Årets julkort

Så här i sista stund innan julafton är det dags att tillverka årets julkort åt mina kunder och vänner. De får samma bild men med olika text. Det är min Iphone som står för kreativiteten.

European festival of the night

Ett litet bildcollage från vår Korpilomboloresa. Utställningen är redan nerplockad men vi hoppas att vi kan få visa den på andra håll. Det var i vilket fall som helst trevliga dagar i Korpis. Fyra gubbar på turné går inte av för hackor. Vi satt i vår lägenhet och kommenterade varandras inlägg på Facebook. Kom inte och säg att vi inte hänger med bara för att vi är 50+.

Bilder ur natten

Imorgon bär det av till Korpilombolo

Tillsammans med konstnärerna Jan-Anders Eriksson och Mats Wikström blev jag inbjuden av länskonstkonsulenten Bengt Frank att ställa ut i Korpilombolo. Temat på utställningen är "Bilder ur natten", ganska självskrivet under European festival of the night. Vernissage blir klockan 19 den 1:a december på Hotell Tre Sågar.

De flesta bilder jag visar är nytagna speciellt för denna utställning. Jag började med att försöka definera natten. Finns det natt på sommaren när det är ljust dygnet runt? Jag gav mig själv några regler att följa, regler som tillät mig utnyttja det magiska norrbottniska sommarljuset. Fotograferingen fick ske endast efter solens nedgång. Det innebar att få timmar på sommaren men större delen av dygnet under vintern blev tillåtna.

Sen blev några bilder till på gränsen för mina egna regler. Men regler är ju till för att brytas.

Mozarts Requiem, eftersnack

Mitt förra inlägg handlade om ett litet projekt för Nederluleå Församling. Jag skulle gestalta, illustrera, bildsätta Mozarts Requiem som uppfördes på Allhelgona i Nederluleå Kyrka. Det blev väl ungefär som vi hade tänkt. Jag kan tycka att mina bilder var i snällaste laget men det fungerade.

Ibland när man får kritik, det kan bara vara ett litet myggbett till kritik, så tar det djupt in i själen. Allt blir uppochner för en stund. Denna enda människa som gav lite kritik blir mycket viktigare än all positiv respons. Om de flesta skriker positiva saker och en enda viskar nåt negativt så är det det negativa man hör. Varför är det så?

Requiemet recenserades i NSD och han var inte nådig.
Jag citerar:
"På samma skärm projiceras de bilder av fotografen Anders Alm som ackompanjerar verket. De är bilder som är tagna både ute i naturen och på detaljer i kyrkan året om. De skall återspegla de som sjungs men ofta känns kopplingen oklar. Detta är en oerhört vacker medeltida kyrka. Att då smälla upp en stor projektorduk mitt framför altaret som visar delvis oskarpa bilder måste vara en av årets mindre lyckade idéer till nytolkning. Bilderna känns ärligt talat helt malplacerade och de stör koncentrationen väldigt mycket. De lever ett eget liv och tar fokus från musiken vilket kanske inte riktigt var tanken. Vissa idéer bör helt enkelt förbli sådana."

Blev jag knäckt?
Nånting mycket märkligt hände. Jag brydde mig inte det minsta. Jag kände inte ett uns av irritation eller smärta. Helt likgiltigt läste jag recensionen som om jag överhuvudtaget inte var inblandad. Varför blev det så?

Mozarts Requiem

Håller just på att avsluta ett riktigt roligt jobb.
I Nederluleå kyrka på lördag 7 november framförs Mozart Requiem. Kyrkorgeln är orkestern och kören är Nederluleå Kyrkokör. Till det kommer några sångsolister och mina bilder. Jag kommer att projicera ett bildspel på en stor duk framme i koret. Bilderna är tagna i kyrkan och i närområdet. Gammelstadsviken, Luleälven och skogen runt kyrkbyn. I morgon är det första repet med bilder och allt. Antar att en del justeringar behöver göras. Jag oroar mig lite för vissa bildväxlingar, det är svårt att höra vad de sjunger och speciellt när det är på latin. Dirigenten Andreas har lovat att ge mig ett tecken i de svåraste partierna. Det kommer säkert att gå bra.

Natten

Det blev så att arbetsdagen avslutades med en riktig vitaminkick. Eller glädjehopp. Eller lyckorus. Jag monterade och gjorde färdig de två första bilderna till en utställning jag ska delta i. Vernissage i Korpilombolo första december. Mina två medutställare är Jatte Eriksson och Mats Wikström. Jatte tror jag kommer att visa måleri och emalj och med Mats är det alltid lite osäkert eftersom han håller på med så mycket. Men det blir kanske video.
Det är under Nattfestivalen som vi ska ha vår utställning.
Nå, vitaminkicken bestod i att få se dessa två bilder inramade och klara. Fan vad kul. Det är en enorm känsla att få göra nåt som kommer direkt från en själv. Utan filter av beställare och andra som ska värdera och bestämma hur slutresultatet ska se ut.

Tur och Retur

Årskurs 6-9 i Luleå har blivit erbjuden att delta i ett projekt som heter Tur och Retur som handlar om utanförskap. Meningen är att eleverna ska berätta om sina tankar och erfarenheter av utanförskap.
Skriva filma eller fotografera. Det är där jag kommer in i bilden. Jag har haft inspirationsföreläsningar för eleverna. Ingen fotokurs utan jag har pratat och visat bilder för att väcka lust, intresse och ge inspiration. Om jag har lyckats låter jag andra bedöma, men jag tror att det gått ganska bra.
Det är otroligt nyttigt att bli tvingad att sätta ord på sånt som är hur självklart som helst för mig.
Vad är en bra bild? Vaffö de då? Varför fotografera?
En dag hade jag tre föreläsningar på raken och varje tog ca en timme. Det är längesedan jag har varit så trött på kvällen.

Visa Pour L´Image

Lite sent omsider kommer en liten rapport från Visa Pour L´Image i Perpignan. För andra året i rad och för andra gången totalt åkte jag ner på fotofestivalen. Det är DEN stora bildjournalistiska fotofestivalen i världen. Alla är där.
Bildvisningar, fotografträffar, utställningar, fester, sol och bad är vad det handlar om. Det är en överväldigande massa bilder. Bra  och mindre bra. Eftersom det är journalistik det handlar om så finns det mycket bilder från de stora nyhetshändelserna i världen. Irak och Afghanistan. Haiti. Mycket krig umbäranden och eleände. Men sammanlagt otroligt inspirerande och trevligt. Det är rent av vanebildande.
Några bilder:

En av de stora utställningarna var en retrospektiv av legenden William Klein.

Här, på samma plats och på samma bild. Närmast kameran William Klein och längre bort i, glasögon, Eugene Richards, signerande böcker. Två av de riktigt stora. Jag fick en bok signerad av Richards och tänkte även köpa en av Klein men typiskt franskt så fanns det inga med engelsk text. På en internationell festival.

Varje kväll kan man se en riktigt bra producerad bildvisning som bl.a. tar upp de stora nyhetshändelserna under året. Då är det inte alltid som den fotografisk kvalitetet står i centrum. Man kan antingen se den på Campo Santo, en utomhusarena, där man kan få allt översatt via hörlurar, eller på Place de La Republique. Då kan man sitta och äta och dricka och vara så där lagomt fokuserad.

I Palais des Congres pågår det seminarier och fotografpresentationer hela dagarna. Allt på franska. ÄÖven engelsktalande fotografer intervjuas på franska och översätts via lurar. Ganska styltigt.

När allt fotorelaterat är slut för kvällen, kring midnatt, då träffas man på Cafe de La Post och fortsätter fotodiskussionerna och tar en öl eller två.

SFF release

Mitt förbund, Svenska Fotografers Förbund, har uppdaterat sig. Ny web, ny logga, ny grafisk profil och nydesignad tidning. I torsdags var det releasefest för detta runt om i landet. Jag var i Skellefteå.
Vi var uppkopplad tillsammans med Helsingborg, Göteborg, Örebro, Stockholm och Falun. Det var en katastrof. Tekniken fungerade inte alls. Man varken såg eller hörde nånting, ja man hörde lite mer än man såg. Annars var det trevligt att träffa kollegor från Västerbotten.
Webben ser bra ut. Loggan är bra i vissa utföranden, i andra får jag synrubbningar och kan överhuvudtaget inte titta på den. Tidningen har jag sett i utdrag och den ser mycket snygg ut. Då är det bara det lilla att fylla den fina designen med nåt vettigt. Och det återstår ju att se.

F-Stoppers

Har hittat en fantastisk videobloggsida som handlar om fotografi. Bland annat med bakomkulissernafilmer. Här finns mycket att lära sig.

Urkult

Delar av helgen tillbringade jag på musikfestivalen Urkult i Näsåker. Jag har tidigare hört talas om den och bara med positiva ordalag. Anledningen till att jag åkte denna gång var att Nurmen Lintu skulle ha två föreställningar där. Jag är ju nästan med i en musikgrupp eller jag är verkligen med i en musikgrupp men spelar inte. Spela är ju det jag helst skulle vilja göra. Jag tror att många fotografer är musiker som är tondöva eller bara inte tillräckligt musikaliska för att kunna bli musiker. Visst är det så? Med mig är det så i alla fall.

Nå, min uppgift är att sköta om det bildspel jag har gjort. Både med egna bilder och andras bilder.
Detta en parentes.
När vi gled in i Näsåker sent på onsdag kväll kände jag mig som hemma. De femhundra bofasta hade plötsligt utökats till 5000.
Att uppleva Urkult är som att förflyttas till 70-talet. Tjejerna såg precis ut som då. Men i ett ögonblick av otäck klarsynthet insåg jag att det gör inte jag.
Jag har aldrig sett så många dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder, och killar med kjol på ett och samma ställe.
Jag har varken dreadlocks, haremsbyxor, bara fötter, batikkläder eller kjol men kände mig som hemma ändå.
Det var länge sen jag kände doften av jazztobak men den var fortfarande lätt att känna igen.
Jag har aldrig känt så mycket kärlek, solidaritet och värme i en så stor folksamling.
Jag har aldrig varit på en så vänlig festival. Inga knutna nävar eller testosteronstinna hanar som ska visa vem som är starkast. Det är en kramtät fesival.
Detta måste vara unikt.
Dessutom mycket bra musik. Min toppupplevelse var MU från Portugal som spelade nån slags balkaninspirerad extatisk dansmusik. Dessutom såg jag Den Fule, Nina Ramsby och Ludwig Beghe Trio, Theresa Andersson, Dag Vag, Esbjörn Hazelius.
Det var första gången men antagligen inte sista.

En minut

Jag hörde åskan börja mullra och klev upp och kopplade ur datorer och tv:n. Gick och hämtade tidningen och satt mig vid köksbordet. Plötsligt var det som om det blev natt. Jag tittade ut genom köksfönstret och såg det ni ser på första bilden. Hämtade kameran och tog en bild. Sextio sekunder senare hade allt förändrats. Ett skyfall, fast egentligen inte eftersom  regnet kom från sidan, fyllde torget med vatten på ett sätt jag aldrig upplevt. Fascinerande hur allt kan förändras på en minut.

I Sune Jonssons fotspår

En av mina stora fotografiska förebilder är Sune Jonsson. En av tre svenska fotografer som har fått Hasselbladsstipendiet. De andra två är Lennart Nilsson och Christer Strömholm. Men i mina ögon är Sune Jonsson störst. I veckan fick jag den stora äran att för ett litet ögonblick gå i Sunes fotspår. Jag och kulturredaktör Erik träffade Eva i Kukkola. Hon och hennes familj finns med i två av Sunes böcker. Bilder från Bondens år, 1967 och Jordgubbar och Mjölk, 1994. Nu har tredje generationen tagit över jordbruket och en fjärde generation är född. I dagens Norrbottens Kuriren kan man läsa vårt reportage.

Ny design

Jag testar att göra om bloggens design. Den kanske kommer att ändra på sig några gånger under den närmaste tiden eller inte. Jag lägger in en bild från min utställning om Spelmansstämman i Gammelstad som jag för andra året i rad kommer att visa på just Spelmansstämman i Gammelstad. Välkommen till rundlogen på friluftsmuseet Hägnan under kommande lördag och söndag.

Nöjd

Det känns som om jag var lite väl pessimistisk i mitt förra inlägg. Man kan uppfatta det som att jag aldrig är nöjd med vad jag gör. Det är inte sant. Livet vore odrägligt om man alltid var missnöjd.
Det som kanske är svårast är att känna att alla inblandade i processen är nöjda. Vi har ju olika utgångspunkter med våra jobb som i slutändan ska smälta ihop till en helhet. Vi ser ju olika saker i bilderna och det är väl inte alltid vi förstår varandra till 100%.
Jag är nog nöjd med mina bilder till 85%. Eller kanske 84%. Eller kanske 86%.

Picture Imperfect

Det händer att jag överskrider mina gränser. Mer än en gång har jag tagit på mig ett jobb som jag känt att detta klarar jag nog inte av. Lite som humlan ni vet. Det har väl inte alltid blivit fantastisk bra men det har blivit OK och jag har samtidigt blivit en bättre fotograf.
Jag kan konstatera att det inte blir lättare med åren. Man tycker ju att erfarenheten är nåt att luta sig mot men det vete fan. Om det beror på att jag ställer högre och högre krav på mig själv eller om mitt självförtroende har minskat, men det känns som att jag borde prestera mer och bättre. Mina uppdragsgivare är för det mesta nöjda men inte jag.
En annan sak som jag gör, som jag egentligen inte kan, är att skriva fotoboksrecensioner. Tur att jag inte ska försörja mig på det för det tar en evig tid att få ihop en vettig text. Jag skriver ju så lite så att det är som att börja om från början varje gång. Men de bli väl antagligen helt ok eftersom jag får dem publicerade på Norrbottens-Kurirens kultursida. Det är jag mycket stolt över.
Just nu brottas jag med Jens Assurs Hungerböcker.
På min hemsida kan ni läsa det jag fått ihop. Senaste recensionen var Kent Klichs bok Picture Imperfect

Fotografträff

Igår hade ett gäng frilansande fotografer en liten vårfest. Konkurrenter/kollegor träffades för att äta och dricka lite gott och sen spelade vi minigolf. Varken ätandet eller minigolfen gick speciellt bra. Maten var ok men jag hade precis dragit ut en tand så det gjorde själva ätprocessen lite besvärlig. I minigolfen fick mitt lag storstryk trots att vi tyckte att det gick riktigt bra.

Perpignan 2010

Då har planeringen inför årets Perpignanresa börjat. För mig blir det andra gången men antagligen inte sista. Förra året reste vi med PFK och deras gruppresa och det var toppen. I år däremot försöker vi ordna eget boende i centrala Perpignan och det verkar gå bra. Jag trodde nog att allt redan var uppbokat. Hotellet vi bodde på ifjol låg ca 15 minuters promenad från centrum och man blev lite less att gå den vägen flera gånger varje dag. Framför allt på natten efter en seriös kväll på Cafe de la Post
Vad det är för program har jag ingen aning om men det blir säkert bra. Och blir det inte bra så blir det säkert trevligt ändå.
Vi ses i Perpignan 30/8-5/9 2010.
Bilden från en bildvisning i fjol på Place de la Republique under medelhavets kvällshimmel

Den snygga våren

Det börjar bli för sent för i år. Vårsmutsen städas i rask takt bort från våra gator, och med den försvinner mina vårmotiv. Jag har fotat denna fula tid under några år på olika sätt. Först svartvitt och småbild och iår blev det med allas vår Hipstamatic. Jag vet inte om det är ett projekt men det kan kanske bli.

500 fotografer

Låt mig tipsa om en blogg, 500 photographers, som när den är färdigbloggad kommer att innehålla 500 fotografpresentationer. Ambitionen är att lägga upp 5 nya fotografer varje vecka i 100 veckor. Den innehåller naturligtvis bilder, en kort presentation i text och i många fall även en kort videofilm. Filmen kan vara en intervju, fotografen i arbete eller en bildvisning.

A Moment in Time 2

Att ta bilder på kommando är aldrig lätt. Ännu värre om bilden ska tas ett speciellt klockslag. Jag skrev om projektet i mitt förra inlägg.
Vad som har hänt sen dess är att bilderna har blivit publicerade.
När klockan var exakt 17.00 satt jag i bilen på väg hem från mina svärföräldrar. Jag försökte skapa nåt spännade genom bilfönstret men det misslyckades totalt. När jag kom hem, ca tre minuter över fem, knackade jag på hos lillsonen. Där satt han och spelade gitarr och tittade på film. Human multitasking. Jag fixade lite med ljuset och tog en bild fem över fem. Den skickade jag in.
Nu har samtliga bilder som togs detta enda ögonblick runt hela jorden publicerats på New York Times hemsida. Ta en titt.

A Moment in Time

New York Times har uppmanat fotografer jorden runt att delta i ett projekt de kallar A moment in time. Söndagen den 2:a maj skulle man ta en bild 15.00 GMT, vilket var 17.00 svensk sommartid. Jag lyckades inte exakt 17.00 det blev 17.05, men det är tydligen godkänt det också. Jag deltog med ovanstående bild. Det är min son Simon som hänger sig åt Human Multitasking.
De fick in över 10.000 bilder och det orsakade naturligtvis datorproblem.
Riktigt vad som kommer att ske med bilderna vet jag inte. Men en del (alla?) kommer att visas på New York Times bildblogg

Fakturera ihjäl dom jävlarna

Jag tycker fortfarande att det är svårt att ta betalt. Visst har jag blivit bättre med åren och har för det mesta gott samvete när jag skickar min faktura. En gång i tiden, en kort period, höll jag på med porträttfotografering av privatpersoner. Det var svårt på många sätt och vis men att ta betalt var det svåraste. Den delen av min verksamhet la jag ner efter ett år.
På bloggen ”A Photo Editor” finns det två intressanta artiklar om att ta betalt. Från två helt olika utgångspunkter.
En diskussion med unga fotografer som försöker få ihop till brödfödan och en artikel om nån som verkligen kan ta betalt utan att skämmas.
Fotografen och skribenten Göran Segeholm har i ett avsnitt av sin bildradio ett inlägg om fotografer och fakturering. Han säger att fotograferna har en tendens att fakturera ihjäl dom jävlarna. Lyssna och begrunda avsnittet från den 7 mars.

Hunger

Vad är det med Jens Assur? Egentligen borde jag ha största respekt för honom. En duktig fotograf som inte sitter med armarna i kors. Han får saker och ting gjorda. Dessutom är det viktiga saker han vill berätta om och han har åsikter som i mycket överensstämmer med mina. Varför kan jag inte uppbåda någon som helst entusiasm över hans arbeten?
Nu kan jag inte bedöma det bildmässiga i hans senaste projekt ”Hunger ” eftersom jag bara sett ett fåtal bilder på TV och nätet. Men att höra honom prata om projektet är som att skruva upp en mekanisk docka. Han säger de rätta sakerna men väldigt opersonligt och distanserat utan tillstymmelse till personlig övertygelse. Projekten är välmenande, grandiosa och obegripligt stora.
”Och himlen därovan” var ett projekt som blev två stora böcker finansierade av LO. Bara titeln säger ju en hel del.
Böckerna handlar alltså om allt under himlen. Inget litet ämnesområde.
Nu har han tagit sig an världens ekonomiska problem och påstår sig även ha funnit en lösning.
Jag är kanske orättvis, men det är nåt som inte stämmer.

Gråt inga tårar

Jag har deltagit i ett oräkneligt antal grupprojekt. Och lika ofta har jag sagt att detta är sista gången. Jag blir så lätt frustrerad när inte alla är lika ansvarstagande som mig. Det är inte så att jag tycker att alla ska göra som jag vill men de ska i alla fall göra sin del. Ofta har det varit lite si och så med den delen. Men på nåt sätt har alla projekt kommit till ett avslut som i alla fall kan anses som ok. Det är väl som att föda barn, man glömmer det smärtsamma och kastar sig med lust in i ett nytt projekt. För att göra saker tillsammans är ändå otroligt tillfredsställande i ett ensamyrke som fotografens.
I går var jag på premiär på ”Gråt inga tårar” på Norrbottensteatern. Snacka om grupprojekt. Eftersom jag fotograferar nästan alla Teaterns uppsättningar så har jag lite insyn i arbetet. Det är många viljor som ska jämkas samman av regissören som naturligtvis har sista ordet.
Jag var på teatern den dagen när ensemblen träffades för första gången. Många kände varandra sen tidigare och för andra var det många nya bekantskaper. Vilken känsla och stämning i fikarummet. Det riktigt osade av kreativitet och förväntningar. Trots att jag inte skulle vara med i arbetet, förutom att ta bilder många veckor senare, så blev jag smittad av skaparlust och positiv energi.
Tillbaka till gårdagskvällen. Efter premiären var det en liten fest med tal och avtackningar. Samma positiva känsla infann sig nu i andra ändan av processen. Det här har vi gjort tillsammans och det blev bra.
Jag längtar efter ett nytt projekt som jag kan dela med någon.

Upphittade citat

Bakom min skrivare hade det ramlat ner två papper med två sparade citat.

Ett av Magnums Wayne Miller angående vad som kännetecknar en god fotograf:
"Han har stor talang, nog så inåtvänd, är ganska egoistisk och har radarblick när han är ute på fältet. Privat är han hetlevrad, ombytlig och blir lätt besviken och är sällan lyckligt gift.
En god fotograf kommer dessutom ofta för sent till middagen."

Ett annat citat som jag också sparat vid något tillfälle:
"Framför oss ligger möjligheter skickligt maskerade till problem."

Bättre sämre än bättre

Jag återkommer till detta med tekniken. Den digitala tekniken. Det är helt perfekt i uppdragssammanhang. Men mitt lustfotograferande har fått sig en knäck. Visst film finns ju att köpa och kamerorna samlar damm i skåpen så egentligen är det ju bara att sätta igång.
Men.
Startsträckan har blivit lång.
Jag höjer inte på ögonbrynen över hur fantastiska alla digitalkameror är. Hög upplösning och jättemånga pixlar och skitskarpt och snabbt och stort och dyrt. Det behöver inte bli bättre. Det börjar bli så bra att det blir tråkigt. Snart kan man ju ändra skärpedjupet och fokusplanet i efterhand. Oj skärpan borde ha legat 1 dm längre bort och skärpedjupet skulle nog vara lite längre. Det fixar datorn till. Kameran känner igen ansikten och när människorna ler.
Vad ska jag göra då?
Det som verkligen fick mig glad och triggade igång nån slags kreativitet var när jag köpte Hipstamatic appen till min Iphone. Små bildfiler, konstiga färger, oskarpt och eländig teknik på alla sätt och vis. Skitkul. Tror det är dags att kameratillverkarna börjar göra kamerorna sämre istället för bättre. Och nej, det är inte samma sak att försämra bilderna i efterhand i photoshop. Det är i fotograferingsögonblicket det ska ske.

Norrlandsdagar

Har varit på årets "firmafest" för oss frilansande fotografer. Vi brukar kalla Norrlandsdagarna så. Tre dagar fulla av föreläsningar, workshops, leverantörsutställningar, möten och fest. En sak som får mig lite konfunderad är att så få av Svenska Fotografers Förbunds 2500 medlemmar deltar.
För mig är detta en verklig inspirationskick. Jag gillar naturligtvis inte allt som visas men det ger ändå en positiv känsla att få höra och se alla olika typer av fotografer och fotografi.
En tråkig sak var att den amerikanske fotografen Brenda Ann Kenneally hade fått förhinder. Sånt händer. En stor eloge till arrangörerna som lyckades få tag i henne så att hon var med oss online och berättade kort om sitt fotograferande. Senare på kvällen fick vi också se hennes bilder projicerade utomhus nere vid älvstranden. Bilden ovan kommer från det tillfället.
Som avslutning vill jag bara säga att min 54-åriga kropp inte riktigt är kompatibel med fest till klockan tre två dar i rad. Men det lilla besväret var det värt.

Borg Meschskandal

När jag var i Kiruna härförleden träffade jag MS på badhuset. Han jobbar som badvaktmästare. Det borde han inte göra.
I början av året var han föreståndare för Kiruna Kommuns bildarkiv som bl.a. har hand om Borg Meschs bildskatt. Det är lätt att använda ordet unik men i detta fall är det verkligen unika bilder vi pratar om. Bilder från en stads födelse. Från vildmark till gruvmetropol.
MS hade byggt upp en väl fungerande verksamhet. Tillsammans med sina medarbetare har han digitaliserat och gjort Borg Meschs bilder tillgängliga för världen. Och i våras lade kommunen i sin kulturfientlighet ner arkivet.
Det är inte annat än en skandal. Borg Meschs bilders konstnärliga och dokumentärta värde är så stort att det är en riksangelägenhet. Jag förstår inte att jag och övriga fotosverige inte protesterade högljutt när nedläggningsplanerna blev kända.
Men efter mitt möte med MS, som blev uppsagt och fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till, som vaktmästare på badhuset, vaknade jag till och kände att någonting borde man göra. Men jag vet inte vad. Är det någon som har en bra idé?