Jag fick ett tråkigt telefonsamtal i veckan. Ett samtal som kapade bort en viktig del av mina sista tonår.
Yngve är död.
Yngve, poeten, den debattglade, storsossen, kamraten, sjukpenionären.
När jag började umgås med Yngve för 34 år sedan var han ungefär lika gammal som jag är nu. Kring femtio. Han dog 84 år gammal. Hans lilla etta på Bergsgatan i Kiruna var en slags ungdomsgård. Där samlades vi ungdomar, drack vin, spelade poker, sjöng, hånglade, diskuterade innan det var dags att gå på disco och ännu en gång bli besviken på att man inte vågade närma sig just den tjejen. Ibland gick vi tillbaka till Yngve. Han sov nog aldrig. Han köpte inte ut åt oss, vi fick bara vara där. Han älskade oss och vi älskade honom. Jag har alltid undrat vad våra föräldrar tänkte. Nu är Yngve död och en del av min ungdom försvann.
Han skrev en dikt åt oss som finns på bilden. Jag ska leta fram den och minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar