SFF release

Mitt förbund, Svenska Fotografers Förbund, har uppdaterat sig. Ny web, ny logga, ny grafisk profil och nydesignad tidning. I torsdags var det releasefest för detta runt om i landet. Jag var i Skellefteå.
Vi var uppkopplad tillsammans med Helsingborg, Göteborg, Örebro, Stockholm och Falun. Det var en katastrof. Tekniken fungerade inte alls. Man varken såg eller hörde nånting, ja man hörde lite mer än man såg. Annars var det trevligt att träffa kollegor från Västerbotten.
Webben ser bra ut. Loggan är bra i vissa utföranden, i andra får jag synrubbningar och kan överhuvudtaget inte titta på den. Tidningen har jag sett i utdrag och den ser mycket snygg ut. Då är det bara det lilla att fylla den fina designen med nåt vettigt. Och det återstår ju att se.

Inlägg från I-phone

Första gången jag såg en Iphone fick jag akut habegär. Jag brukar inte vara sån. Nu är jag stolt ägare av en telefon som egentligen innehåller mer funktioner än jag behöver. Men behov kan man ju alltid skapa om de inte finns. Helt i onödan skriver jag detta inlägg från telefonen och även bilden är en telefonbild. Jag måste ju testa.
Efter lite mix och trix lyckades jag med både men text och bild. Jag laddade hem en "app" som heter Blog Press och verifierade min epostadress på Blogger och då fungerade allt som det skulle.
Fantastiskt.

Valborg

Vi firade Valborg hos några goda vänner som bor en lite bit utanför Luleå. God mat, dryck och massor med musik. Årets majbrasa var nog en av de finaste och samtidigt en av de minsta jag upplevt. Det var en privat majbrasa bara för denna lilla vänkrets.
Ett av de viktigaste vårtecknen i min tillvaro är Storspovens drillande när den går in för landning på en åker. Jag har sett den från bilen ett antal gånger under april månad men aldrig hört den. Men så i natt när vi kommit hem från festen och jag öppnade balkongdörren för det var så kvavt i sovrummet, då smög sig ljudet in under täcket. Nu är jag redo för sommaren.

Gå på promenad

Vårvinter är för övrigt ganska uppfodrande. Man måste bara ut i solen och njuta. Att sitta inne och titta på skidskytte och njuta känns inte riktigt ok. Men man kan ju göra båda. I morse innan skidskyttet så tog jag mig en promenad på Luleälven. Det är en av de få gånger som jag är positiv till snöskotrar. Hela älven är totalt genomkorsad av skoterspår. Hårda skoterspår som man kan gå på utan att sjunka ner. I övrigt är dessa maskiner bara ett irritationsmoment. De låter illa och luktar illa och spyr ut en jävla massa skit i luften. Men så länge som dom gör bra promenadspår så står jag ut.
Jag ska nyansera mig lite. Det finns många som använder skotern som ett transportmedel för att på ett enkelt sätt ta sig ut i naturen. Det är inte dom jag klagar på. Däremot alla som bara kör framochtillbaka så fort och så många gånger som möjligt. De som kör efter vägarna inne i samhället. De som kör och förstör skogsplanteringar och naturskyddsområden. I deras skotrar skulle man hälla socker i bensinen ( men det fungerar visst inte).

Urin och spya

Jag har varit på Jokkmokks marknad i helgen. Först och främst för att genomföra en föreställning av Nurmen Lintu på Bio Norden. Dessutom fick jag ett uppdrag av Norrbottens-Kuriren att bevaka några andra konserter. En med Sofia Jannok och en som kallas Låtar och Skrönor.
Min tanke var att åka bil upp med några vänner och ta buss hem på lördag. Jag gick in på Länstrafikens hemsida och använde deras reseplaneringsfunktion. Jag fick två träffar. En buss som gick klockan 8 på morgonen vilket var nog så tidigt med tanke på att vår föreställning börjar kl 12. Men det var nästa träff som förvånade mig en hel del. Avgång från Jokkmokk 10.45 och ankomst till Luleå 18.20, sjutton mil och nio timmar och fyrtio minuter senare. Denna planeringsrobot hade gett mig ett förslag att ta bussen från Jokkmokk till Arjeplog vidare till Skellefteå och sedan till Luleå. Exakt hur lång omväg det blir i km vet jag inte men i tid blir det ca sju timmar. Dåligt förslag. Det är nog dags att programmera om ResRoboten.


Förutom musik, frusna fötter, marknadsstånd, goda vänner, mat och dryck så fick jag vara med om en unik upplevelse i just drickgenren. Vi satt där och drack vår öl när Mikael kom med en tesked och liten burk med en lätt gulfärgad vätska. Vältalig som han är la han ut texten om det unika som denna burk innehöll. Detta var antagligen enda chansen i vårt liv som vi fick ynnesten att smaka denna brygd. Smaken beskrev han som en blandning av urin och den smak man har i munnen när spyorna har tagit slut men kräkkramperna fortsätter. Men vi fick absolut inte tacka nej.
Naturligtvis kan man inte tacka nej till alkohol kryddad med björngalla. Jag måste bara säga att denna björngalla kommer från en norrbottnisk lagligt skjuten björn och inte från nån björngallefarm i Kina.
Smaken var inte så hemsk som Mikael beskrev den men lite urin var det allt. Om dess välgörande och stimulerande egenskaper kommer att förändra mitt liv återstår att se, men det var i alla fall en trevlig kväll.

Mot ljusare tider

Jag bor så nära polcirkeln att vi nästan har midvintermörker och midnattssol. Lika deppigt som det är när det vänder mot mörkare tider kring midsommar lika trevligt är det när det vänder mot ljusare tider kring jul. I år kom vändningen den 21 december. Det blir plötsligt lite lättare att leva och enklare att vara fotograf. I går tog jag mig en promenad i Kyrkbyn för att njuta av ljuset som försiktigt håller på att återvända. Jag hade kameran med mig och tog några bilder som du kan se i collaget här ovan.

Dokumentärfilm

Det här är Sofia från NTI Gymnasiets mediautbildning. Som skoluppgift håller hon på att göra en dokumnetärfilm om mig. Det är mycket trevligt att få umgås med unga entusiastiska människor, och förhoppningsvis har jag med min erfarenhet av mediabranschen något bra att bidra med. Inte bara för henne utan även för övriga elever på skolan. Det kommer säkert att bli en kanonfilm.

Oskarpa bilder

En liten kommentar till bilden nedan. Jag tycker att jag gör mig bäst på oskarpa bilder.
Jag var ju med i SvT och deras Eftersnack för en dryg vecka sedan och det var traumatiskt. Jag överdriver lite men att se sig själv är ingen upplyftande upplevelse. Jag inser naturligtvis att alla som ser mig varje dag känner igen vad de ser och tycker inte att det på något vis är anmärkningsvärt. Själv ser jag mig bara i spegeln varje dag och då kan jag bortse från allt som inte riktigt överenstämmer med den mentala bild jag har av mig själv. Men på TV blir allt naket och väldigt avslöjande. Självbilden förändras och det är antagligen bara bra. Verkligheten springer man inte ifrån så lätt.

Sorgkanter

Hittills tror jag att varje inlägg på bloggen har haft någon slags fotoanknytning, men så icke idag.
Jag gillar tanken med skatter, att vi tillsammans efter förmåga ska bidra till vårt gemensamma goda. Men idag verkar detta vara en tanke som kommer längre och längre från verkligheten.
Nå. Jag blev remitterad från den offentliga sjukvården för att träffa en läkare på en privat sjukvårdsinrättning. En läkare som kommer upp till Luleå någon gång då och då för att köra ett race och beta av ett gäng sjuklingar. En timme för sent fick jag komma in. Läkaren beklagade sig då över hur stressigt det var och vilka långa dagar han jobbade och hur många patienter han hann med och i samma andetag fick jag minsann veta hur lata och ineffektiva alla offentligt anställda läkare var. Om jag inte varit patient och i en beroendeställning till honom så hade jag sagt mitt vänt honom ryggen och gått ut. Vilken jävla inställning. Dessutom fick han ju betalt av det offentliga. Vi ska bara vara förbannat tacksamma att vi fortfarande har det system vi har. Alla har fri tillgång till bra sjukvård. Visst, det finns väl fel och brister och inkompetent och ointresserad personal där som på vilken arbetsplats som helst, men jag är lycklig över att det är som det är. Desto mindre privat sjukvård desto bättre, så är det i min bok i alla fall. Men det värsta var nog att han hade långa naglar med rejäla sorgkanter. Det skulle aldrig förekomma inom Landstinget.