Vi var på fest igår. Mycket musik och dans. Hur trevligt som helst. På väg hem, över Bergnäsbron, kom ett gäng lyckliga och glada ungdomar åkandes i en bil. Det var en fin upplevelse. Mitt på bron stannade bilen och jag tog några bilder. Nästan jämt har jag en kamera med mig, för mig förhöjer det alla upplevelser. Utan kamera hade jag i steget konstaterat vad som hände och gått vidare. Med kamera stannar jag upp och ger situationen lite extra uppmärksamhet. Upplevelsen blir djupare och dessutom får jag ett förevigat ögonblick. För det är ju det jag gör, samlar på ögonblick. Det kändes som det var en bra dag igår, alla vi mötte var glada. De ljusa nätterna påverkar nog oss i positiv riktning.
1 kommentar:
Åhhhhhh va skönt att läsa dina rader! Känns som om jag kan slappna av och inte känna mig som "den som ständigt står och kikar bakom en lins och därmed tappar känslan för vad som sker i nuet". Folk har ofta kommenterat både mig och min far för att vi älskar att plåta allt och alla, om vartannat. Det är njutbart som bara den men nog har jag ändå fallit offer för de andras kommentarer och ibland känt att jag har haft svårt att förneka det där med att objektivet mellan mig och verkligheten skulle vara i vägen för själva upplevelsen.
Men så skrev du de befriande orden i din blogg som fick mig att förstå mig på den jag är. Du förklarade känslan och fotandets essens när du berättade hur du upplever händelsen än djupare just för att du fotar den och inte låter det som sker bara passera. Bilbilden på bron blev beviset för vinsten att fånga in ögonblicken. Den utstrålar så mycket liv och närvaro! Så jag håller helt med dig om det resonemanget och tackar för tanken.
/Viktoria Berglund som du jobbat med någon stund och ett par ögonblick på Norrbottens media
Skicka en kommentar