Prylar

Ibland tror jag att många fotografer valde yrket pga all teknik och alla prylar och inte därför att de var intresserade av bilder. Visst är fotografi är, för att utrycka sig med sporttermer, ett materialyrke. Det är naturligtvis viktigt att man har prylar som fungerar men de är ju trots allt bara hjälpmedel till ett bra resultat och inget självändamål. Trots detta så finns det antagligen inga som är mer prylfixerade än fotografer. Prata bilder det är svårt det men prata objektiv och nya kameror (de står ju numera som spön i backen) det går bra. I början av min fotografiska karriär så kunde jag allt om allt men nu kan jag knappt de kameror jag själv använder. Jag är helt ointresserad av tekniken. Kanske lite för ointresserad för mitt eget bästa. Vem fan ids läsa igenom en centimetertjock instruktionsbok för en blixt? Inte jag i alla fall.
Det är väldigt tidskrävande att investera i nya prylar. Det märker jag just nu när jag köpt en ny bärbar dator. Det tar många timmar att föra över alla gamla filer och installera om alla program. Sen blir det alltid extrakostnader när man märker att flera av de gamla programmen inte fungerar ihop med det nya operativsystemet. Men lite kul är det.
När jag nu lika snackar prylar och teknik så kan jag ju kort berätta vad jag har för utrustning.
Två st Nikon D 200 med några objektiv. Om jag bara hade gjort mina egna bilder så hade jag nöjt mig med två fasta, 24 mm och 85, mm men som uppdragsfotograf måsta man ju täcka in lite mer. Jag har dessutom 20 mm, 35 mm, 24-70 mm och 80-200 mm. En blixt och stativ och några gamla Elinchromeblixtar står i ateljén. I motsats till de flesta fotografer så är jag en PC man. En stationär och en bärbar. Eftersom jag eftersträvar enkelhet och direkthet kan jag inte låta tekniken bli för dominerande. Det ska gå snabbt och intuitivt.

En förlust

Pieter ten Hoopen, en av Sveriges mest belönade bildjournalister de senaste åren. Han har placerat sig i Årets Bild, World Press Photo och Picture of the Year i USA. Jag vill nog räkna honom som nyskapande inom denna genre. Han vågar ta ut svängarna och gå utanför gränserna för vad som anses vanligt inom bildjournalistiken. Han bilder går ofta över gränsen mot konst. En otroligt duktig och ambitiös fotograf. Nu har han blivit lärare i bildjournalistik vid Nordens Fotoskola Biskops-Arnö. Jag tolkar detta som att han har svårt att försörja sig med att göra de reportage han vill göra. Om det så är fallet så är det inte annat än sorgligt. Inte ens de bästa får avsättning för sina alster. Vad säger det om tillståndet för bildjournalistiken i Sverige och världen?
Jag märker ju att media helst vill anställa multijournalister som gör allt tillräckligt bra. Vi går stadigt mot en förflackning. Mina lokaltidningar har bytt ägare och rationaliserar, räknenissarna styr och allt blir sämre.
ten Hoopen ska jobba 75% som lärare, så vi som gillar god bildjournalistik har inte förlorat honom helt och hållet.

Diskretion hederssak

Att fotografera på konserter kan ibland vara besvärliga uppdrag. Det blir en kompromiss mellan att leta de bästa vinklarna och att störa publiken så lite som möjligt. Jag tycker det är otroligt irriterande med fotografer som tar för mycket uppmärksamhet från musiken med både blixtar och allt för energiskt letande av de bästa vinklarna. Man måste ju tänka på att publiken har betalt för att få en musikupplevelse. Det är naturligtvis olika på olika typer av konserter. När hårdrocksbandet spelar så stör nog inte kameran så mycket men när stråkkvartetten spelar en sats i diminuendo då bör man vänta med bilderna.
Idag fick jag i uppdrag att fota Gunnar Idenstam som tillsammans med Christian Lindberg hade konsert i Domkyrkan i Luleå. Jag bestämde mig att ta bilderna på Gunnar (kyrkorgel) innan konserten och kompletterade med en på Christian (trombon) under konserten. Jag tror inte att jag störde allt för mycket.

Vernissage

Idag har utställningen Jubilarens Val, som jag skrev om tidigare, vernissage på Konsthallen i Kulturens Hus i Luleå. Detta är mina bidrag till den utställningen.

Ödet

För några dagar sen var jag och tog några bilder åt Vägverket. Vi hade på oss färggranna Vägverksjackor för att synas där vi gick efter vägen för att hitta de exakta platserna för just dessa fotografier. Trots att vi gick så långt ner i vägrenen som möjligt så var det otäckt när bilar och långtradare susade förbi.
Idag hände en svår trafikolycka efter just den vägsträckan. En död och en svårt skadad. Tänk hur slumpen handskas med våra liv.

Rubus Arcticus

Jag är stolt över Norrbottens Läns Landsting (NLL)och deras kulturpolitik. De satsar miljonbelopp på kulturen varje år. De styrande anser att det är nog så viktigt med friskvård som med sjukvård. Kultur är ett sätt att få månniskor att må bra, dvs friskvård.Varje år delar NLL ut fyra stipendier som kallas Rubus Arctics. Varje stipendium är på hundratusen kronor. Det har fuunits sedan 1995 och jag håller bara andan och undrar hur länge det ska få finnas kvar. När jag läser igenom listan på alla som fått det ser jag att ingen har fått det som fotograf. Lena Lahti som jobbar med fotografi fick det som konstnär.
Jag har sökt det varje år från starten men inte kommit igenom nålsögat. Nu är det dags igen och som vanligt tror jag att i år så smäller det till.
I början försökte jag omformulera min ansökan varje år för att blidka juryn men de senaste åren har jag skickat in i stort sett samma ansökan. Mitt arbete och mina tankar genomgår inga revolutionerande förändringar år från år så därför kan inte ansökan förändras så mycket heller, om man ska vara ärlig i sitt uppsåt.
Hundratusen skattefritt det skulle man kunna göra mycket med.

Reklamtvestetik

Kan man vara annat än tacksam över att OS går i SvT. Ingen reklam som stör upplevelsen av idrotten. Jag undrar verkligen vilken effekt TV-reklam har? Själv blir jag bara otroligt irriterad och arg över att bli störd i mitt TV- tittande. Äldsta sonen brukar säga att han känner sig förnedrad av reklamen. De verkar tro att vi är idioter. Jag känner hellre för att bojkotta företag, som är oförskämda nog att förstöra min upplevelse av en bra film, än att köpa deras produkter. Sen tar det mycket längre tid att se en normallång långfilm i reklamkanalerna. Inte nog med att dom stör mig de snor min tid också. Jag skulle utan problem klara mig med Public Service kanalerna, men jag är ju inte ensam i familjen.
Jag tänkte fortsätta gnället och även ge SvT en släng av sleven. De har på ett irriterande sätt anammat reklamtvestetiken, inte med reklamavbrott men med programinformation. Alla dessa trailers som gör att man är less på ett program innan det överhuvudtaget har sänts. Jag tycker att SvT ska sluta jaga tittarsiffror som om det är den enda indikationen på om ett program är bra eller inte. Sluta konkurrera skit med annan skit.

Den som har en tidsplan är inte seriös

Jag har precis kommit hem från ett möte med den lokala Publicistklubbstyrelsen. Som vanligt går diskussionens vågor höga men vi är ofta överens. Vi pratar om medias förflackning, om att allt ska gå så fort och inte få kosta någonting. Då gav Ulf oss ett fantastiskt citat av Yngve Ryd: ”Den som har en tidsplan är inte seriös”. Jag har inte läst någon av Yngves böcker men däremot varit på en föreläsning där han berättade om ”Eld. Flammor och glöd – samisk eldkonst” och ”Snö. En renskötare berättar”. Det är böcker som kommit till under långa och många samtal med gamla samer. Desto mer jag får reda på desto fler blir frågorna, kommer jag ihåg att Yngve sa. Det är någonting att tänka på i dagens tid av snabba puckar.

Dessutom.En stor poet lär sig vänta, sa Josef Koudelka.

Allt försvinner

Läser i DN om problemet med arkivbeständigheten för allt digitalt material som produceras. Man kan ju bli nojig för mindre. Oavsett på hur många ställen som jag gör backup så känns det som att det inte är nog. Det kändes mycket tryggare med negativ. Förvisso är det så att de flesta av mina bilder skulle må bättre av att försvinna men de bästa vill jag nog ha kvar åtminstone så länge jag lever. Vad som händer sen kan kvitta. Det är antagligen ingen som är intresserad.
Men jag fortsätter att producera utan tanke på framtiden eller vad bilderna ska användas till. Uppdragsbilderna har naturligtvis ett specifikt syfte men de egna bilderna tar jag bara av lust och hoppas att jag någon gång får visa dom i ett bra sammanhang.
Dagens bilder är ett exempel på mina icke gröna fingrar. Vi har flera somrar försökt få solrosor att överleva i krukor vid vår altan. Vi köper dom solrosgula och levande men långt innan sommaren är slut så ser dom ut så här. Det positiva är ju att de är mer bildmässiga i dött tillstånd. Men vad är snyggast, färg eller svartvitt?

Jubilarens val

Det är anmärkningsvärt hur snygga bilder blir när man har gjort en bra kopia, monterat dom, skurit en snygg passepartout och satt in dom i en elegant och enkel ram. det känns nästan som att det inte är min förtjänst överhuvudtaget,
Jag har ramat in två bilder till en utställning som kallas Jubilarens val. En gång i tiden så fick alla som jobbat inom kommunen en guldklocka. Det var det enda alternativet. Under årens lopp har reglerna blivit liberalare. Resecheckar, stjärnkikare, kristallvasar mm.
Jag är medlem i en konstnärsförening som heter KIN. I den föreningen har vi under många år försökt få till stånd en konstutställning riktad speciellt till 25 års jubilarerna. Nu har det blivit verklighet. Jubilarens val. Vi får lämna in två bilder där den ena ska kosta exakt 3000:- och den andra max 6000:-. Bilderna ställs ut på Konsthallen i Luleå och de jubilarer som är intresserad får gå dit och välja en bild. Utställningen är naturligtvis också öppen för allmänheten. Om allt går som vi önskar så blir detta en årligt återkommande utställning. Om jag får sälja nåt? Jag är skeptisk. Bilderna visar jag här på bloggen i samband med vernissagen den 23 augusti.

Storfiskaren

Jag har under några dar varit efter Kalixälven för att fota och testa på laxfiske för första gången. Det blev en lyckad resa. Några bilder som jag är nöjd med och dessutom blev jag av med min laxoskuld. 4,5 kg.
Han som har tagit den fantastiska bilden på mig heter Hasse och det är egentligen helt hans förtjänst att jag fick en fisk. Han styrde båten till de rätta ställena och jag lät bara mitt (Hasses) spö släpa efter båten. Jag vevade ialla fall in den utan att göra bort mig.
Under de dagar vi var i stugan så gick det upp en 140 cm lång och 35 kg tung lax i laxtrappan i Jokkfall. Det var tur att inte den nappade.

Fiske och foto

Idag tog semestern slut. Två fotojobb och en massa datortid. I morgon ett jobb åt Norrbottensteatern och sen en kombinerad jobb och fiskeresa till Tärendö fram t.o.m fredag.
Jag håller på med ett bildspel kring Tornedalen som ska ingå i en scenföreställning med traditionell musik från samma område, så tar jag alla chanser att samla på mig mer bilder. Laxfiske och fotografering är väl en helt ok kombination. Det är underbart att vara frilans.

Fotoförbud

Jag pratade med folk från festivalledningen om fotoförbudet. De sa att artisterna hade det inskrivit i avtalen att fotoförbud skulle råda. Framförallt med systemkamera. På Lars Winnerbäcks hemsida så står det uttryckligt att all fotografering är tillåten, även med systemkamera. Men däremot är det förbjudet att ta upp ljud och filma.
Så med en ovetenskaplig undersökning så stämmer inte festivalledningens argument när den största av festivalens artister tillåter fotografering. Min undersökning kommer att fortsätta.

Jag har blivit gammal

Jag tror att jag har blivit gammal.
Igår var jag på Luleåkalaset både för att ta bilder till Synk och för att roa mig. Många stadsfester har det blivit, men igår kändes det inte bra. För mycket folk och för trångt, för bullrigt och surrigt i öltälten och nästan inga artister som intresserade mig. För kallt för att njuta av ölen. Jobbigt med alla drängfulla medelålders och sorgligt med alla drängfulla ungdomar (been there done that). Jag har nog blivit gammal.
Nordens bluesdrottning (jag tror det var så hon presenterades) Erja Lyytinen var en positiv överraskning. Full av spelglädje och med bra publikkontakt och inte alls så enformig som blues i stora mängder lätt kan bli.
I entrén fanns en skylt som berättade att det var fotoförbud med systemkameror. På Stockholms Jazzfestival var det generellt fotoförbud på hela Skeppsholmen. Jag antar att det är all publicering på internet som har börjat ge dessa restriktioner. Vad ska man säga? På sätt och vis kan jag tycka att det är bra, ibland kan det vara fler kameror än instrument på en spelmansstämma och det kan bli väldigt störande när det blixtrar hela tiden på en konsert. Men med tanke på hur mycket jag fotograferade innan jag fick möjlighet att ackreditera mig så skulle det ha känts fördjävligt att bli stoppad i entrén. Förbud är ett enkelt sätt att försöka lösa ett problem men det känns inte riktigt bra.
Jag ska gå på Kalaset ikväll igen och se om jag blivit lite yngre.