Dag 10

Och inte fick jag Rubus Arcticus i år heller. Norrbottens Läns Landsting har delat ut Rubus Arcticus stipendiet sedan 1995 och hittills har ingen fotograf fått det. Det är inte riktigt sant, en fotograf har fått det men hon fick benämningen konstnär. Jag är inte det minsta bitter.
Arbetsdagen idag startade med sovmorgon till klockan åtta. Hur skönt som helst. På fm hade jag en fotografering på ett byggföretags kontor. Personalbilder och kontorsmiljöer. Väldigt positiva människor, nåt som kunde ha blivit en ökenvandring blev en riktigt trevlig stund. Tyvärr var nästan hälften av personalen borta så jag måste dit en gång till. Eftermiddagen tillbringades framför spisen inför morgondagens 50-års kalas.

Dag 9

När jag skriver en dagbok på detta sätt känns det som att jag har ett tråkigt och enformigt liv. Inte i verkligheten men när jag läser om mig själv upplever jag det så. Knäpp lite kort här och knäpp lite kort där. Sitt framför datorn. Leverera. Har jag blivit en bildmaskin, som gör vad alla andra vill. Nu var det länge sen jag på allvar gjorde nåt eget, det är dags att skärpa till sig.
Idag har jag på fm flängt runt och knäppt en massa kort, och jag har precis kommit hem från Piteå där jag fotograferat NLL:s fest för pensionärer och för de som jobbat 25 år. Det kommer att publiceras i personaltidningen. Detta är näst sista dan på min jobbdagbok. Om jag fortsätter blir jag deprimerad.

Dag 8

I morse blev jag också tvungen att kliva upp för tidigt. Jag skulle fotografera en frukostförelsäning med Johan Stael von Holstein på Aurorum Science Park i Luleå. Han pratade om entreprenörsskap. Näst efter kärlek så finns det inget bättre, enligt JSvH vill säga. Fotograferingsmässigt gick det inte alls bra. Totalt värdelöst ljus och egentligen också i fel lokal.
Jag hann inte lyssna färdigt för jag skulle ut till Sunderby Sjukhus för att fotografera på Hudmottagningen till en artikel i Landstingstidningen. Man kan säga att det blev lite för mycket på för kort tid för att vara optimalt. Men när jag kom till sjukhuset visade det sig att patienten som skulle vara med hade blivit sjuk? så det blev fyra mil bil helt i onödan. Jag hade alltså i lugn och ro kunnat stanna kvar på föreläsningen och gjort ett bättre jobb. Om det är något jag har blivit bra på genom åren så är det att vänta och att göra lappkast.
Tillbaka till Aurorum gjorde vi ( jag och en skribent från en reklambyrå ) ett svep för att ta bilder till Luleå Kommuns näringslivstidning Progress. Hem fram och tillbaka. In till stan för ett kompletteringsporträtt till en artikel åt Landstinget. Lunch. Eftermiddagen framför datorn.

Dag 7

Lena fyller 50 år idag och vi har varit ett par i drygt 30 år. Denna dag har delvis gått åt till att göra förberdeleser inför 50 års kalaset på lördag.
Men lite jobb har jag allt hunnit med.
Personalbilder för en reklambyrå här i Luleå.
Porträtt på en som spelar jultomte till Landstingets personaltidning. Först i samband med repetitioner av Julkalendern i Stadsparken och efter det civila bilder.
Två av mina kamrater fråm SYNK bildbyrå var i stan och ville ta en öl ikväll. Jag tackade naturligtvis nej, kan inte gärna vara ute och dricka öl när min fru fyller 50. Dessutom visste jag att några vänner skulle komma på besök. Så det blev lite skumpa här hemma istället för öl på puben.

Dag 6

Måndag igen. Bilen till verkstan för att byta den krockkudde som inte blev utbytt förra veckan pga felbeställning. Den blev inte bytt idag heller eftersom leveransen blev försenad. En krockkudde innehåller krut och då får den inte fraktas med flyg utan måste ta landsvägen. Antagligen blev den försenad eftersom det snöar och blåser.
Annars blev det innejobb hela dan. Färdigställande av bilder, telefonbokningar inför jobb senare i veckan. Och som vanligt när jag har tid över så gör jag lite bilder till min bildbyrå, SYNK.
På kvällen hade Publicistklubben en debatt/diskussion med Lars Borgnäs och Tomas Bresky om fördjupande journalistik. Eftersom jag är med i styrelsen så deltog jag i en middag med dessa två herrar innan debatten. Uppslutningen på mötet var väl så där, vi var ett trettiotal, men jag tror att alla var nöjda. Som vanligt inga fotografer i publiken.

Att misslyckas är bra

Lena 1981.

När jag går igenom gamla negativ, som jag har gjort denna vecka, slås jag av och förvånas över hur bra många av mina gamla bilder är. De har en enkelhet, helt utan effektsökeri, och en direkthet som antagligen beror på att jag inte tänkte så mycket på den tiden. Mina kunskaper om komposition, ljus och teknik var grunda. Jag gick på ren känsla. De bästa bilderna jag tog för trettio år sedan är på intet sätt sämre än de bästa jag tar idag. Annorlunda men inte sämre. Jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det naiva sättet att fotografera. Tyvärr kan man som uppdragsfotograf inte tillåta sig lyxen att misslyckas, men att misslyckas är minst lika viktigt som att lyckas.

Dag 5

Skönt med fredag, extra god mat och lite vin. Jag begär inte mycket mer.
Ännu en datordag. Ordnat proofprints/kontaktkopior på fabriksjobbet jag gjorde tidigare i veckan. Sorterade och städade i datorn. Brände DVD: er, kastade en massa skit och konstaterade ännu en gång att jag tar alldeles för många bilder. Måste skärpa till mig. Jag har precis köpt en ny kamera, Nikon D700, och äntligen verkar det som man kan lite till 100 % på autofokusen. Då blir det lättare att skärpa till sig och inte överfotografera (finns det ordet). Avslutade arbetsveckan med Nautilusträning.
För ett par veckor sedan blev jag intervjuad av Sofia från en av mediautbildningarna. Hon ville också göra praktik hos mig till våren. Naturligtvis tackade jag ja. Idag ringde hon med ytterligare en fråga. De har till uppgift att göra en dokumentärfilm och hon funderade på att följa mig. Vad säger man! Jag ska bli dokumentärfilm, det blir säkert otroligt nyttigt att vara på andra sidan kameran. Antagligen blir det en näradödenupplevelse att se sig själv, men det bjuder jag på.

Dag 4

Denna dagen ett liv, visst var det så Farbror Melker i Saltkråkan sa. Vad han egentligen menar är jag inte säker på. Var det att dagen var så lång och tråkig att det kändes som ett helt liv eller menade han att man ska ta tillvara på varje dag som om det vore ett helt liv eller...
Vet egentligen inte varför jag började dagens inlägg på detta sätt, men jag har haft en bra och lugn dag. Lite datorjobb, sortering och arkivering av veckans fotograferingar och sen har jag jobbat i mörkrummet och kopierat svartvita bilder resten av dagen. Trettio bilder som sträcker sig över trettio år. Så det blev nästan ett halvt liv denna dag.

Dag 3

Jag har blivit mentor. En tjej från Gymnasiet i Kalix ringde mig för ett tag sedan och undrade om jag ville hjälpa henne med hennes specialarbete. Porträtt och smycken. Jag tackade naturligtvis ja. Det förvånar mig att inte fler fotografer in spe hör av sig till oss aktiva fotografer för studiebesök, pryo, föreläsningar mm. Beror det på att de är blyga, ointresserade, tillräckligt bra eller bara lata? I Luleå har vi två mediautbildningar och en estetisk utbildning på gymnasienivå. Det är säker ett par tre hundra elever sammanlagt. Under de senaste tre åren har två elever hört av sig.
Nå, Linnea hörde i alla fall av sig. Först skickade hon några bilder hon redan har tagit och jag gav henne synpunkter via mail och idag kom hon till Luleå för att träffa mig. Hon hade också med sig en av sina modeller. Vi gick igenom massor med bilder hon tagit och jag gav henne feedback och vi resonerade om sätt att gå vidare.
Jag tycker verkligen det är roligt att vara pedagog. Det kan kanske bli en ny karriär.
Eftermiddagen gick åt till ett litet jobb åt en lokal tidning och efter det gjorde jag snabbesök hos två kompisar. En konstnär och en fotograf. Ikväll blir det herrträff på Bishops Arms.

Dag 2

Idag klev jag upp tidigare än vanligt och har varit tröttare än vanligt. Fem mil bil i morgonmörkret gjorde inte saken bättre. Kom fram exakt i tid, när jag klev in genom dörren till min kontaktperson så tittade han på datorns klocka och konstaterade lite att den var 08.00.02. Jag var två sekunder sen.
Mitt uppdrag idag var att ta bilder på en fabrik för framförallt deras web men även för andra framtida behov. Drygt halva dan gick jag runt i fabriken och försökte hitta det rätta ljuset och de rätta vinklarna för alla olika moment som de ville ha bilder på. Resten av tiden var jag på samhället och tog bilder på referensobjekt. Det är en hård tid att vara fotograf i Norrbotten denna tid av året. Vill man ha dagsljus fär man för det första hoppas på en molnfri dag och även då kan man bara utnyttja några timmar mitt på dan.
Det gick väl ganska bra, men som jag anade så hann jag inte med allt på min lista. Får se om de nöjer sig med detta för nu eller om jag får en kompletteringsdag.
Lunch på den enda hamburgerian som duger, Max. Där läste jag ett inlägg av Göran Greider på Aftonbladets kultursida om den finansiella krisen. Tänk om man hade bråkdelen av hans klokskap och kunskap.

Paparazzi

Har just sett Kobra om Paparazzifotografer, ja vad ska man säga. Det handlar naturligtvis om tillgång och efterfrågan. När folk är så jävla ytliga att det viktigaste som finns är en bild när Georg Clooney kysser en kvinna eller när Britney Spears har ett rakat huvud, då bidrar man ju också till att denna föraktfulla gren inom fotografin lever kvar. Fördumningen och förytligandet sprider sig som en löpeld.
Om ni vill lära er mer om en annan gren inom fotografin så är ett besök på denna länk att rekommendera. Det är videointervjuer men de två senaste årens vinnare i World Press Photo.

Dag 1

En ambition jag hade med denna blogg var att skriva en slags jobbdagbok. Den närmaste tiden ska jag verkligen göra ett försök för att på allvar visa hur en frilansfotograf på landsorten har det.
Dag 1:
Jag kliver för det mesta upp när Lena har gått till jobbet. Det är skönt att få var helt ensam på morgonen. I normala fall innebär det ca 07.30.
Innan toalettbestyren så startade jag hemmadatorn. Klockan åtta skulle jag lämna synpunkter på sista korret av Kyrknyckeln, en församlingstidning som jag både tar bilderna till och är redaktionsmedlem i. Gick ner till min arbetslokal vid halv nio. Kallt som fan, jag har inte hunnit vänja mig vid minusgrader ännu. Jobbade vid datorn; med lite privata bilder, med bilder till SYNK bildbyrå, med bilder till uppdatering av min hemsida. Fick några telefonsamtal med jobbförfrågningar. Allting ska ske så jävla fort, ingen planering eller framförhållning verkar vara orden för dagen.
Eftersom jag inte har någon arbetsgivare som bestämmer mina arbetstider så blir det ofta att jag gör privata ärenden under "arbetstid". Idag skulle bilen in på verkstad för att byta en krockkudde så jag körde dit den och tog bussen hem. Lena hämtar den efter jobbet. På väg till verkstaden rekade jag lite inför en bild som ska tas på onsdag. Jag behöver en miljö med mycket grönska. Hittade vad jag sökte på en stormarknad för blommor.
Linssoppa och nybakt bröd till lunch. Hann också med att planera veckans matinköp.
Mer datorjobb på em, men denna gång vid hemdatorn. Jag har ingen internetuppkoppling på jobbet så när jag skickar bilder eller jobbar med min hemsida så sker det från hemmet. Eftersom jag bara bor 50 m från min arbetslokal så går det bra. Låga fasta kostnader är ingen nackdel.
Jag jobbade med bilder till uppdateringen av min hemsida. Jag ska byta ut vissa gallerier och lägga in några helt nya. Det blir färdigt om nån vecka.

Lukten av fix

Det var flera år sedan jag tog en uppdragsbild med film men det privata fotograferandet har skett på film till alldeles nyligen. Det var väl ungefär ett halvår sedan jag bestämde mig för att bli helt digital. Via Micke Bergs blogg via Goro Bertz blogg tittade jag på en video med Daido Moriyama när han var ute och fotograferade med en liten kompaktkamera och sen när han gjorde sina bilder i mörkrummet. Då blev jag genast nostalgisk och undrar om jag kanske måste börja med Tri-X igen. Jag saknar att mina väl ordnade negativpärmar med kontaktkopior inte längre blir fler. Jag saknar att lådorna med proofprints och arkivkopior inte ökar i antal. Jag saknar lukten av fix på mina händer. Jag saknar det vackra kornet i Tri-X filmen.
Samtidigt känns det bar och smidigt med det digitala. Det känns bra att inte förbruka en massa tungmetaller och kemikalier som antagligen inte är så vänliga mot naturen.
Sammantaget kan jag säga att det känns inte helt bra med det digitala men antagligen kommer jag inte att gå tillbaka till film. Måste i alla fall köpa en skrivare så att jag får papperskopior på mina nya bilder.

Bildbar

Antagligen har Torsten sagt nåt roligt.

Idag ska vi på middag till några vänner.
I går fyllde jag år och hela lilla kärnfamiljen var samlad. Kan inte bli annat än trevligt.
I förrförrgår hade vi en s.k. Bildbar. Vi är ett gäng fria fotografer som är medlemmar i SFF, Svenska Fotografers Förbund, som två gånger per termin brukar ordna en träff med någon slags programpunkt som inspirerar eller utvecklar. Denna kväll var Vinter Reklambyrå vår värd. Magnus och Lars-Åke berättade om hur de jobbar med bilder och om hur det gick till på det glada 80-talet när "the sky was the limit". Det är lätt att inse att vilkoren i Stockholm och Göteborg på 80 talet skiljer sig ganska mycket från villkoren i Luleå idag. Mindre projekt, mindre pengar och mindre tid.

Nio minuter

I mars i år var jag på en fotofestival i Oslo som hette Dokument08. Det unika med den var att ett ovanligt stort antal Magnumfotografer var samlade på ett och samma ställe. Det var många intressanta föreläsningar och bildvisningar. En av de mer givande föreläsningarna var med chefen för Magnum in Motion, Bjarke Mythu. Han delade med sig av tankar och idéer kring att jobba med bildspel på webben. Då och då går jag in på Magnum in Motions hemsida och kollar vad de har för sig. Det senaste jag hittade tog nästan andan ur mig. Både innehållsmässigt och formmässigt. Det finns otroligt mycket man kan göra med sina bildspel om man har lite kreativitet och idéer. Men då måste man lämna Soundslides bakom sig och ta ytterligare ett tekniksteg. Jag har ialla fall tänkt börja egenutbilda mig för att se var det leder. Var ska man visa sina bildreportage om inte på nätet. Ingen annan verkar intresserad.
Här kan ni se Magnums bildspel om Dödsstraffet. Ge er själv dessa nio minuter, det är det värt. Jag lovar.

Magnum Magnum

Gjorde ett fynd på stan idag. Gick till Akademibokhandeln för att köpa ett fakturablock för 49: - och kom ut med en helt underbar fotobok. Den heter Magnum Magnum och innehåller som titeln skvallrar om bilder från bildagenturen Magnum. Jag blev faktiskt lite överraskad att se den i en bokhandelsbokhylla i Luleå. Glatt överraskad naturligtvis. Vi är inte bortskämda med denna typ av smalare litteratur men Luleå är en stad som blir mer och mer komplett. På alla sätt och vis.
Köpet av denna känns som plåster på såren för en annan Magnumbok som jag köpte i Paris för ett par år sedan. Jag gjorde ett riktigt klipp, halva priset mot vad den borde ha kostat. Den heter Magnum Stories och handlar om bildberättelser. Fotograferna berättar om hur de jobbar och vad som är viktigt för just dom. Därefter kommer ett bildreportage av varje fotograf. För mig var texten kanske viktigare än bilderna. Hemma upptäckte jag att texten var på franska, ett för mig helt obegripligt språk. Det kändes minst sagt snopet.
Tillbaka till dagens inköp. Den innehåller sex bilder av varje Magnumfotograf och 564 sidor. Kring dessa bilder gör någon av Magnumkollegorna personliga reflektioner. Jag har inte hunnit läsa något ännu men det kommer antagligen att vara otroligt spännande och lärorikt.

Inte längre mitt hem

Det visas två fotoutställningar i Luleå för tillfället. Konsthallen visar flygbilder av Lars Bygdemark och Norrbottens Museum visa Malmbergsbilder av min vän Erik Holmstedt. Båda är värda ett besök men väldigt olika varandra.
Bygdemarks bilder är otroligt snygga och genomestetiska vilket egentligen borde tilltala mig. Men. Det blir för mycket yta och för lite känsla.
Eriks bilder är inte på nåt sätt fula men de har dessutom en uppriktig vilja att berätta någonting som han tycker är viktigt. De första bilderna togs i slutet av 60-talet när rivningarna i Malmberget gav plats för järnmalmsgruvans expansion. Nu är det dags att flytta och riva fler delar av samhället och Erik är där med sin kamera 40 år senare. Bilderna blir ett tidsdokument över ett samhälle som offras i den ekonomiska utveckligens namn och även ett dokument över en fotografs utveckling.
Läs mer här och här.