A Moment in Time

New York Times har uppmanat fotografer jorden runt att delta i ett projekt de kallar A moment in time. Söndagen den 2:a maj skulle man ta en bild 15.00 GMT, vilket var 17.00 svensk sommartid. Jag lyckades inte exakt 17.00 det blev 17.05, men det är tydligen godkänt det också. Jag deltog med ovanstående bild. Det är min son Simon som hänger sig åt Human Multitasking.
De fick in över 10.000 bilder och det orsakade naturligtvis datorproblem.
Riktigt vad som kommer att ske med bilderna vet jag inte. Men en del (alla?) kommer att visas på New York Times bildblogg

Perpignan 1

Vi kom hit ganska sent igår kväll så idag var första hela dagen i Perpignan. Det är fotofestival, en bildjournalistisk sådan. Alla är här. Även jag.
En kort resumé över dagen. Vi har hunnit med en bråkdel av alla utställningar. Av de jag sett stack två ut ordentligt. Den gamle Steve McCurry, en klassisk bildjournalist. Medlem i Magnum och medarbetare i National Geographic. Underbart vackra bilder. Nära utan att vara påträngande. Sen var det Callie Shell som visade sina bilder om/av Barack Obama i en gammal kyrka (den finns med på bilden). Otroligt enkla och okonstlade bilder men fantastiskt bra.
Vad övrigt. Ha alltid skor med släta sulor i Frankrike. Det är lättare att få bort hundskiten då. Vi har haft födelsedagsfest för Sofie. Champagne och tomtebloss. Jag har sett Eugene Richards och imorgon ska jag se hans utställning War is personal. Han är en favorit. Jag lagar bättre risotto än restaurangen vi åt på. Perpignan är en stad att älska.

Var finns bildjournalistiken?

Jag sitter i min sommar-rastlöshet och surfar runt på olika bildjournalistiksiter som Magnum Photos, VII Photo Agency och NOOR och blir andlös av denna mängd fantastisk fotojournalistik som tar upp otroligt viktiga ämnen. Men var publiceras alla dessa bilder förutom på nätet? Inte verkar det vara i Sverige i alla fall. Jag har på intet sätt koll på allt men jag undrar verkligen när Paolo Pellegrin, James Nachtwey eller Jan Grarup hade ett bildreportage publicerat i en svensk tidning. Jag har en känsla att det bara är vi fotografinördar som får ta del av deras fotokonst. Antingen när vi letar upp dom på nätet, åker på fotofestival eller besöker ett galleri.

Perpignan

Äntligen har jag kommit till skott tack vare mina kollegor på SYNK bildbyrå. Jag ska åka till fotofestivalen VISA pour l'image i sydfranska Perpignan. Det är en fotofestival där den journalistiska bilden är i fokus. Vad jag har hört verkar det vara nog så mycket eländesfotografi men jag hoppas på en mix av bra bildjournalistik. Det känns extra bra att få åka i år eftersom jag inte kommer iväg på någon semestertripp utan jag sitter mest på altanen och känner hur rastlösheten ökar för varje dag.
Alla är där, dvs de flesta namnkunniga fotojournalistikgurus brukar finnas på plats. Antingen personligen eller med utställningar.
Förutom fotografin så blir det trevligt med lite umgänge på uteserveringarna i den ljumma medelhavsnatten. Det är livsnödvändigt att ha nåt trevligt att se fram emot. Något som bryter av mot vardagen.

Det var på tiden

Sen mitt husorgan Norrbottens-Kuriren gick över till tabloid så har det inte gett några bildmässiga rysningar att slå upp tidningen. Detta skyller jag inte på fotograferna utan på de som styr över innehållet och layouten. Minst sagt skittråkigt. När tabloiden är som bäst så är den ett riktigt bra medium för bildjournalistik. Men då måste man våga lite. Låta bilderna breda ut sig och våga göra dragningar. Den bästa bild försvinner snabbt i ett gytter av spalter, annonser texter och massvis med andra små bilder. Därför säger jag nu: Det var på tiden.
I torsdags fick Andreas Wälitalo (foto) och Per Öbom (text) breda ut sig över fyra sidor. Antalet sidor i sig är ointressant men om materialet är bra så blir man glad. Det är så här det ska se ut. Bra bilder som berättar. Form och innehåll i symbios. Om ni inte har möjlighet att se reportaget i tidningen så kan ni se bilderna (fler än i tidningen) som ett bildspel här. Men det var bättre på papper.

Förskjutet fokus

Två av mina intresserade elever, Eva och Marianne. Att visa den här bilden ger mig väl ingen ökad status som fotolärare men det har varit så få bilder på bloggen den senaste tiden.

Sen jag slutade med "dagboken" har allt gått på i sina vanliga fotspår, förutom idag. Jag har varit i Haparanda och haft fotoutbildning för Haparandabladets journalister. Haparandabladet är en lokal Tornedalstidning som kommer ut två dar per vecka. De har ingen fotograf anställd utan litar på sina skrivare. För dom är naturligtvis texten prio ett och bilden prio två. Jag hade tänkt ändra på det. Jag läste någonstans att nästan alla människor tittar på bilderna i en tidning men bara sex procent läser en hel text. Vad säger det? Är bilden eller texten det viktigaste?
Utbildningen gick naturigtvis inte ut på att ändra fokus utan möjligtvis förskjuta det en liten bit. Och sen ville jag ge dom konkreta tips på hur man med enkla medel och lite engagemang kan förbättra bildkvaliteten avsevärt.
Jag tyckte att det gick bra och jag hoppas att mina elever tyckte samma sak. Jag tror faktiskt att jag fick dom att tänka i lite nya banor och se vilka möjligheter som finns.

Paparazzi

Har just sett Kobra om Paparazzifotografer, ja vad ska man säga. Det handlar naturligtvis om tillgång och efterfrågan. När folk är så jävla ytliga att det viktigaste som finns är en bild när Georg Clooney kysser en kvinna eller när Britney Spears har ett rakat huvud, då bidrar man ju också till att denna föraktfulla gren inom fotografin lever kvar. Fördumningen och förytligandet sprider sig som en löpeld.
Om ni vill lära er mer om en annan gren inom fotografin så är ett besök på denna länk att rekommendera. Det är videointervjuer men de två senaste årens vinnare i World Press Photo.

Nio minuter

I mars i år var jag på en fotofestival i Oslo som hette Dokument08. Det unika med den var att ett ovanligt stort antal Magnumfotografer var samlade på ett och samma ställe. Det var många intressanta föreläsningar och bildvisningar. En av de mer givande föreläsningarna var med chefen för Magnum in Motion, Bjarke Mythu. Han delade med sig av tankar och idéer kring att jobba med bildspel på webben. Då och då går jag in på Magnum in Motions hemsida och kollar vad de har för sig. Det senaste jag hittade tog nästan andan ur mig. Både innehållsmässigt och formmässigt. Det finns otroligt mycket man kan göra med sina bildspel om man har lite kreativitet och idéer. Men då måste man lämna Soundslides bakom sig och ta ytterligare ett tekniksteg. Jag har ialla fall tänkt börja egenutbilda mig för att se var det leder. Var ska man visa sina bildreportage om inte på nätet. Ingen annan verkar intresserad.
Här kan ni se Magnums bildspel om Dödsstraffet. Ge er själv dessa nio minuter, det är det värt. Jag lovar.

Intressant diskussion

Senaste inlägget på Magnum Blog tog mig bakåt i tiden på samma blogg. Det är en diskussion om några bilder från presidentkampanjen tagna av Christopher Anderson. Läsare av bloggen kommenterar bilder och ger en ganska hård kritik. Det intressanta är att Anderson tar sig tid att svara och argumentera och det hela utvecklar sig till något riktigt lärorikt. Läs det. Här är länken.

En förlust

Pieter ten Hoopen, en av Sveriges mest belönade bildjournalister de senaste åren. Han har placerat sig i Årets Bild, World Press Photo och Picture of the Year i USA. Jag vill nog räkna honom som nyskapande inom denna genre. Han vågar ta ut svängarna och gå utanför gränserna för vad som anses vanligt inom bildjournalistiken. Han bilder går ofta över gränsen mot konst. En otroligt duktig och ambitiös fotograf. Nu har han blivit lärare i bildjournalistik vid Nordens Fotoskola Biskops-Arnö. Jag tolkar detta som att han har svårt att försörja sig med att göra de reportage han vill göra. Om det så är fallet så är det inte annat än sorgligt. Inte ens de bästa får avsättning för sina alster. Vad säger det om tillståndet för bildjournalistiken i Sverige och världen?
Jag märker ju att media helst vill anställa multijournalister som gör allt tillräckligt bra. Vi går stadigt mot en förflackning. Mina lokaltidningar har bytt ägare och rationaliserar, räknenissarna styr och allt blir sämre.
ten Hoopen ska jobba 75% som lärare, så vi som gillar god bildjournalistik har inte förlorat honom helt och hållet.

Magnum och aids

Via Magnum Photos Blogg hittade jag till en site med bildspel som åtta av Magnums fotografer har gjort på temat Aids. De har porträtterat folk i nio länder, före och fyra månader efter att de fick medicinsk behandling för sjukdomen. Underbar bildjournalistik. Klicka här så hittar du dit.
Bilderna ovan: Access To Life/Mali © Paolo Pellegrin/Magnum Photos och Access To Life/Russia © Alex Majoli/Magnum Photos

Verklighet i förändring

Ett litet PS till gårdagens inlägg.
Två citat av Giacometti: ”Jag intresserar mig bara för verkligheten” och ”Gapet mellan konst och verklighet har blivit för stort”. Det pågår debatter om bildjournalistisk trovärdighet på nätet på fler ställen än man kan överblicka. Om bristen på trovärdighet kan man säga att gapet mellan fotografi och verklighet har blivit för stort.

Idag såg jag en fotoutställning på Norrbottens Museum av Bert Persson som handlar om renskötande samefamiljer som han har följt från 40-talet och framåt. Det är ett fantastiskt dokument som speglar en förändring i livsvilkor som är dramatisk. Bildmässigt blir bilderna sämre och sämre desto närmare nutid vi kommer, och de allra nyaste färgbilderna från 2007 är rent amatörmässiga. Vad det beror på kan man ju bara spekulera i. Tyvärr är det också så att Norrbottens Museum, som vanligt, producerat en tråkig utställning. Det är sällan de får till det visuellt och grafiskt. Det utstrålar lågbudget. Men som tidsdokument är det en guldgruva.