Visa Pour L´Image

Lite sent omsider kommer en liten rapport från Visa Pour L´Image i Perpignan. För andra året i rad och för andra gången totalt åkte jag ner på fotofestivalen. Det är DEN stora bildjournalistiska fotofestivalen i världen. Alla är där.
Bildvisningar, fotografträffar, utställningar, fester, sol och bad är vad det handlar om. Det är en överväldigande massa bilder. Bra  och mindre bra. Eftersom det är journalistik det handlar om så finns det mycket bilder från de stora nyhetshändelserna i världen. Irak och Afghanistan. Haiti. Mycket krig umbäranden och eleände. Men sammanlagt otroligt inspirerande och trevligt. Det är rent av vanebildande.
Några bilder:

En av de stora utställningarna var en retrospektiv av legenden William Klein.

Här, på samma plats och på samma bild. Närmast kameran William Klein och längre bort i, glasögon, Eugene Richards, signerande böcker. Två av de riktigt stora. Jag fick en bok signerad av Richards och tänkte även köpa en av Klein men typiskt franskt så fanns det inga med engelsk text. På en internationell festival.

Varje kväll kan man se en riktigt bra producerad bildvisning som bl.a. tar upp de stora nyhetshändelserna under året. Då är det inte alltid som den fotografisk kvalitetet står i centrum. Man kan antingen se den på Campo Santo, en utomhusarena, där man kan få allt översatt via hörlurar, eller på Place de La Republique. Då kan man sitta och äta och dricka och vara så där lagomt fokuserad.

I Palais des Congres pågår det seminarier och fotografpresentationer hela dagarna. Allt på franska. ÄÖven engelsktalande fotografer intervjuas på franska och översätts via lurar. Ganska styltigt.

När allt fotorelaterat är slut för kvällen, kring midnatt, då träffas man på Cafe de La Post och fortsätter fotodiskussionerna och tar en öl eller två.

Perpignan 2010

Då har planeringen inför årets Perpignanresa börjat. För mig blir det andra gången men antagligen inte sista. Förra året reste vi med PFK och deras gruppresa och det var toppen. I år däremot försöker vi ordna eget boende i centrala Perpignan och det verkar gå bra. Jag trodde nog att allt redan var uppbokat. Hotellet vi bodde på ifjol låg ca 15 minuters promenad från centrum och man blev lite less att gå den vägen flera gånger varje dag. Framför allt på natten efter en seriös kväll på Cafe de la Post
Vad det är för program har jag ingen aning om men det blir säkert bra. Och blir det inte bra så blir det säkert trevligt ändå.
Vi ses i Perpignan 30/8-5/9 2010.
Bilden från en bildvisning i fjol på Place de la Republique under medelhavets kvällshimmel

Norrlandsdagar

Har varit på årets "firmafest" för oss frilansande fotografer. Vi brukar kalla Norrlandsdagarna så. Tre dagar fulla av föreläsningar, workshops, leverantörsutställningar, möten och fest. En sak som får mig lite konfunderad är att så få av Svenska Fotografers Förbunds 2500 medlemmar deltar.
För mig är detta en verklig inspirationskick. Jag gillar naturligtvis inte allt som visas men det ger ändå en positiv känsla att få höra och se alla olika typer av fotografer och fotografi.
En tråkig sak var att den amerikanske fotografen Brenda Ann Kenneally hade fått förhinder. Sånt händer. En stor eloge till arrangörerna som lyckades få tag i henne så att hon var med oss online och berättade kort om sitt fotograferande. Senare på kvällen fick vi också se hennes bilder projicerade utomhus nere vid älvstranden. Bilden ovan kommer från det tillfället.
Som avslutning vill jag bara säga att min 54-åriga kropp inte riktigt är kompatibel med fest till klockan tre två dar i rad. Men det lilla besväret var det värt.

Perpignan 3

Det är bara överväldigande. Fantastiska utställningar i otroligt vackra och speciella lokaler. Gamla kyrkor, fängelser och kloster.
Bildvisningar under bar himmel i den mörka och ljumma medelhavsnatten. Intresset för bildjournalistik verkar vara nästan oändligt. Bildvisningarna på kvällarnasamlar 2500-3000 personer på Campo Santo och nästan lika många på Place de la Republique. För att komma in på huvudarenan Campo Santo får man köa i en halvtimme. Sen pågår en välregisserad visning i ca 2 timmar. Med det bästa och det värsta. De bästa bilderna och de värsta händelserna. Jag bilderna är väl inte alltid i toppklass, ibland riktigt dåliga, men sammantaget en upplevelse.

Perpignan 2

Efter att ha sett Eugene Richards utställning "War is personal" känns det nästan meningslöst att titta på nåt mer. Det är nåt av det starkaste jag sett. Egentligen ett ganska självklart sätt att göra fotojournalistik av krig. Han visar vad som har hänt med de som kommit tillbaka från kriget och deras anhöriga. Det var så lyckat att Richards visade utställningen när jag var där.
För övrigt.
Fransmännen borde lära sig engelska. Det är rent allmänt otroligt trevligt. Sent blir det på nätterna. Jag har badat i Medelhavet. Bildorgien fortsätter.
På bilden ses Eugene Richards när han visade utställningen.

Perpignan 1

Vi kom hit ganska sent igår kväll så idag var första hela dagen i Perpignan. Det är fotofestival, en bildjournalistisk sådan. Alla är här. Även jag.
En kort resumé över dagen. Vi har hunnit med en bråkdel av alla utställningar. Av de jag sett stack två ut ordentligt. Den gamle Steve McCurry, en klassisk bildjournalist. Medlem i Magnum och medarbetare i National Geographic. Underbart vackra bilder. Nära utan att vara påträngande. Sen var det Callie Shell som visade sina bilder om/av Barack Obama i en gammal kyrka (den finns med på bilden). Otroligt enkla och okonstlade bilder men fantastiskt bra.
Vad övrigt. Ha alltid skor med släta sulor i Frankrike. Det är lättare att få bort hundskiten då. Vi har haft födelsedagsfest för Sofie. Champagne och tomtebloss. Jag har sett Eugene Richards och imorgon ska jag se hans utställning War is personal. Han är en favorit. Jag lagar bättre risotto än restaurangen vi åt på. Perpignan är en stad att älska.