Årets julkort

Så här i sista stund innan julafton är det dags att tillverka årets julkort åt mina kunder och vänner. De får samma bild men med olika text. Det är min Iphone som står för kreativiteten.

Den snygga våren

Det börjar bli för sent för i år. Vårsmutsen städas i rask takt bort från våra gator, och med den försvinner mina vårmotiv. Jag har fotat denna fula tid under några år på olika sätt. Först svartvitt och småbild och iår blev det med allas vår Hipstamatic. Jag vet inte om det är ett projekt men det kan kanske bli.

A Moment in Time 2

Att ta bilder på kommando är aldrig lätt. Ännu värre om bilden ska tas ett speciellt klockslag. Jag skrev om projektet i mitt förra inlägg.
Vad som har hänt sen dess är att bilderna har blivit publicerade.
När klockan var exakt 17.00 satt jag i bilen på väg hem från mina svärföräldrar. Jag försökte skapa nåt spännade genom bilfönstret men det misslyckades totalt. När jag kom hem, ca tre minuter över fem, knackade jag på hos lillsonen. Där satt han och spelade gitarr och tittade på film. Human multitasking. Jag fixade lite med ljuset och tog en bild fem över fem. Den skickade jag in.
Nu har samtliga bilder som togs detta enda ögonblick runt hela jorden publicerats på New York Times hemsida. Ta en titt.

A Moment in Time

New York Times har uppmanat fotografer jorden runt att delta i ett projekt de kallar A moment in time. Söndagen den 2:a maj skulle man ta en bild 15.00 GMT, vilket var 17.00 svensk sommartid. Jag lyckades inte exakt 17.00 det blev 17.05, men det är tydligen godkänt det också. Jag deltog med ovanstående bild. Det är min son Simon som hänger sig åt Human Multitasking.
De fick in över 10.000 bilder och det orsakade naturligtvis datorproblem.
Riktigt vad som kommer att ske med bilderna vet jag inte. Men en del (alla?) kommer att visas på New York Times bildblogg

Väntansbild

Stora porträtt

Det är mycket som ska till för att jag ska känna mig nöjd med ett publicerat jobb. Mitt jobb, formgivarens jobb, tryckarens jobb, allt ska fungera som en helhet. Halvtaskiga bilder kan i en duktig formgivares händer bli till ett utomordentligt slutresultat. Skitbra bilder kan bli helkass om layoutpersonen har vaknat på fel sida om typometern.
Det här jobbet tycker jag blev riktigt bra. Uppdraget var att ta nära porträtt på Norrbottensteaterns skådisar till affischer som hängs upp i hela Luleå. Jag och informatören Marika kommunicerade (en bra att göra grej). Jag testade lite olika ljus som Marika fick ta ställning till. Vi var överens om vilket som var bäst. Vi pratade om uttryck och vinklar. När fotodan var kommen så visste jag ganska exakt vad som skulle göras. Marika var med så vi kunde prata igenom varje porträtt innan vi gick vidare till nästa. Själva fotograferingen av ca 20 personer tog inte mer än halvannan timme.
I bildbehandlingsledet bestämdes att de skulle bli svartvita (det är nästan alltid bäst med svartvitt).
Nu sitter det uppe porträtt på 15 skådisar som ska spela Tjechovs Måsen till hösten. Jag är i alla fall nöjd och Marika är nöjd. Hur det är med de femton vet jag inte, men man kan ana att inte alla är lika nöjda, det brukar vara så. Men nu sitter de där för allmän beundran/förundran och de kan bara gilla läget.

Osminkat

Det finns en trend, eller åtmindstone en trendunge, att fotografera osminkade modeller/kändisar. Jag läste nånstans att modetidningen Elle hade varit sååå modiga. Tänk att det är modigt att fotograferas och publiceras och se ut som en riktig människa.
Undrar hur det är med människorna i EU parlamentet som vi snart ska rösta fram. Efter fem år i detta gigantiska moras har man nog tappat kontakten med den verkliga verkligheten så frågan är om man är människa eller byråkrat. I vilket fall som helst så ska jag rösta, men inte på det parti som företräds av två så sminkade och antagligen photoshoppade kvinnor att man knappt känner igen dom. Undrar vem dom tror att dom lurar?

Vårvinter

Nu börjar den obarmhärtiga vårvintersolen avslöja det som vintern så taktfullt har dolt. Oputsade fönster, blekglåmig hud, allsmuts som har fallit ner från himlen under senaste halvåret. För ett par år sedan började jag fotografera allt det fula i denna förfallotid. Idag la jag till några bilder till den samlingen. Dom bilderna orkar jag inte göra iordning just nu så ni får se några årsgamla bilder istället. Vad ska det bli av dessa bilder då? Tja, kanske ingenting mer än just detta.
För övrigt är det ganska skönt att ljuset börjar återvända. Dom skitiga fönstren får man blunda inför.

Jägaren som samlar

Det känns som jag ställt denna fråga tidigare: Vad ska man göra med alla bilder?
Med uppdragsbilderna är det ju inga problem. De har ju en uppgift att fylla redan innan de tas. Någon känner ett behov och kontaktar mig. Mitt uppdrag är att i första hand tillfredsställa kunden och förhoppningsvis så blir jag också nöjd. Ren bruksfotografi, bilder som nästan aldrig kommer till användning utanför uppdragets ramar. Bilder som jag inte skulle sakna om dom försvann.
Sen jobbar jag med egna avgränsade projekt. Jazzmusiker, norrbottniska konstnärer, Den barnlösa byn. Det är också bilder som hamnar i ett sammanhang. Det är genomarbetade kollektioner med ett sammanhållet tema, som kan bli en bok eller en utställning.
Sen har vi problemet. Alla bilder som jag tar bara för att jag måste, för att det är så jävla roligt. Om kameran finns i handen, vilket den oftast gör, så kan jag inte låta bli. Jag blir både jägare och samlare i en och samma person. Jakten på ögonblick går ständigt vidare. Vägen som breder ut sig framför bilen, ett träd, artisterna på konserten, porträtt på sonen, utsikt från ett hotellfönster, ett snyggt ljus på ett hus. Bilder helt utan inbördes relation. Ibland blir det riktigt bra. Bilder som samlas i högar i kartonger eller på hårddiskar. Men vad ska man göra med allt?

Årets Bilder

Just nu skrivs det mycket om tävlingen Årets Bild som PFK arrangerar. Jag har aldrig varit med i någon slags fototävling. Istället tänkte jag utse mina egna Årets Bilder.
Jag har precis påbörjat mitt trettionde år som frilansfotograf i Luleå med omnejd. Omnejden är i första hand den s.k. Fyrkanten och i andra hand övriga Norrbotten.
Det är inget dramatiskt liv att jobba som frilansfotograf på landsorten. Uppdragen är oftast väldigt begränsande i både tid och ekonomi. Jobben i sig kan vara nog så intressanta men det blir inga bilder som vinner World Press Photo. Ska man överleva ekonomiskt på en liten ort måste man ha ett ganska brett register. On location lika väl som i studion ska man handskas med både möss, mannicker och människor.
Bilderna jag visar är ett tvärsnitt av mina uppdrag under 2008. De spänner sig från föreställningsbilder för Norrbottensteatern till tumstockar åt Ångsågen via illustrationer om Sjukhuskyrkan.
Du hittar bilderna under rubriken Årets Bilder på menyn till vänster på min hemsida.

Mot ljusare tider

Jag bor så nära polcirkeln att vi nästan har midvintermörker och midnattssol. Lika deppigt som det är när det vänder mot mörkare tider kring midsommar lika trevligt är det när det vänder mot ljusare tider kring jul. I år kom vändningen den 21 december. Det blir plötsligt lite lättare att leva och enklare att vara fotograf. I går tog jag mig en promenad i Kyrkbyn för att njuta av ljuset som försiktigt håller på att återvända. Jag hade kameran med mig och tog några bilder som du kan se i collaget här ovan.

Fem minuter

Ska berätta om ett jobb och en bild som blev essensen av detta jobb. Vi skulle porträttera en skådespelare som efterträdde en avliden (i Luleå legendarisk) skådespelare som Jultomte i en levande julkalender. Eftersom det var skådespelaren och inte tomten som var huvudperson i vår artikel så var den viktigaste bilden en civil bild på honom. Jag tog de första bilderna under ett genrep. Sen gjordes intervjun. Under själva intervjun gick det inte att fota pga fult ljus och störande bakgrund. Men under tiden så funderade jag på vad jag skulle göra. Jag vill inte påstå att jag är lat men jag vill inte göra saker mer komplicerade än vad de är. Naturligtvis hade jag kunnat släpa honom runt halva stan för att hitta en lämplig miljö, men jag bestämde mig för att ta bilden här och nu. De bilder jag hade tagit tidigare var aktiva bilder så jag bestämde mig för att ta en Kronblombild. För er som inte vet vem Kronblom är så ska jag berätta att det är en tecknad seriefigur som helst tillbringar sin tid på sofflocket. Han är lat. Nå. Jag bad Kjell (skådespelaren) lägga sig på soffan och i samma ögonblick kom en kollega till honom in med sina hundvalpar. Då uppenbarade sig det rätta tillfället. Kjell ville på en gång leka och busa med hundarna och där kändes det som att bilden fanns. Fotograferingen tog kanske 4 minuter. Den kommentar jag fick från journalisten gick ut på att hon hade minnsann jobbat i över en timme och för mig tog det bara fem minuter. Hon sa det med glimten i ögat. Ibland betyder tiden allt och ibland så betyder den ingenting.

Julmarknad

Det har varit en hård helg både för de svenska skidåkarna och för oss som älskar skidåkning på TV. Jag har i alla fall varit ute och fått lite frisk luft. På andra advent så har vi julmarknad i Gammelstad och som traditionen bjuder så gör jag alltid ett svep genom byn. En annan tradition är att kameran alltid följer med. För det mesta blir det inga bilder värda att visa men i år tog jag ett ganska snyggt kort. I färg.

Intressant diskussion

Senaste inlägget på Magnum Blog tog mig bakåt i tiden på samma blogg. Det är en diskussion om några bilder från presidentkampanjen tagna av Christopher Anderson. Läsare av bloggen kommenterar bilder och ger en ganska hård kritik. Det intressanta är att Anderson tar sig tid att svara och argumentera och det hela utvecklar sig till något riktigt lärorikt. Läs det. Här är länken.

F Blog

Jag har skickat in några bilder till The F Blog och denna blev antagen. The F blog är en ambitiös fotoblog som innehåller intervjuer med fotografer och bilder med olika teman. Ta en titt.

Allt försvinner

Läser i DN om problemet med arkivbeständigheten för allt digitalt material som produceras. Man kan ju bli nojig för mindre. Oavsett på hur många ställen som jag gör backup så känns det som att det inte är nog. Det kändes mycket tryggare med negativ. Förvisso är det så att de flesta av mina bilder skulle må bättre av att försvinna men de bästa vill jag nog ha kvar åtminstone så länge jag lever. Vad som händer sen kan kvitta. Det är antagligen ingen som är intresserad.
Men jag fortsätter att producera utan tanke på framtiden eller vad bilderna ska användas till. Uppdragsbilderna har naturligtvis ett specifikt syfte men de egna bilderna tar jag bara av lust och hoppas att jag någon gång får visa dom i ett bra sammanhang.
Dagens bilder är ett exempel på mina icke gröna fingrar. Vi har flera somrar försökt få solrosor att överleva i krukor vid vår altan. Vi köper dom solrosgula och levande men långt innan sommaren är slut så ser dom ut så här. Det positiva är ju att de är mer bildmässiga i dött tillstånd. Men vad är snyggast, färg eller svartvitt?

Ett vykort

Allt för vackra bilder blir lätt ointressanta. Men trots detta kunde jag inte låta bli att gå ut häromkvällen när ljuset var helt magiskt och min lilla hemby blev till ett vykort. Bilden kom i alla fall till användning på bloggen.

Spelmansstämma

Sverige har precis förlorat mot Spanien i Fotbolls-EM och första dagen av spelmansstämman i Gammelstad ska avslutas med dans på Gillets lokaler. Bilden från buskspel under dagen.

Ett ljust ögonblick

Vi var på fest igår. Mycket musik och dans. Hur trevligt som helst. På väg hem, över Bergnäsbron, kom ett gäng lyckliga och glada ungdomar åkandes i en bil. Det var en fin upplevelse. Mitt på bron stannade bilen och jag tog några bilder. Nästan jämt har jag en kamera med mig, för mig förhöjer det alla upplevelser. Utan kamera hade jag i steget konstaterat vad som hände och gått vidare. Med kamera stannar jag upp och ger situationen lite extra uppmärksamhet. Upplevelsen blir djupare och dessutom får jag ett förevigat ögonblick. För det är ju det jag gör, samlar på ögonblick. Det kändes som det var en bra dag igår, alla vi mötte var glada. De ljusa nätterna påverkar nog oss i positiv riktning.