David Alan Harvey skriver på sin blogg den 7 juni ett tankvärt inlägg om att ”vara där” och om fotografers förmåga att förhala och komma med bortförklaringar varför man inte gör det man egentligen vill göra. De stora reportagen och de stora projekten.
Jag känner väl igen mig i förhalningstaktiken. Alltid när nåt nytt projekt ska starta, när de första kontakterna ska tas så skjuter jag gärna upp det till nästa dag. Jag går omkring och lurar mig själv att jag inte riktigt har tid just idag, men imorgon så… Så kan det pågå en längre tid innan jag tar mig på allvar och sätter igång. Och då kan jag aldrig förstå varför jag väntade så länge. Det är oftast som att slå in öppna dörrar.
Vill man verkligen jobba med egna bilder så finns det egentligen inga bortförklaringar som duger. Varken brist på tid eller pengar är några störande problem. Alla har vi ju lika mycket tid på ett dygn, det är bara att prioritera. Det behöver inte kosta någonting varken att fota eller publicera. Välj ett ämne nära hemmet, inga resekostnader, publicera på nätet. Så, då har man kommit igång.
Sen när man väl ”är där” så blir det också bilder, naturligtvis. Har man verkligheten som motivområde så måste man ju konfronteras med verkligheten för att det ska bli nåt. Och då menar jag vilken verklighet som helst. Man behöver inte åka till andra sidan jordklotet, det kan räcka med att gå över gatan.
Bilden från Zoo i källaren på Kulturhuset i Nikel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar