Sanndrömmar

Att vara frilansfotograf är som att köra en gammal tvåtaktare som har dåligt inställd tomgång. Det går ryckigt. Ibland står det nästan still och tidvis är det hysteriskt mycket att göra. Vid dessa hysteriska tidsperioder kan min drömverksamhet också stegras. Jag får mardrömmar, eller kanske jag ska säga otrevliga drömmar, där det inte går så bra. Jag missar fotograferingar, kör till fel stad eller rentav till fel land. För mig är det jätteviktigt att aldrig komma sent och att då inte komma alls blir ju snarast en mardröm.
I helgen slog mina drömmar in.
Jag hade en fotografering på lördag eftermiddag vid 17 tiden och när jag satt och åt en god middag och drack ett glas vin så slog det ner som en blixt. Jag var 2½ timme sen. Eller rättare sagt det var kört. Jag försökte efter bästa förmåga förtränga detta för att inte förstöra lördagen, det gick ju ändå inte att reparera skadan då.
På söndag skickade jag ett sms och bad om ursäkt och förklarade mig, jag orkade inte ringa just då.
Lördagen bestod av veckohandling, brödbak, skidskytte på TV, julmarknad, middagsgäster, och konstvernissager som jag gick omkring och hade dåligt samvete över eftersom jag inte hade tid att gå. Det blev för mycket för min lilla hjärna. Fotograferingen slank emellan några av de grå. Pinsamt är ordet. Mänskligt är ett annat. Jag är tacksam om mina drömmar inte slår in allt för ofta.

Genialt

Jag är inte säker på om det var jag som kom på denna geniala idé, men den dök upp i ett samtal med några kollegor. Vi säger att det var jag.
Nikon och Canon, jag bjussar på detta.
För mig är ett problem med det digitala att jag fotar alldeles för mycket. Nästan oreflekterat rasar bild efter bild in på minneskortet. Det blir nästan aldrig fullt. Jag jobbar hela tiden med att får ner antalet exponeringar och bli lite mer eftertänksam. Det är svårt. Det blir nästan alltid för många exponeringar.
Jag har alltså kommit på en lösning som kameratillverkarna ganska lätt kan effektuera.
Jag föreslår en ny inställningsfunktion på kameran. Man ska kunna välja ett valfritt antal exponeringar, exempelvis 36. (För er som aldrig fotat med en småbildskamera så vill jag bara informera att så många exponeringar fanns det på en rulle. Vissa rullar hade förvisso 24 exponeringar men det var ganska ovanligt.)
Efter det att man tagit 36 bilder så låser sig kameran i ett valfritt antal sekunder ( man byter alltså film ). Sen kan man köra 36 exponeringar till. Osv.
Detta tvingar fotografen att vara lite mer eftertänksam. Jag skulle iallafalll gilla detta. Att göra detta rent tekniskt måste ju vara en baggis.

Väntansbild

Väntar

Om det är nånting man blir bra på i detta yrke så är det att vänta. Jag har säkert väntat bort nåt arbetsår under mina yrkesår. Just nu fotograferar jag drygt hundra personalporträtt på ett företag i Luleå. Det är gjort ett bra tidschema men om mina fotomodeller inte följer det så spelar det ingen roll hur bra det är. Så detta inägg är tidsfördriv i väntan på nästa fotografiska insats.

Sista rutan

Igår smög sig ett jubileum förbi utan att kasta den minsta skugga över tillvaron. Eller kanske det var utan att förgylla tillvaron. Den 11 november 2007 var jag och fotograferade en liten folkmusikfestival i en by utanför Luleå. Festivalen går av stapeln varje år lördagen innan farsdag. Lokalen är en norrbottensgård som samtidigt är bostad för han som är arrangör.
Det som är jubileet i sammanhanget är att då tog jag min sista/senaste filmrulle. Efter det har jag bara fotograferat digitalt.
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag saknar mina negativ.
Det blir mer och mer sällan som jag öppnar mina väl ordnade negativpärmar med tillhörande kontaktkopior. Alla kemikalier har blivit för gamla och förstoringsapparaten skulle behöva in på service. Mörkrummet har jag fortfarande kvar. Enda gångerna jag går in dit är när jag ska sätta på radion eller fylla kaffebryggaren med vatten. Annars samlar det bara damm. Så länge som jag har kvar min verksamhet i nuvarande lokaler kommer mörkrummet att få stå kvar. När jag flyttar packar jag ner det i lådor i väntan på analoga tider.

Inlägg från I-phone

Första gången jag såg en Iphone fick jag akut habegär. Jag brukar inte vara sån. Nu är jag stolt ägare av en telefon som egentligen innehåller mer funktioner än jag behöver. Men behov kan man ju alltid skapa om de inte finns. Helt i onödan skriver jag detta inlägg från telefonen och även bilden är en telefonbild. Jag måste ju testa.
Efter lite mix och trix lyckades jag med både men text och bild. Jag laddade hem en "app" som heter Blog Press och verifierade min epostadress på Blogger och då fungerade allt som det skulle.
Fantastiskt.

Umeå Jazzfestival

Det gjorde susen. Kramp i pekfingret, ömma benhinnor och lite mer öronsus än vanligt. Utöver detta en bunt nya jazzbilder både till min egen jazzsamling för en utställning nån gång i framtiden och bilder till SYNK bildbyrå .
Jag och Johan Gunseus som båda är knutna till bildbyrån har förutom många musikaliska upplevelser fyllt på bildbyrån med färska jazzbilder umgåtts och haft trevligt.
För att nämna några artister: Yun Kan 10, Norrbotten Big Band med Carla Bley, Motif, Lina Nyberg m.fl.
Den största musikaliska upplevelsen var utan tvekan den israeliske basisten Avishai Cohen och hans medmusikanter. Om ni inte känner till honom så föreslår jag ett besök på Spotify eller i närmaste skivbutik.

Det var ett tag sedan

jag gjorde nåt inlägg här.
Livet är i limbo. Mellan ingenting och nånting. Närmare ingenting. Ingenting av intresse att förmedla. Jag gör det som måste göras och ingenting mer. Nästan.
I helgen ska jag i alla fall på Umeå Jazzfestival och lyssna och fota. Bilderna kommer att läggas in på Synk bildbyrå som jag är med i. Det blir ju ett eget projekt i miniformat. Ingen beställare, bara av egen lust.
Att bara göra det andra vill att man ska göra blir i längden deprimerande, och i förlängningen ger det sämre och sämre bilder. En helg med jazz och fotografi kommer att göra susen.

Räkneverk

Såg plötsligt att mitt räkneverk har hoppat från drygt 4000 till 11000 utan att jag ens märkt det. Det tog mig drygt ett år att få 4000 besökare och nu på bara några dar så har det nästan tredubblats. Är det nåt fel eller?

Aldrig Twitter

Var allt detta med nätet ska sluta kan man ju inte ha en enda aning om. Både personligen och rent allmänt. Hemsida, självklart, blogg, kan man ju testa, facebook, tveksamt, men twitter, aldrig.
Hemsida har jag haft ganska många år vid det här laget. Att jag har blogg är onödigt att säga. Numera är jag även innehavare av ett facebookkonto. Problem är att bestämma vad som ska på hemsidan vad som ska bloggas och vad som lämpligast för facebook. Det är jobbigt att leva.
Det var resan till Perpignan som fick mig att ta steget. Trots att jag i viss mån retade mig på att ungdomarna höll på med sin I-phone och facebookade och twittrade hela tiden så hade det på nåt sätt en positiv inverkan på mig. Från total skepsis gick jag till lätt tveksamhet till att bli medlem i detta selekterade nätverk. Det känns bra och förvirrande. Lite kul att umgås? med människor som man väldigt sällan träffar i den riktiga världen och människor som fanns i mitt förra liv. Förvirrande för att jag inte riktigt förstår hur det fungerar. Det ger sig väl.
Men twitter, aldrig.

Perpignan 3

Det är bara överväldigande. Fantastiska utställningar i otroligt vackra och speciella lokaler. Gamla kyrkor, fängelser och kloster.
Bildvisningar under bar himmel i den mörka och ljumma medelhavsnatten. Intresset för bildjournalistik verkar vara nästan oändligt. Bildvisningarna på kvällarnasamlar 2500-3000 personer på Campo Santo och nästan lika många på Place de la Republique. För att komma in på huvudarenan Campo Santo får man köa i en halvtimme. Sen pågår en välregisserad visning i ca 2 timmar. Med det bästa och det värsta. De bästa bilderna och de värsta händelserna. Jag bilderna är väl inte alltid i toppklass, ibland riktigt dåliga, men sammantaget en upplevelse.

Perpignan 2

Efter att ha sett Eugene Richards utställning "War is personal" känns det nästan meningslöst att titta på nåt mer. Det är nåt av det starkaste jag sett. Egentligen ett ganska självklart sätt att göra fotojournalistik av krig. Han visar vad som har hänt med de som kommit tillbaka från kriget och deras anhöriga. Det var så lyckat att Richards visade utställningen när jag var där.
För övrigt.
Fransmännen borde lära sig engelska. Det är rent allmänt otroligt trevligt. Sent blir det på nätterna. Jag har badat i Medelhavet. Bildorgien fortsätter.
På bilden ses Eugene Richards när han visade utställningen.

Perpignan 1

Vi kom hit ganska sent igår kväll så idag var första hela dagen i Perpignan. Det är fotofestival, en bildjournalistisk sådan. Alla är här. Även jag.
En kort resumé över dagen. Vi har hunnit med en bråkdel av alla utställningar. Av de jag sett stack två ut ordentligt. Den gamle Steve McCurry, en klassisk bildjournalist. Medlem i Magnum och medarbetare i National Geographic. Underbart vackra bilder. Nära utan att vara påträngande. Sen var det Callie Shell som visade sina bilder om/av Barack Obama i en gammal kyrka (den finns med på bilden). Otroligt enkla och okonstlade bilder men fantastiskt bra.
Vad övrigt. Ha alltid skor med släta sulor i Frankrike. Det är lättare att få bort hundskiten då. Vi har haft födelsedagsfest för Sofie. Champagne och tomtebloss. Jag har sett Eugene Richards och imorgon ska jag se hans utställning War is personal. Han är en favorit. Jag lagar bättre risotto än restaurangen vi åt på. Perpignan är en stad att älska.

Publishingpriset

Landstingstidningen är en personaltidning för de anställda inom Norrbottens Läns Landsting. Den har blivit nominerad till ett tidningspris som heter Publishingpriset. Eftersom jag är en stadig medarbetare i denna tidning sen 6-7 år tillbaka så tar jag åt mig en del av äran. Arbetet med denna tidning är ett av mina favorituppdrag i mitt diversifierade frilansliv.
Trots att det är en personaltidning som betalas av arbetsgivaren så är det ganska högt i tak. Det nummer som ligger till grund för nomineringen innehåller bl.a. ett tema om problemen att orka jobba till pensionen inom vården. Jag visar omslaget och ett bildreportage om en barnmorskas dag på jobbet.

Surströmming

Det finns bara en maträtt som kan få det att verkligen vattnas i munnen på mig. Det är surströmming. I kväll blir det premiär med vår bostadsrättsförening och imorgon blir det en repris med ett gäng gamla vänner. Jag äter strömmingen på enklast tänkbara sätt. Tunnbröd (Dahlgrens), mandelpotatis, lök och smör. Ja, öl och snaps förstås. Det får bli en tjeckisk lager och en gammelnorrlands. Jag äter och rensar samtidigt. Inga klämmor för min del. Det brukar bli 7-10 strömmingar.

From Back Home

Igår publicerades min senaste fotoboksrecension i Norrbottens Kuriren. Den bok jag pratar om är Anders Petersens och JH Engströms "From Back Home" som handlar om Värmland, eller kanske inte, den är bara fotograferad där. Jag får redan nu erkänna att jag har lite svårt med JH Engströms bilder. Det är lite Kejsarens nya kläder för mig. Nu vill jag inte på nåt sätt påstå att jag är det lilla barnet som avslöjar allt, men i princip. Om du förstår vad jag menar.
Den fick för övrigt ett stort pris på Fotofestivalen i Arles.

Var finns bildjournalistiken?

Jag sitter i min sommar-rastlöshet och surfar runt på olika bildjournalistiksiter som Magnum Photos, VII Photo Agency och NOOR och blir andlös av denna mängd fantastisk fotojournalistik som tar upp otroligt viktiga ämnen. Men var publiceras alla dessa bilder förutom på nätet? Inte verkar det vara i Sverige i alla fall. Jag har på intet sätt koll på allt men jag undrar verkligen när Paolo Pellegrin, James Nachtwey eller Jan Grarup hade ett bildreportage publicerat i en svensk tidning. Jag har en känsla att det bara är vi fotografinördar som får ta del av deras fotokonst. Antingen när vi letar upp dom på nätet, åker på fotofestival eller besöker ett galleri.

En iakttagelse

Jag bor ju i ett av Norrbottens största turismål. Gammelstads kyrkstad finns med på UNESCOS:s världsarvslista. Från mitt köksfönster och från min altan så ser jag varje sommar hundratals turister som promenar omkring med kameran på magen. Om det är ett heteropar som turistar så är det i 95 fall av 100 mannen som står för fotograferandet. Ofta med både stillbildskamera och videokamera. Ibland har de varsin kamera och någon enstaka gång är det bara kvinnan som fotograferar. Vaffö ä de på detta viset?

Perpignan

Äntligen har jag kommit till skott tack vare mina kollegor på SYNK bildbyrå. Jag ska åka till fotofestivalen VISA pour l'image i sydfranska Perpignan. Det är en fotofestival där den journalistiska bilden är i fokus. Vad jag har hört verkar det vara nog så mycket eländesfotografi men jag hoppas på en mix av bra bildjournalistik. Det känns extra bra att få åka i år eftersom jag inte kommer iväg på någon semestertripp utan jag sitter mest på altanen och känner hur rastlösheten ökar för varje dag.
Alla är där, dvs de flesta namnkunniga fotojournalistikgurus brukar finnas på plats. Antingen personligen eller med utställningar.
Förutom fotografin så blir det trevligt med lite umgänge på uteserveringarna i den ljumma medelhavsnatten. Det är livsnödvändigt att ha nåt trevligt att se fram emot. Något som bryter av mot vardagen.

Viktiga ögonblick

Jag såg Jan Troells "Maria Larssons eviga ögonblick", äntligen. Jag har hört så mycket gott om den och den var fantastisk. För att koncentrera sig kring det fotografiska. Vilken känsla det måste ha varit när varje bild blev så viktig. Man kan inte smälla av trehundra bilder på ett motiv och hoppas att nåt blev bra. Det var i princip ett knäpp som gällde. Och då fick man fan vara koncentrerad.
Jag saknar redan filmen och den långsammare och mer eftertänksamma process som det innebar.
Jag saknar förväntningarna innan filmen var framkallad.
Jag saknar stunden när man drog fram filmen från framkallningsdosan och fick se bilden för första gången.
Jag saknar kontaktkopiorna.
Jag saknar mina negativpärmar som blev min dagbok.
Jag saknar det oranga ljuset i mörkrummet.
Jag saknar lukten av fix.
Jag saknar känslan när man efter fyra försök gjorde den perfekta kopian.
Jag saknar inte det analoga i mitt uppdragsfotografernade.
Jag funderar på att Tri-X ska få komma in i mina egna projekt igen. Vi får se.

Stora porträtt

Det är mycket som ska till för att jag ska känna mig nöjd med ett publicerat jobb. Mitt jobb, formgivarens jobb, tryckarens jobb, allt ska fungera som en helhet. Halvtaskiga bilder kan i en duktig formgivares händer bli till ett utomordentligt slutresultat. Skitbra bilder kan bli helkass om layoutpersonen har vaknat på fel sida om typometern.
Det här jobbet tycker jag blev riktigt bra. Uppdraget var att ta nära porträtt på Norrbottensteaterns skådisar till affischer som hängs upp i hela Luleå. Jag och informatören Marika kommunicerade (en bra att göra grej). Jag testade lite olika ljus som Marika fick ta ställning till. Vi var överens om vilket som var bäst. Vi pratade om uttryck och vinklar. När fotodan var kommen så visste jag ganska exakt vad som skulle göras. Marika var med så vi kunde prata igenom varje porträtt innan vi gick vidare till nästa. Själva fotograferingen av ca 20 personer tog inte mer än halvannan timme.
I bildbehandlingsledet bestämdes att de skulle bli svartvita (det är nästan alltid bäst med svartvitt).
Nu sitter det uppe porträtt på 15 skådisar som ska spela Tjechovs Måsen till hösten. Jag är i alla fall nöjd och Marika är nöjd. Hur det är med de femton vet jag inte, men man kan ana att inte alla är lika nöjda, det brukar vara så. Men nu sitter de där för allmän beundran/förundran och de kan bara gilla läget.

Vernissage

I går hängde jag utställningen på Norrbottens Museum. Eller jag och jag, det var mest Ulf och Gunnar som jobbade. Det blev snyggt och känns otroligt tillfredsställande. Både NSD och NK (lokaltidningar) var där och skrev lite i dagens tidningar. Ofta när jag blir intervjuad känns det som jag aldrig får nåt vettigt sagt. Men förresten så pratas det alldeles för mycket kring bildkonsten. Det är bättre om bilderna själv får kommunicera i mesta möjliga mån. Bildkonst där essän kring verket är viktigare än själva verket blir meningslöst för mig. Och det jag gör är ju så enkelt och okomplicerat att vem som helst kan ta till sig det. Fotografier på människor som lever och gör det människor gör.
Ikväll klockan 18 är det vernissage med musik av Luleå Hembygdsgille och klockan 19 är det annan musik, Melodier man minns, i fiket med Rolf Lindströms Trio.
Kom.

Jazz&Folk

Något av det bästa jag vet är att lyssna på bra musik och att fotografera.
Det kan knappast bli bättre än att kombinera dessa två storheter. Det är precis vad jag gjort i en utställning som egentligen är två utställningar. De ska visas på Norrbottens Museum under sommaren.
Jazzdelen, om Norrbotten Big Band, är fotograferad under sju års tid. Både på uppdrag och privat. Den utställningen visades första gången på Kulturens Hus under Swedish Jazz Celebration i mars 2007.
Folkdelen är fotograferad från 1976 och fram till 2009. De senaste bilderna är bara två veckor gamla. Den utställningen visades första gången två dagar under Spelmansstämman i Gammelstad helgen före midsommar.
På min hemsida hittar du ett bildspel med utställningens samtliga bilder och lite folk- och jazzmusik.

Folkmusik

Att få göra en utställning är verkligen en ljuspunkt i tillvaron. Just nu är jag färdig med en liten sammanställning av bilder från Spelmansstämman i Gammelstad. De inramade bilder står i givakt och väntar på golvet i min ateljé.
De första bilderna tog jag 1977 och de senaste kommer att bli purfärska. Jag fotar på lördagen och hänger upp några på söndagen.
Hela processen med att göra en utställning är tillfredställande. Välja bilder, kopiera, skära passepartouter, rama in, fixa affisch, hänga, pusta glas, göra katalog, numrera och titta och njuta. Bilderna blir bara bättre och bättre desto längre in i arbetet man kommer.
Om ni har vägarna förbi Gammelstad helgen innan midsommar så förslår jag ett besök i rundlogen på friluftsmuseet Hägnan. Hinner ni inte det så kommer samma bilder att hänga på Norrbottens Museum resten av sommaren.

Framtiden

Jag var på fotograffika i morse. Fem luttrade och medelålders herrar, om än i olika delar av medelåldern, diskuterade framtiden. Det blev en ganska ilsken och uppgiven (går det ihop) stämning när vi pratade om framtiden för vårt skrå.
Pelle visade upp en reklamaffisch han hittat på stan. Där erbjuder sig en fotograf? att ta studentbilder. Det är väl inget märkvärdigt, men priset är det. Två timmars fotografering, 50 digitala bilder och några kopior, om jag kommer ihåg rätt, för 850: -. Inklusive moms. Det blir ju inte ens lönsamt om man tar det svart.
Tidningarna förser skrivarna med kameror, passbilder tas av polisen, arkivbilder kan man köpa bulkvis för en spottstyver, läsarna skickar in mobilkamerabilder, och ingen betalar för ordentliga bildreportage. Vad ska vi fotografer egentligen leva av?
Det är verkligen lätt att göra tekniskt bra bilder idag. Fantastiska kameror och datorprogram som alla får med modersmjölken. Bilderna gör sig nästan själv. Skarpa och klara kort. Varför ska någon betala mig flera tusen kronor per dag när grannen/kollegan som är fotointresserad har en så bra kamera och ett så långt objektiv? Han tycker ju att det är kul att få en bild publicerad, och pengar det tjänar han ju på sitt jobb.

Brottning

Jag går en brottningsmatch med mig själv. Analogt versus digitalt. Just nu håller jag på att sammanställa en utställning med bilder från Spelmansstämman i Gammelstad 1977-2008. Det är en salig blandning av dior, färgneg, Tri-X och digitalt. Allt kommer i slutändan att bli svartvitt och skrivas ut på en A3 skrivare. Det är första gången jag producerar en hel utställning via datorn.
Diafilm har jag aldrig gillat, färgneg var väl OK, digitalt har ju sina fördelar men Tri-X är bäst. Just nu fotograferar jag bara digitalt och tycker egentligen att det är toppen.
Men.
Jag har svårt att få nån riktig ordning på alla digitala filer. Det blir väldigt oöverskådligt. En kontaktkopia är överlägsen som översikt och samtidigt blir det en slags dagbok. Negativet går ju alltid att titta på. Man behöver inte starta nån speciell apparat (läs dator). Eftersom negativet är ett föremål finns det på nåt sätt alltid kvar. Det känns svajigt med det digitala. Hårdvara och mjukvara förändras. Det som är standard idag är ohjälpligt passé imorgon. Hårddiskar kraschar och CD skivor åldras fortare än man anar. Ettor och nollor byter plats, error error.
Uppdragsfotograferingen kommer alltid att ske digitalt men jag överväger ett fortsatt liv för det analoga med mina egna projekt. Men jag vet inte. Är det nån som vet?

Osminkat

Det finns en trend, eller åtmindstone en trendunge, att fotografera osminkade modeller/kändisar. Jag läste nånstans att modetidningen Elle hade varit sååå modiga. Tänk att det är modigt att fotograferas och publiceras och se ut som en riktig människa.
Undrar hur det är med människorna i EU parlamentet som vi snart ska rösta fram. Efter fem år i detta gigantiska moras har man nog tappat kontakten med den verkliga verkligheten så frågan är om man är människa eller byråkrat. I vilket fall som helst så ska jag rösta, men inte på det parti som företräds av två så sminkade och antagligen photoshoppade kvinnor att man knappt känner igen dom. Undrar vem dom tror att dom lurar?

Att blogga eller inte.....

Med tanke på hur få läsare och få kommentarer min blogg har så borde jag egentligen lägga ner. Det är som att ropa rätt ut i öknen. Men jag fortsätter. Jag får väl ta mig själv på allvar och inse att bloggen är egentligen bara för mig själv.
Jag skulle vilja skriva mer dagbok men kommer mig aldrig för, så detta får bli min lilla enkla dagbok. Hoppas att bloggandet en dag övergår i ett mer personligt och djupt gående dagboksskrivande. Då kommer det inte att bli på nätet.
Jag måste hålla med Micke Berg när han skriver att han nästan alltid saknar texter när han ser på fotografi. Att kombinera text och bild är ett bra sätt att kommunicera. Ska man göra både och själv så kräver det mycket tid. I alla fall om man har några kvalitetskrav. Det blir ju vanligare på dagstidningar att skrivaren tar bilder också. Antagligen skulle helheten bli bättre om det var fotografen som både skrev och fotograferade. Texten går ju alltid att fila på men en misslyckad fotografering är svårare att rädda.

Yngve är död

Jag fick ett tråkigt telefonsamtal i veckan. Ett samtal som kapade bort en viktig del av mina sista tonår.
Yngve är död.
Yngve, poeten, den debattglade, storsossen, kamraten, sjukpenionären.
När jag började umgås med Yngve för 34 år sedan var han ungefär lika gammal som jag är nu. Kring femtio. Han dog 84 år gammal. Hans lilla etta på Bergsgatan i Kiruna var en slags ungdomsgård. Där samlades vi ungdomar, drack vin, spelade poker, sjöng, hånglade, diskuterade innan det var dags att gå på disco och ännu en gång bli besviken på att man inte vågade närma sig just den tjejen. Ibland gick vi tillbaka till Yngve. Han sov nog aldrig. Han köpte inte ut åt oss, vi fick bara vara där. Han älskade oss och vi älskade honom. Jag har alltid undrat vad våra föräldrar tänkte. Nu är Yngve död och en del av min ungdom försvann.

Han skrev en dikt åt oss som finns på bilden. Jag ska leta fram den och minnas.

Det var på tiden

Sen mitt husorgan Norrbottens-Kuriren gick över till tabloid så har det inte gett några bildmässiga rysningar att slå upp tidningen. Detta skyller jag inte på fotograferna utan på de som styr över innehållet och layouten. Minst sagt skittråkigt. När tabloiden är som bäst så är den ett riktigt bra medium för bildjournalistik. Men då måste man våga lite. Låta bilderna breda ut sig och våga göra dragningar. Den bästa bild försvinner snabbt i ett gytter av spalter, annonser texter och massvis med andra små bilder. Därför säger jag nu: Det var på tiden.
I torsdags fick Andreas Wälitalo (foto) och Per Öbom (text) breda ut sig över fyra sidor. Antalet sidor i sig är ointressant men om materialet är bra så blir man glad. Det är så här det ska se ut. Bra bilder som berättar. Form och innehåll i symbios. Om ni inte har möjlighet att se reportaget i tidningen så kan ni se bilderna (fler än i tidningen) som ett bildspel här. Men det var bättre på papper.

Kvalitet lönar sig

För mig är papperstidningen någonting heligt. De flesta argument jag har verkar vara känslomässiga. I alla fall om man pratar med yngre människor som aldrig har prenumererat på en dagstidning överhuvudtaget. På min lokala nivå (Luleå) känns det som om tidningarna inte på något sätt tror på sin pappersupplaga. De säger att de gör det men det märks inte. Upplagorna sjunker och allt fler förväntar sig att få ta del av allt på nätet. Gratis.
Jag hittade en föreläsning på den utmärkta siten, TED-ideas worth spreading, med en designer som verkar ha rönt en viss framgång. Det gör en pappersnostalgiker som mig glad. Kvalitet lönar sig. Kolla in det här.

Digitalt nätverkande

Diskussioner om sociala nätverk på nätet har en förmåga att dyka upp när man minst anar det. När Ulrika Knutson föreläste på Publicistklubben årsmöte här i Luleå så dödförklarade hon i det närmaste Twitter. Dagen efter hade vi Bildbar och då pratade Paulina om sitt Twittrande och som Twitterauktoritet (jag hade ju kloka Ulrikas ord i ryggen) hävdade jag Twittrandes snara död. Det här är bara början sa Paulina och då tog min auktoritet slut.
Finns det anledning för mig att vara orolig för min yrkesframtid om jag inte anammar allt det nya nätverkandet? Jag tror inte det. I min värld är det bättre att fokusera sin energi på det väsentliga. Umgås IRL, knäppa snygga kort, dvs göra bra jobb och vara ärlig med mina egna bilder.
Jag vet egentligen ingenting alls om Twitter och Facebook. Jag har aldrig ens varit där och försökt lära mig. Men nu när jag skriver detta inlägg så surfar jag runt lite random i Twittervärlden. För att uttrycka mig diplomatiskt, det mesta jag dyker på inspirerar det mig inte det minsta. Korta meningslösa meddelanden bara för de närmast sörjande. Varför slösa bort min korta tid med att meddela omvärlden att jag äter frukost? Har jag inget mer intressant att komma med är det lika bra att vara tyst.
Däremot hittade jag ett bra exempel på hur Twitter kan fungera inom olika intressesfärer. Magnum Photo har en Twittersida som fungerar som ett slags nyhetsbrev. Där finns det otroligt mycket intressant för en fotografinörd som mig. Dessutom använder de Twitter för att skapa direkta samtal mellan Magnums medlemmar och den intresserade allmänheten. Kolla gärna in detta via Magnums Blogg.
Sammanfattningsvis så är det inte antingen eller utan både och. Som vanligt.

Bildbar på Grodan

Veken, Maria och Paulina

Paulina

Ikväll hade vi (Luleås fotografer) besök av två söderifrån kommande fotografer. Detta under det paraply som vi kallar Bildbar. Fotograferna var Paulina Holmgren från Skellefteå och Maria Fäldt från Piteå. Paulina berättade framförallt om sitt uppdragsfotograferande och Maria om ett porträttprojekt hon arbetar med. Det är alltid lika inspirerande att få höra hur andra "håller på". I den lilla grupp som vi är finns det också utrymme för alla att komma med frågor och kommentarer. Jag har svårt att ställa mig upp i större församlingar och göra min röst hörd, jag är alldeles för blyg, men här går det bra. Jag kan gärna hålla egna fördrag och bildvisningar, då är man på nåt sätt auktoritet, men från auditoriets horisont blir jag tyst.
Jag blev tvungen att ta sista bussen hem vid 22.30, då var samtalet fortfarande i full gång. Får väl höra på fredagens fotograffika vad de kom fram till.

Valborg

Vi firade Valborg hos några goda vänner som bor en lite bit utanför Luleå. God mat, dryck och massor med musik. Årets majbrasa var nog en av de finaste och samtidigt en av de minsta jag upplevt. Det var en privat majbrasa bara för denna lilla vänkrets.
Ett av de viktigaste vårtecknen i min tillvaro är Storspovens drillande när den går in för landning på en åker. Jag har sett den från bilen ett antal gånger under april månad men aldrig hört den. Men så i natt när vi kommit hem från festen och jag öppnade balkongdörren för det var så kvavt i sovrummet, då smög sig ljudet in under täcket. Nu är jag redo för sommaren.

Jazzobild på jazzomat

Min gamle vän Curt Bröms, en mycket duktig icke yrkesfotograf, ställer ut jazzfotografi på Jazzomat, en liten restaurang i Luleå. Jazz är näst fotografi Curts stora passion (jag nonchalerar hästintreset) i livet. Och vad kan vara bättre än att kombinera dessa två storheter.
Den översta bilden är Curts och föreställer Chet Baker spelandes på Bodens Jazzfestival för många år sedan. Den nedre bilden föreställer Curt under hängningsarbetet på Jazzomat för några dagar sedan.

Väl valda vänner

Jag har varit i Stockholm i helgen på utställningar, årsmöte, inspirationsdagar och fest. Det bästa är att få träffa kollegor och gamla vänner som jag inte sett på flera år. Man behöver komma ur sin ensamtillvaro som frilansare nån gång emellanåt.

Snapsröra

Påsken är en riktig mathelg. Vi hade hemma storsonen under påskhelgen. Som fattig student så har han inte råd att äta kött alltför ofta, så de senaste dagarna har blivit en köttorgie. Fläskfilé, entrecôte och lammstek. Grillen togs fram för första gången i år. En riktig Webergrill med riktig träkol naturligtvis. El och gasolgrillar göre sig icke besvär.
Gubbröra eller snapsröra är ett måste på påskbordet. Och naturligtvis till midsommar och till jul. Vi har hittat ett recept som slår allt jag prövat. Så här ser det ut:

Sturehofs snapsröra

Ingredienser:
2 dl fintärnade matjesfiléer
2 dl fintärnad kokt potatis
4 knappt hårdkokta ägg
Sås:
4 msk majonnäs
8 msk créme fraiche
(Jag brukar ta mest creme fraiche och endast använda majonäsen som krydda till angenäm styrka och smak. )
4 msk finhackad rödlök
4 msk vardera av finskuren dill och gräslök

Gör så här:
Rör ihop såsen och blanda i sill, potatis och ägg.
Röran vinner mycket på att dra till sig några timmar – godast brukar den dock vara dagen efter, på knäckebröd.
Och naturligtvis till detta Gammal Norrlands akvavit.

Sämre och sämre

Om man kan något eller tror sig kunna något så är det en bra idé att ge sig in i en pedagogisk situation av något slag. Man måste tänka efter och formulera sig på ett sätt som är begripligt för dom som inte kan lika mycket som dig själv. Det ger insikter, som gör dig bättre på det du håller på med. Det får dig att stanna upp och tänka efter.
Förra helgen hade jag en förelsäsning/seminarium, eller vad det nu var, för NK:s skrivande journalister.
Så här uppfattar jag situationen; Allt eftersom fotgraferna går i pension, och det handlar om de flesta inom fem år, så kommer inga nya fotografer att anställas. Istället förser man skribenterna med en lite kompaktkamera. De ska ju ändå bara ta porträtt. Min uppgift denna lördag var att göra reportrarna till bättre fotografer. Jag läste nånstans att bara sex procent läser en hel text men i stort sett alla tittar på bilderna. Vad är då viktigast? Bilden eller texten. Egentligen vore det en bättre idé att utbilda fotograferna i lite skrivande istället för att utbilda skrivarna i lite foto.
Jag tror att de (tidningsledningen) biter sig själv i svansen. Man kan inte lura läsarna hur länge som helst och ge dom en produkt som sakta blir sämre och sämre. Första intrycket är viktigt i de flesta sammanhang. Det spelar ju ingen roll hur intressanta och bra texterna är om ingen läser dom. Bra bilder och bra layout väcker lust och leder läsarna in i texterna. Och det är just layout och bilder som det sparas in på. Reportrarna ska ta sina egna bilder och göra sin egen layout utifrån olika mallar. Detta kommer att sluta illa.

Gå på promenad

Vårvinter är för övrigt ganska uppfodrande. Man måste bara ut i solen och njuta. Att sitta inne och titta på skidskytte och njuta känns inte riktigt ok. Men man kan ju göra båda. I morse innan skidskyttet så tog jag mig en promenad på Luleälven. Det är en av de få gånger som jag är positiv till snöskotrar. Hela älven är totalt genomkorsad av skoterspår. Hårda skoterspår som man kan gå på utan att sjunka ner. I övrigt är dessa maskiner bara ett irritationsmoment. De låter illa och luktar illa och spyr ut en jävla massa skit i luften. Men så länge som dom gör bra promenadspår så står jag ut.
Jag ska nyansera mig lite. Det finns många som använder skotern som ett transportmedel för att på ett enkelt sätt ta sig ut i naturen. Det är inte dom jag klagar på. Däremot alla som bara kör framochtillbaka så fort och så många gånger som möjligt. De som kör efter vägarna inne i samhället. De som kör och förstör skogsplanteringar och naturskyddsområden. I deras skotrar skulle man hälla socker i bensinen ( men det fungerar visst inte).

Vårvinter

Nu börjar den obarmhärtiga vårvintersolen avslöja det som vintern så taktfullt har dolt. Oputsade fönster, blekglåmig hud, allsmuts som har fallit ner från himlen under senaste halvåret. För ett par år sedan började jag fotografera allt det fula i denna förfallotid. Idag la jag till några bilder till den samlingen. Dom bilderna orkar jag inte göra iordning just nu så ni får se några årsgamla bilder istället. Vad ska det bli av dessa bilder då? Tja, kanske ingenting mer än just detta.
För övrigt är det ganska skönt att ljuset börjar återvända. Dom skitiga fönstren får man blunda inför.

Djur i Norrbotten

Ett sätt att använda sina bilder är naturligtvis att lägga ut dom på nätet. Jag har en ganska omfattande hemsida. Idag har jag uppdaterat den med ett bildspel med djurbilder. Det är bilder som jag samlat på mig under ganska många år och i många olika sammanhang. Alla bilder är tagna i Norrbotten. Förhoppningsvis kan dessa bilder utökas med fler och bli en utställning nån gåmg i framtiden.

Jägaren som samlar

Det känns som jag ställt denna fråga tidigare: Vad ska man göra med alla bilder?
Med uppdragsbilderna är det ju inga problem. De har ju en uppgift att fylla redan innan de tas. Någon känner ett behov och kontaktar mig. Mitt uppdrag är att i första hand tillfredsställa kunden och förhoppningsvis så blir jag också nöjd. Ren bruksfotografi, bilder som nästan aldrig kommer till användning utanför uppdragets ramar. Bilder som jag inte skulle sakna om dom försvann.
Sen jobbar jag med egna avgränsade projekt. Jazzmusiker, norrbottniska konstnärer, Den barnlösa byn. Det är också bilder som hamnar i ett sammanhang. Det är genomarbetade kollektioner med ett sammanhållet tema, som kan bli en bok eller en utställning.
Sen har vi problemet. Alla bilder som jag tar bara för att jag måste, för att det är så jävla roligt. Om kameran finns i handen, vilket den oftast gör, så kan jag inte låta bli. Jag blir både jägare och samlare i en och samma person. Jakten på ögonblick går ständigt vidare. Vägen som breder ut sig framför bilen, ett träd, artisterna på konserten, porträtt på sonen, utsikt från ett hotellfönster, ett snyggt ljus på ett hus. Bilder helt utan inbördes relation. Ibland blir det riktigt bra. Bilder som samlas i högar i kartonger eller på hårddiskar. Men vad ska man göra med allt?

Tack Kulturrådet

Jag har sökt massvis med stipendier genom åren och även fått ganska många. I början av mitt yrkesverksamma liv var det ofta stipendier som gjorde att skattemyndigheterna inte behövde vänta på momspengarna. För vad ska man göra när inkomsterna inte riktigt täcker de utgifter man har. Naturligtvis blir det till att låna pengarna som var avsatta för moms och sociala avgifter. På det sättet sköt man problemen framför sig några månader. Det har hänt mer än en gång att ett stipendium gick raka vägen till skattemyndigheten. Idag har jag både bättre inkomster och bättre ordning.
Stipendier söker jag däremot fortfarande, både för mig själv personligen och för olika föreningar och projekt tillsammans med andra.
Till helgen ska jag och mina kamrater i Nurmen Lintu åka till Umeå för att spela på Umeå Folkmusikfestival. Vad de inte vet ännu är att jag idag fick besked från Kulturrådet att vi har fått ett bidrag på 40 000: - för att kunna fortsätta att turnera med denna föreställning. Förvisso hade vi sökt över 200 000: - men med 40 000: - kommer vi ändå en liten bit längre.
Verkligheten är ju så att ingen arrangör har råd att betala vår föreställning utan bidrag som täcker en del av kostnaderna. Antingen skyhöga biljettpriser och ingen publik eller låga biljettpriser för lite intäkter. Brakförlust i vilket fall som helst. Bidrag är en nödvändighet. Kulturrådet knuffade oss en bit i rätt riktning.

Urin och spya

Jag har varit på Jokkmokks marknad i helgen. Först och främst för att genomföra en föreställning av Nurmen Lintu på Bio Norden. Dessutom fick jag ett uppdrag av Norrbottens-Kuriren att bevaka några andra konserter. En med Sofia Jannok och en som kallas Låtar och Skrönor.
Min tanke var att åka bil upp med några vänner och ta buss hem på lördag. Jag gick in på Länstrafikens hemsida och använde deras reseplaneringsfunktion. Jag fick två träffar. En buss som gick klockan 8 på morgonen vilket var nog så tidigt med tanke på att vår föreställning börjar kl 12. Men det var nästa träff som förvånade mig en hel del. Avgång från Jokkmokk 10.45 och ankomst till Luleå 18.20, sjutton mil och nio timmar och fyrtio minuter senare. Denna planeringsrobot hade gett mig ett förslag att ta bussen från Jokkmokk till Arjeplog vidare till Skellefteå och sedan till Luleå. Exakt hur lång omväg det blir i km vet jag inte men i tid blir det ca sju timmar. Dåligt förslag. Det är nog dags att programmera om ResRoboten.


Förutom musik, frusna fötter, marknadsstånd, goda vänner, mat och dryck så fick jag vara med om en unik upplevelse i just drickgenren. Vi satt där och drack vår öl när Mikael kom med en tesked och liten burk med en lätt gulfärgad vätska. Vältalig som han är la han ut texten om det unika som denna burk innehöll. Detta var antagligen enda chansen i vårt liv som vi fick ynnesten att smaka denna brygd. Smaken beskrev han som en blandning av urin och den smak man har i munnen när spyorna har tagit slut men kräkkramperna fortsätter. Men vi fick absolut inte tacka nej.
Naturligtvis kan man inte tacka nej till alkohol kryddad med björngalla. Jag måste bara säga att denna björngalla kommer från en norrbottnisk lagligt skjuten björn och inte från nån björngallefarm i Kina.
Smaken var inte så hemsk som Mikael beskrev den men lite urin var det allt. Om dess välgörande och stimulerande egenskaper kommer att förändra mitt liv återstår att se, men det var i alla fall en trevlig kväll.

My space

Vår musikföreställning Nurmen Lintu har blivit en del av MySpace och jag sitter just nu och uppdaterar med två nya låtar. Gå gärna in och lyssna här.

I morse var jag på vår varannanfredagsfotograffika på BO. Det är en fin början på helgen att få snacka skit med kolleger och äta en semla. Passade på att boka in en snabbkurs i blixtfotografering med Fotomicke. Jag behöver hjälp med alla teknikaliteter. Han är specialist på Nikon.

Det grå ljuset blir bara blåare och blåare och snart är det mörkt. Ikväll firar vi vår yngsta sons 20-års dag genom att gå på Kyrkbyns Kök för att äta och dricka gott och dyrt, men det är han värd. Kyrkbyns Kök är antagligen Luleås bästa restaurang och den ligger bara ett stenkast från där jag bor.

På lördag ska jag sjunga i kör för första gången i mitt liv, och kanske också sista vem vet. Det ska bli en intressant och lite nervös upplevelse. Tur att jag har med mig Anders.

Skitvecka

Det har verkligen varit en skitvecka. Varken kroppen eller knoppen fungerar. Alla jobb känns just nu som misslyckade, eller åtmindstone mindre lyckade. Det kan ju visa sig att jag har fel när jag börjar jobba med att kopiera bilderna.
Vårt projekt Nurmen Lintu som jag skrivit om tidigare och som jag var ute och turnerade med i höstas väcks till liv för två nya spelningar. Först på Jokkmokks Marknad den 7 februari och sen på Umeå Folkmusikfestival den 21 februari. Om ni är i närheten så rekommenderar jag ett besök om ni gillar bra musik och bra fotografi. Jag har gjort några väldigt små förändringar i bildspelet. Jag har bytt ut en bild och tagit bort en annan. Den nya bilden ser du i början av inlägget.

Den omöjliga ordningen

Jag håller på att läsa Lars Norens tegelsten till dagbok. Undrar om jag någon gång kommer att bli färdig. Det är verkligen högt och lågt, intressant och tråkigt. En sak jag har fokuserat på de senaste läsdagarna är allt städande och sorterande. Antagligen beroende på att jag själv städar och sorterar mycket just nu. Under trettio års fotograferande så samlar man på sig en hel del. Många negativ blev det och många kartonger med bilder finns det. För att inte tala om allt som inte ligger i kartonger. Dessutom de senaste åren en jävla massa digitala filer. På vilket sätt ska allt detta organiseras? Ska bilderna sorteras tematiskt eller kronologiskt? Eller kanske både och?
Det är egentligen ingen fråga som någon annan kan ge ett svar på. När man ger sig in i en period av försök till strukturering blir inte ordningen bättre utan bara en annan.
Just nu håller jag på att plocka ihop bilder till en utställning som ska visas under spelmansstämman i Gammelstad till sommaren. Det är bilder från 30 år. Många finns som kopior i olika kartonger, andra är bara negativ eller diabilder. Så långt innan jag kommer till en urvalsprocess så är det många timmar av letande och sorterande. Jag inser då att det inte ens är någon idé att sträva efter den perfekta ordningen. För den finns inte.

Bilden är inte från stämman i Gammelstad utan från ett sk buskspel i Avan.

Burn

Jag måste än en gång skriva om David Alan Harvey som har blivit något av en förebild för mig. Inte för att jag på något sätt försöker bli som han men jag imponeras av det han håller på med. Han tillhör fotografkollektivet Magnum och har ett stort antal reportage i National Geographic bakom sig.
För två år sedan startade han en blogg som hette ROAD TRIPS. Som en spinoff effekt av den har han nu startat BURN, en hemsida för fotografi. Ambitionen är att den ska fungera som en onlineworkshop eller mentorprogram för alla som hittar dit.
Och intresset och behovet verkar vara stort. När han skrev på Road Trips så hade han flera hundra kommentarer på varje inlägg. Han startade stipendier, utlyste små tävlingar, inbjöd till workshops, ställde frågor och svarade på frågor. Jag fick känslan av att han tog alla på lika stort allvar och bemötte frågor och kommentarer med äkta intresse.

Så här skriver han själv på den nya sidan BURN: Since photography is what I seem to do best, and since my role as a photographer has extended into the photographic lives of others as a mentor, I will just do what little I can here on BURN to push all of you to use your eyes, hearts, and intellect in the most constructive ways. Either as documentary photographers or conceptual artists or whatever category of photography you may identify. Labels tend to be just that…labels. I do want BURN to have the windows wide open for whatever leading edge photography and writing may come our way.

BURN har internationella ambitioner. Jag skulle gärna se en svensk motsvarighet.

Årets Bilder

Just nu skrivs det mycket om tävlingen Årets Bild som PFK arrangerar. Jag har aldrig varit med i någon slags fototävling. Istället tänkte jag utse mina egna Årets Bilder.
Jag har precis påbörjat mitt trettionde år som frilansfotograf i Luleå med omnejd. Omnejden är i första hand den s.k. Fyrkanten och i andra hand övriga Norrbotten.
Det är inget dramatiskt liv att jobba som frilansfotograf på landsorten. Uppdragen är oftast väldigt begränsande i både tid och ekonomi. Jobben i sig kan vara nog så intressanta men det blir inga bilder som vinner World Press Photo. Ska man överleva ekonomiskt på en liten ort måste man ha ett ganska brett register. On location lika väl som i studion ska man handskas med både möss, mannicker och människor.
Bilderna jag visar är ett tvärsnitt av mina uppdrag under 2008. De spänner sig från föreställningsbilder för Norrbottensteatern till tumstockar åt Ångsågen via illustrationer om Sjukhuskyrkan.
Du hittar bilderna under rubriken Årets Bilder på menyn till vänster på min hemsida.