Jag såg Jan Troells "Maria Larssons eviga ögonblick", äntligen. Jag har hört så mycket gott om den och den var fantastisk. För att koncentrera sig kring det fotografiska. Vilken känsla det måste ha varit när varje bild blev så viktig. Man kan inte smälla av trehundra bilder på ett motiv och hoppas att nåt blev bra. Det var i princip ett knäpp som gällde. Och då fick man fan vara koncentrerad.
Jag saknar redan filmen och den långsammare och mer eftertänksamma process som det innebar.
Jag saknar förväntningarna innan filmen var framkallad.
Jag saknar stunden när man drog fram filmen från framkallningsdosan och fick se bilden för första gången.
Jag saknar kontaktkopiorna.
Jag saknar mina negativpärmar som blev min dagbok.
Jag saknar det oranga ljuset i mörkrummet.
Jag saknar lukten av fix.
Jag saknar känslan när man efter fyra försök gjorde den perfekta kopian.
Jag saknar inte det analoga i mitt uppdragsfotografernade.
Jag funderar på att Tri-X ska få komma in i mina egna projekt igen. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar