det har varit en hård helg både för de svenska skidåkarna och för oss som älskar skidåkning på TV. Jag har i alla fall varit ute och fått lite frisk luft. På andra advent så har vi julmarknad i Gammelstad och som traditionen bjuder så gör jag alltid ett svep genom byn. En annan tradition är att kameran alltid följer med. För det mesta blir det inga bilder värda att visa men i år tog jag ett ganska snyggt kort. I färg.

Mitt första blogginlägg

Detta är mitt hundrade inlägg. Det trodde jag aldrig när jag startade att jag skulle hålla ut så här länge. Som ett jubileumserbjudande så publicerar jag mitt första inlägg igen.

Den här bloggen är egentligen inte till för dig utan bara för mig.
Jag har under många år tänkt att jag skulle skriva en jobbdagbok som en minnesjournal för mina barn och eventuella barnbarn. Men det har aldrig blivit av förutom vid vissa speciella tillfällen.
Visst är det kul att ta en bra bild eller skriva en fantastisk text även om man bara lägger den i byrålådan. Men. Jag är nog en publicist i själ och hjärta och vill gärna publicera och dela med mig av de alster jag lyckas framställa.
I skapandet är man ensam, men en berättelse utan publik är en död berättelse. Ensamhet och gemenskap. Motpoler som samverkar och för livet framåt. Det är vad allt handlar om. Berättandets glädje och skapandets glädje.
Så därför tror jag att detta är rätt sätt för mig att genomföra denna jobbdagbok. Att även ha en slags publiceringsambition på denna blogg. Hur många som kommer att läsa den spelar egentligen ingen roll. Den finns iallfall där.
Jag kommer förutom att skriva om mitt jobb, både om uppdragfotografering och egna projekt, även att ge tips om fotografer, fotositer, nya böcker, utställningar, fotofestivaler mm.
Min ambition är att skriva den under ett år så ofta som jag orkar eller kan eller vill

Förskjutet fokus

Två av mina intresserade elever, Eva och Marianne. Att visa den här bilden ger mig väl ingen ökad status som fotolärare men det har varit så få bilder på bloggen den senaste tiden.

Sen jag slutade med "dagboken" har allt gått på i sina vanliga fotspår, förutom idag. Jag har varit i Haparanda och haft fotoutbildning för Haparandabladets journalister. Haparandabladet är en lokal Tornedalstidning som kommer ut två dar per vecka. De har ingen fotograf anställd utan litar på sina skrivare. För dom är naturligtvis texten prio ett och bilden prio två. Jag hade tänkt ändra på det. Jag läste någonstans att nästan alla människor tittar på bilderna i en tidning men bara sex procent läser en hel text. Vad säger det? Är bilden eller texten det viktigaste?
Utbildningen gick naturigtvis inte ut på att ändra fokus utan möjligtvis förskjuta det en liten bit. Och sen ville jag ge dom konkreta tips på hur man med enkla medel och lite engagemang kan förbättra bildkvaliteten avsevärt.
Jag tyckte att det gick bra och jag hoppas att mina elever tyckte samma sak. Jag tror faktiskt att jag fick dom att tänka i lite nya banor och se vilka möjligheter som finns.