Mozarts Requiem, eftersnack

Mitt förra inlägg handlade om ett litet projekt för Nederluleå Församling. Jag skulle gestalta, illustrera, bildsätta Mozarts Requiem som uppfördes på Allhelgona i Nederluleå Kyrka. Det blev väl ungefär som vi hade tänkt. Jag kan tycka att mina bilder var i snällaste laget men det fungerade.

Ibland när man får kritik, det kan bara vara ett litet myggbett till kritik, så tar det djupt in i själen. Allt blir uppochner för en stund. Denna enda människa som gav lite kritik blir mycket viktigare än all positiv respons. Om de flesta skriker positiva saker och en enda viskar nåt negativt så är det det negativa man hör. Varför är det så?

Requiemet recenserades i NSD och han var inte nådig.
Jag citerar:
"På samma skärm projiceras de bilder av fotografen Anders Alm som ackompanjerar verket. De är bilder som är tagna både ute i naturen och på detaljer i kyrkan året om. De skall återspegla de som sjungs men ofta känns kopplingen oklar. Detta är en oerhört vacker medeltida kyrka. Att då smälla upp en stor projektorduk mitt framför altaret som visar delvis oskarpa bilder måste vara en av årets mindre lyckade idéer till nytolkning. Bilderna känns ärligt talat helt malplacerade och de stör koncentrationen väldigt mycket. De lever ett eget liv och tar fokus från musiken vilket kanske inte riktigt var tanken. Vissa idéer bör helt enkelt förbli sådana."

Blev jag knäckt?
Nånting mycket märkligt hände. Jag brydde mig inte det minsta. Jag kände inte ett uns av irritation eller smärta. Helt likgiltigt läste jag recensionen som om jag överhuvudtaget inte var inblandad. Varför blev det så?