Hittills tror jag att varje inlägg på bloggen har haft någon slags fotoanknytning, men så icke idag.
Jag gillar tanken med skatter, att vi tillsammans efter förmåga ska bidra till vårt gemensamma goda. Men idag verkar detta vara en tanke som kommer längre och längre från verkligheten.
Nå. Jag blev remitterad från den offentliga sjukvården för att träffa en läkare på en privat sjukvårdsinrättning. En läkare som kommer upp till Luleå någon gång då och då för att köra ett race och beta av ett gäng sjuklingar. En timme för sent fick jag komma in. Läkaren beklagade sig då över hur stressigt det var och vilka långa dagar han jobbade och hur många patienter han hann med och i samma andetag fick jag minsann veta hur lata och ineffektiva alla offentligt anställda läkare var. Om jag inte varit patient och i en beroendeställning till honom så hade jag sagt mitt vänt honom ryggen och gått ut. Vilken jävla inställning. Dessutom fick han ju betalt av det offentliga. Vi ska bara vara förbannat tacksamma att vi fortfarande har det system vi har. Alla har fri tillgång till bra sjukvård. Visst, det finns väl fel och brister och inkompetent och ointresserad personal där som på vilken arbetsplats som helst, men jag är lycklig över att det är som det är. Desto mindre privat sjukvård desto bättre, så är det i min bok i alla fall. Men det värsta var nog att han hade långa naglar med rejäla sorgkanter. Det skulle aldrig förekomma inom Landstinget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar