Att vara frilansfotograf är som att köra en gammal tvåtaktare som har dåligt inställd tomgång. Det går ryckigt. Ibland står det nästan still och tidvis är det hysteriskt mycket att göra. Vid dessa hysteriska tidsperioder kan min drömverksamhet också stegras. Jag får mardrömmar, eller kanske jag ska säga otrevliga drömmar, där det inte går så bra. Jag missar fotograferingar, kör till fel stad eller rentav till fel land. För mig är det jätteviktigt att aldrig komma sent och att då inte komma alls blir ju snarast en mardröm.
I helgen slog mina drömmar in.
Jag hade en fotografering på lördag eftermiddag vid 17 tiden och när jag satt och åt en god middag och drack ett glas vin så slog det ner som en blixt. Jag var 2½ timme sen. Eller rättare sagt det var kört. Jag försökte efter bästa förmåga förtränga detta för att inte förstöra lördagen, det gick ju ändå inte att reparera skadan då.
På söndag skickade jag ett sms och bad om ursäkt och förklarade mig, jag orkade inte ringa just då.
Lördagen bestod av veckohandling, brödbak, skidskytte på TV, julmarknad, middagsgäster, och konstvernissager som jag gick omkring och hade dåligt samvete över eftersom jag inte hade tid att gå. Det blev för mycket för min lilla hjärna. Fotograferingen slank emellan några av de grå. Pinsamt är ordet. Mänskligt är ett annat. Jag är tacksam om mina drömmar inte slår in allt för ofta.
