Bättre sämre än bättre

Jag återkommer till detta med tekniken. Den digitala tekniken. Det är helt perfekt i uppdragssammanhang. Men mitt lustfotograferande har fått sig en knäck. Visst film finns ju att köpa och kamerorna samlar damm i skåpen så egentligen är det ju bara att sätta igång.
Men.
Startsträckan har blivit lång.
Jag höjer inte på ögonbrynen över hur fantastiska alla digitalkameror är. Hög upplösning och jättemånga pixlar och skitskarpt och snabbt och stort och dyrt. Det behöver inte bli bättre. Det börjar bli så bra att det blir tråkigt. Snart kan man ju ändra skärpedjupet och fokusplanet i efterhand. Oj skärpan borde ha legat 1 dm längre bort och skärpedjupet skulle nog vara lite längre. Det fixar datorn till. Kameran känner igen ansikten och när människorna ler.
Vad ska jag göra då?
Det som verkligen fick mig glad och triggade igång nån slags kreativitet var när jag köpte Hipstamatic appen till min Iphone. Små bildfiler, konstiga färger, oskarpt och eländig teknik på alla sätt och vis. Skitkul. Tror det är dags att kameratillverkarna börjar göra kamerorna sämre istället för bättre. Och nej, det är inte samma sak att försämra bilderna i efterhand i photoshop. Det är i fotograferingsögonblicket det ska ske.

Genialt

Jag är inte säker på om det var jag som kom på denna geniala idé, men den dök upp i ett samtal med några kollegor. Vi säger att det var jag.
Nikon och Canon, jag bjussar på detta.
För mig är ett problem med det digitala att jag fotar alldeles för mycket. Nästan oreflekterat rasar bild efter bild in på minneskortet. Det blir nästan aldrig fullt. Jag jobbar hela tiden med att får ner antalet exponeringar och bli lite mer eftertänksam. Det är svårt. Det blir nästan alltid för många exponeringar.
Jag har alltså kommit på en lösning som kameratillverkarna ganska lätt kan effektuera.
Jag föreslår en ny inställningsfunktion på kameran. Man ska kunna välja ett valfritt antal exponeringar, exempelvis 36. (För er som aldrig fotat med en småbildskamera så vill jag bara informera att så många exponeringar fanns det på en rulle. Vissa rullar hade förvisso 24 exponeringar men det var ganska ovanligt.)
Efter det att man tagit 36 bilder så låser sig kameran i ett valfritt antal sekunder ( man byter alltså film ). Sen kan man köra 36 exponeringar till. Osv.
Detta tvingar fotografen att vara lite mer eftertänksam. Jag skulle iallafalll gilla detta. Att göra detta rent tekniskt måste ju vara en baggis.

Sista rutan

Igår smög sig ett jubileum förbi utan att kasta den minsta skugga över tillvaron. Eller kanske det var utan att förgylla tillvaron. Den 11 november 2007 var jag och fotograferade en liten folkmusikfestival i en by utanför Luleå. Festivalen går av stapeln varje år lördagen innan farsdag. Lokalen är en norrbottensgård som samtidigt är bostad för han som är arrangör.
Det som är jubileet i sammanhanget är att då tog jag min sista/senaste filmrulle. Efter det har jag bara fotograferat digitalt.
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag saknar mina negativ.
Det blir mer och mer sällan som jag öppnar mina väl ordnade negativpärmar med tillhörande kontaktkopior. Alla kemikalier har blivit för gamla och förstoringsapparaten skulle behöva in på service. Mörkrummet har jag fortfarande kvar. Enda gångerna jag går in dit är när jag ska sätta på radion eller fylla kaffebryggaren med vatten. Annars samlar det bara damm. Så länge som jag har kvar min verksamhet i nuvarande lokaler kommer mörkrummet att få stå kvar. När jag flyttar packar jag ner det i lådor i väntan på analoga tider.

Viktiga ögonblick

Jag såg Jan Troells "Maria Larssons eviga ögonblick", äntligen. Jag har hört så mycket gott om den och den var fantastisk. För att koncentrera sig kring det fotografiska. Vilken känsla det måste ha varit när varje bild blev så viktig. Man kan inte smälla av trehundra bilder på ett motiv och hoppas att nåt blev bra. Det var i princip ett knäpp som gällde. Och då fick man fan vara koncentrerad.
Jag saknar redan filmen och den långsammare och mer eftertänksamma process som det innebar.
Jag saknar förväntningarna innan filmen var framkallad.
Jag saknar stunden när man drog fram filmen från framkallningsdosan och fick se bilden för första gången.
Jag saknar kontaktkopiorna.
Jag saknar mina negativpärmar som blev min dagbok.
Jag saknar det oranga ljuset i mörkrummet.
Jag saknar lukten av fix.
Jag saknar känslan när man efter fyra försök gjorde den perfekta kopian.
Jag saknar inte det analoga i mitt uppdragsfotografernade.
Jag funderar på att Tri-X ska få komma in i mina egna projekt igen. Vi får se.

Brottning

Jag går en brottningsmatch med mig själv. Analogt versus digitalt. Just nu håller jag på att sammanställa en utställning med bilder från Spelmansstämman i Gammelstad 1977-2008. Det är en salig blandning av dior, färgneg, Tri-X och digitalt. Allt kommer i slutändan att bli svartvitt och skrivas ut på en A3 skrivare. Det är första gången jag producerar en hel utställning via datorn.
Diafilm har jag aldrig gillat, färgneg var väl OK, digitalt har ju sina fördelar men Tri-X är bäst. Just nu fotograferar jag bara digitalt och tycker egentligen att det är toppen.
Men.
Jag har svårt att få nån riktig ordning på alla digitala filer. Det blir väldigt oöverskådligt. En kontaktkopia är överlägsen som översikt och samtidigt blir det en slags dagbok. Negativet går ju alltid att titta på. Man behöver inte starta nån speciell apparat (läs dator). Eftersom negativet är ett föremål finns det på nåt sätt alltid kvar. Det känns svajigt med det digitala. Hårdvara och mjukvara förändras. Det som är standard idag är ohjälpligt passé imorgon. Hårddiskar kraschar och CD skivor åldras fortare än man anar. Ettor och nollor byter plats, error error.
Uppdragsfotograferingen kommer alltid att ske digitalt men jag överväger ett fortsatt liv för det analoga med mina egna projekt. Men jag vet inte. Är det nån som vet?

Lukten av fix

Det var flera år sedan jag tog en uppdragsbild med film men det privata fotograferandet har skett på film till alldeles nyligen. Det var väl ungefär ett halvår sedan jag bestämde mig för att bli helt digital. Via Micke Bergs blogg via Goro Bertz blogg tittade jag på en video med Daido Moriyama när han var ute och fotograferade med en liten kompaktkamera och sen när han gjorde sina bilder i mörkrummet. Då blev jag genast nostalgisk och undrar om jag kanske måste börja med Tri-X igen. Jag saknar att mina väl ordnade negativpärmar med kontaktkopior inte längre blir fler. Jag saknar att lådorna med proofprints och arkivkopior inte ökar i antal. Jag saknar lukten av fix på mina händer. Jag saknar det vackra kornet i Tri-X filmen.
Samtidigt känns det bar och smidigt med det digitala. Det känns bra att inte förbruka en massa tungmetaller och kemikalier som antagligen inte är så vänliga mot naturen.
Sammantaget kan jag säga att det känns inte helt bra med det digitala men antagligen kommer jag inte att gå tillbaka till film. Måste i alla fall köpa en skrivare så att jag får papperskopior på mina nya bilder.

Nära mig

Hur nära ska en tågstation vara för att det ska vara en tågstation nära dig?
Det kom en tidning med posten om OnTrackImaging, en fotomässa på tåg. Jag vet inte hur det är med arrangörernas geografiska kunskaper men de verkar dåliga eller så är dom bara nonchalanta. Tåget gör sju stopp i Sverige och det nordligaste är i Västerås, 89 mil från Luleå, 120 mil från Kiruna och 138 mil från Riksgränsen. Hur nära är det? Inte ens för en norrbottning som jag är det nära. Alltid dessa överdrifter och smålögner.
Jag kommer naturligtvis att missa alla seminarier och leverantörsutställningar. Men om sanningen ska fram så kunde jag inte bry mig mindre. Som vanligt i fotografiska sammanhang så är det tekniknörderiet som regerar. Det har väl alltid varit så men i dessa digitala tider så är det värre än någonsin. Nog är den digitala tekniken fantastisk och kamerorna är otroliga men inte har bilderna blivit bättre. Jag är hjärtligt trött på snack om kurvor och histogram analyserade in i minsta pixel och den oskarpa masken som ska läggas till med vetenskaplig precision, mitt i allt detta håller vi på att glömma bort bilden.
Jag stannar hemma och tittar i en fotobok istället. Ian Berrys fina svartvita bok The English, nuddar inte vid det digitala, så den får det bli.

Allt försvinner

Läser i DN om problemet med arkivbeständigheten för allt digitalt material som produceras. Man kan ju bli nojig för mindre. Oavsett på hur många ställen som jag gör backup så känns det som att det inte är nog. Det kändes mycket tryggare med negativ. Förvisso är det så att de flesta av mina bilder skulle må bättre av att försvinna men de bästa vill jag nog ha kvar åtminstone så länge jag lever. Vad som händer sen kan kvitta. Det är antagligen ingen som är intresserad.
Men jag fortsätter att producera utan tanke på framtiden eller vad bilderna ska användas till. Uppdragsbilderna har naturligtvis ett specifikt syfte men de egna bilderna tar jag bara av lust och hoppas att jag någon gång får visa dom i ett bra sammanhang.
Dagens bilder är ett exempel på mina icke gröna fingrar. Vi har flera somrar försökt få solrosor att överleva i krukor vid vår altan. Vi köper dom solrosgula och levande men långt innan sommaren är slut så ser dom ut så här. Det positiva är ju att de är mer bildmässiga i dött tillstånd. Men vad är snyggast, färg eller svartvitt?