Räkneverk

Såg plötsligt att mitt räkneverk har hoppat från drygt 4000 till 11000 utan att jag ens märkt det. Det tog mig drygt ett år att få 4000 besökare och nu på bara några dar så har det nästan tredubblats. Är det nåt fel eller?

Aldrig Twitter

Var allt detta med nätet ska sluta kan man ju inte ha en enda aning om. Både personligen och rent allmänt. Hemsida, självklart, blogg, kan man ju testa, facebook, tveksamt, men twitter, aldrig.
Hemsida har jag haft ganska många år vid det här laget. Att jag har blogg är onödigt att säga. Numera är jag även innehavare av ett facebookkonto. Problem är att bestämma vad som ska på hemsidan vad som ska bloggas och vad som lämpligast för facebook. Det är jobbigt att leva.
Det var resan till Perpignan som fick mig att ta steget. Trots att jag i viss mån retade mig på att ungdomarna höll på med sin I-phone och facebookade och twittrade hela tiden så hade det på nåt sätt en positiv inverkan på mig. Från total skepsis gick jag till lätt tveksamhet till att bli medlem i detta selekterade nätverk. Det känns bra och förvirrande. Lite kul att umgås? med människor som man väldigt sällan träffar i den riktiga världen och människor som fanns i mitt förra liv. Förvirrande för att jag inte riktigt förstår hur det fungerar. Det ger sig väl.
Men twitter, aldrig.

Perpignan 3

Det är bara överväldigande. Fantastiska utställningar i otroligt vackra och speciella lokaler. Gamla kyrkor, fängelser och kloster.
Bildvisningar under bar himmel i den mörka och ljumma medelhavsnatten. Intresset för bildjournalistik verkar vara nästan oändligt. Bildvisningarna på kvällarnasamlar 2500-3000 personer på Campo Santo och nästan lika många på Place de la Republique. För att komma in på huvudarenan Campo Santo får man köa i en halvtimme. Sen pågår en välregisserad visning i ca 2 timmar. Med det bästa och det värsta. De bästa bilderna och de värsta händelserna. Jag bilderna är väl inte alltid i toppklass, ibland riktigt dåliga, men sammantaget en upplevelse.

Perpignan 2

Efter att ha sett Eugene Richards utställning "War is personal" känns det nästan meningslöst att titta på nåt mer. Det är nåt av det starkaste jag sett. Egentligen ett ganska självklart sätt att göra fotojournalistik av krig. Han visar vad som har hänt med de som kommit tillbaka från kriget och deras anhöriga. Det var så lyckat att Richards visade utställningen när jag var där.
För övrigt.
Fransmännen borde lära sig engelska. Det är rent allmänt otroligt trevligt. Sent blir det på nätterna. Jag har badat i Medelhavet. Bildorgien fortsätter.
På bilden ses Eugene Richards när han visade utställningen.

Perpignan 1

Vi kom hit ganska sent igår kväll så idag var första hela dagen i Perpignan. Det är fotofestival, en bildjournalistisk sådan. Alla är här. Även jag.
En kort resumé över dagen. Vi har hunnit med en bråkdel av alla utställningar. Av de jag sett stack två ut ordentligt. Den gamle Steve McCurry, en klassisk bildjournalist. Medlem i Magnum och medarbetare i National Geographic. Underbart vackra bilder. Nära utan att vara påträngande. Sen var det Callie Shell som visade sina bilder om/av Barack Obama i en gammal kyrka (den finns med på bilden). Otroligt enkla och okonstlade bilder men fantastiskt bra.
Vad övrigt. Ha alltid skor med släta sulor i Frankrike. Det är lättare att få bort hundskiten då. Vi har haft födelsedagsfest för Sofie. Champagne och tomtebloss. Jag har sett Eugene Richards och imorgon ska jag se hans utställning War is personal. Han är en favorit. Jag lagar bättre risotto än restaurangen vi åt på. Perpignan är en stad att älska.